Mi­kael van Reis:

Hand­kes för­fat­tar­skap är un­der­bart som ett me­and­ran­de flod­sy­stem ... men att nu ge ho­nom No­bel­pri­set är ett fel­ak­tigt be­slut.

Göteborgs-Posten - - Kultur&sport - Mi­kael van Reis kul­[email protected]

Mi­kael van Reis ser till­ba­ka på en klar­gö­ran­de de­batt om Pe­ter Hand­kes No­bel­pris och för­fat­ta­ren som in­tel­lek­tu­ell.

2019 har vi en hel del att tac­ka Svens­ka Aka­de­mi­en för. Det kla­gas ibland över att kul­tur­si­dor­na in­te in­ne­hål­ler till­räck­ligt med ”de­batt”. Som­li­ga loc­kas mer av åsikts­bryt­ning­ar i het­sigt ton­fall än av för­djup­ning­ar.

Allt det där och mer där­till er­bjöd Svens­ka Aka­de­mi­en när de gav No­bel­pri­set till ös­ter­ri­ka­ren Pe­ter Hand­ke. Vi fick en dis­kus­sion som pas­se­ra­de som en löp­eld över kul­tur­si­dor­na – från gen­om­re­flek­te­ra­de ar­tik­lar till tvär­säk­ra åsik­ter.

Själv skrev jag en pre­sen­te­ran­de ar­ti­kel om Hand­ke till den 10 ok­to­ber i den­na tid­ning. Med stor be­und­ran för för­fat­tar­ska­pet men med re­ser­va­tio­ner för hans ”all­de­les obe­grip­li­ga” stånd­punk­ter. Hand­kes för­fat­tar­skap är i världs­klass. Se­dan kom­mer den så kal­la­de ”Ser­bi­en­kon­tro­ver­sen”. Nyc­kel­frå­gan var om man kun­de skil­ja en för­fat­ta­rens åsik­ter från hans skriv­na verk. Jag an­ser det, men vi kan än­då in­te stan­na vid en så­dan be­hän­dig upp­del­ning ef­tersom en för­fat­ta­re även är en in­tel­lek­tu­ell.

Hand­ke är då

nå­got av ett myste­ri­um när han ut­tryc­ker sin so­li­da­ri­tet med ser­ber­na ge­nom en sym­pa­ti för Ser­bi­ens po­li­tis­ka le­da­re – be­sö­ker Slo­bo­dan Mi­lo­se­vic i häk­tet i Haag, ta­lar på den­nes be­grav­ning. Av­vi­sar hi­sto­ris­ka fak­ta om mass­av­rätt­ning­ar­na i Sre­bre­ni­ca, fäl­ler hor­rib­la på­stå­en­den om be­läg­ring­en av Sa­ra­je­vo – och and­ra idio­ti­er. Hans ”Irr­tü­mer”.

Där ryms ett myste­ri­um så­till­vi­da att Hand­ke kun­de be­skri­vas som en ge­nu­int opo­li­tisk för­fat­ta­re som med ma­gi skild­rar män­ni­skans ele­men­tä­ra och sinn­li­ga ex­istens i värl­den. Allt han gör är ”konst”. Hur kan han då kas­ta sig över till det mot­sat­ta och upp­sö­ka en ex­trem na­tio­na­list? Där kanske finns en lo­gik.

Det finns bak­grun­der som fle­ra på­pe­kat. Den ös­ter­ri­kis­ka ”tra­di­tio­nen” av häck­la­re från Karl Kraus till Tho­mas Bern­hard och El­fri­e­de Je­linek. Men de tog in­te par­ti för nå­gon na­tio­na­lism ut­an tvärtom. En an­nan bak­grund är Na­zi­tysklands bes­ti­a­li­te­ter på Bal­kan un­der and­ra världs­kri­get. Hand­kes ge­ne­ra­tion fick bä­ra skuld­kom­plex­et.

Hand­ke väx­te upp i Slo­ve­ni­en un­der kal­la kri­get och såg fe­de­ra­la Ju­go­sla­vi­en som en sorts fred­lig fri­zon för re­li­gi­o­ner och folk­grup­per mel­lan väst och öst, men som föll sön­der ef­ter 1989. Slo­ve­ni­en, Kro­a­ti­en och Bosni­en-Her­ce­go­vi­na

sök­te själv­stän­dig­het som er­kän­des av bland an­nat För­bunds­re­pu­bli­ken Tyskland. Som en kon­se­kvens bröt kri­get på Bal­kan ut 1991.

Jag anar att det for­na Ju­go­sla­vi­en blev ett ”pa­ra­di­se lost” för Hand­ke. När han sä­ger Ser­bi­en me­nar han Ju­go­sla­vi­en, sä­ger han själv. Men det me­nar ock­så de po­li­tis­ka stor­ser­ber­na.

Hand­ke till­hör en

ge­ne­ra­tion som all­tid be­to­nat för­fat­ta­rens in­tel­lek­tu­el­la upp­gift. Och som en in­tel­lek­tu­ell i opi­ni­ons­bild­ning­en föl­jer ett an­svar som stöds av in­tegri­tet och själv­stän­dig­het i för­hål­lan­de till var­je po­li­tisk och ide­o­lo­gisk makt. För­fat­ta­ren Hand­ke är sna­rast en klu­ven in­tel­lek­tu­ell som för­sva­rar sitt konst­när­li­ga ar­be­te men som om­vänt än­då lå­tit sig ut­nytt­jas av den po­li­tis­ka re­ak­tio­nen.

Den som ta­lar på Mi­lo­se­vic be­grav­ning in­för 20 000 har au­to­ma­tiskt gjort sig till ett verk­tyg för krigs­hets­a­re, de som vill ha upp­bur­na konst­nä­rer som re­se­säll­skap. Hand­ke har då i sym­bo­lis­ka hand­ling­ar fra­ter­ni­se­rat med de våld­sam­ma. Det kan in­te en fri för­fat­ta­re gö­ra. Han el­ler hon skall hål­la sig bor­ta från de rum­men.

För mig är det av­gö­ran­de. Pe­ter Hand­kes för­fat­tar­skap är un­der­bart som ett me­and­ran­de flod­sy­stem, fyl­ler mig med språ­kets still­het och en and­lös fa­sci­na­tion för de väx­an­de land­skaps­bil­der­na och de män­ni­skor som rör sig där, men att nu ge ho­nom No­bel­pri­set är ett fel­ak­tigt be­slut. Han kun­de ha fått det rätt­mä­tigt på ti­di­ga 1990-ta­let, men nu är den ti­den för­flu­ten. Och ett krig kom emel­lan.

Pe­ter Hand­ke fanns

länge på min lis­ta över tänk­ba­ra No­bel­pris­ta­ga­re men med en pa­ren­tes. Gavs han No­bel­pri­set skul­le en skit­storm ut­bry­ta, det var min för­mo­dan. Nu har vi sett skit­stor­men pas­se­ra.

Den kun­de Svens­ka Aka­de­mi­en för­vän­ta sig. Om Aka­de­mi­en ef­ter sin system­kol­laps 2017-18 skul­le star­ta om No­bel­pri­set med ny auk­to­ri­tet och le­gi­ti­mi­tet – nå­got som först om­värl­den yt­terst kan ge den – kun­de det nog in­te bli mer olyck­ligt. Egent­li­gen all­de­les obe­grip­ligt. Det fanns ju gott om al­ter­na­tiv – som kro­a­tis­ka Dubran­ka Ugre­sic, tys­ke Durs Grün­be­in, un­gers­ke Pé­ter Ná­das, ru­mänske Mir­cea Car­ta­re­scu ... De har skri­vit om si­na län­der i histo­ri­en ef­ter 1945 till i dag. Jag vill då även pas­sa på att re­kom­men­de­ra en ti­di­ga­re och ju­go­sla­visk No­bel­pris­ta­ga­re 1961 – Ivo Andric och hans ”Bron över Dri­na”. En djup brunn ner i bru­ta­li­te­tens histo­ria.

Pe­ter Hand­kes för­fat­tar­skap är un­der­bart, men att nu ge ho­nom No­bel­pri­set är ett fel­ak­tigt be­slut

Bild: An­ders Wiklund

Pe­ter Hand­ke, No­bel­pris­ta­ga­re i lit­te­ra­tur, hål­ler tack­tal un­der No­bel­ban­ket­ten i Stads­hu­set i Stock­holm.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.