Dags att se över människans roll som härskare över hästen
Vi måste prata mer om vad hästarna vill och om vad vi människor vill. Varför har vi hästar och vad får hästarna ut av det? Inom och utom ridsportens organisationer, behöver vi få till en bredare diskussion om både sportens och hästhållningens relation til
Det händer mycket när det gäller relationerna mellan människor och djur just nu. Händelser som delvis avspeglas redan i att det inte längre är självklart att omtala de där relationerna som relationer mellan just människor och djur. Kanske borde vi säga relationer mellan människor och icke-mänskliga djur, kanske borde vi säga relationer mellan människor och andra djur? På många sätt, språkliga inte minst, verkar människor allt oftare själva ifrågasätta den tidigare förgivettagna rollen som härskare över djuren.
Även när det gäller människors relationer med hästar, ser vi att förändringar pågår. Det handlar inte bara om en förändring i en viss och kanske rentav formulerad och förutsägbar riktning. Det handlar om många förändringar i många olika riktningar, och dessa förändringar sker i många olika delar av vårt hästumgänge.
Så ifrågasätts och omprövas träningsmetoderna för ridsportens olika tävlingsgrenar, och det sker både med siktet inställt mot ytterligare förbättrade tävlingsprestationer och med helt andra slags målbilder för ögonen. Exempelvis tidigare ganska självklara och traditionellt vanliga sätt att hålla häst ifrågasätts nu. De hästhållningssystem med individuella spiltor och boxar och kort tid i hagen per dag vintertid som länge har varit förhärskande, byts på sina håll sakta ut mot hästhållningssystem som bättre svarar mot det som numera förstås som stäpplevande flockdjurs naturliga behov.
Så frågan är om vi alls kan umgås med hästar utan tvång och vilket tvång som möjligen är okej?
Bort från våld och tvång
Nå, även om vi kan se flera olika riktningar inom det som vi för enkelhetens skull kan kalla för hästeriet, så finns det nog en riktning som snart sagt alla som ägnar sig åt hästar själva säger sig befinna sig i och varmt sympatisera med. Det är riktningen bort från metoder för hästhantering och träning av hästar som innehåller (moment av) våld och tvång. Men tyvärr är det ju inte samma sak att säga sig vara på väg från metoder som innefattar våld och tvång som att faktiskt vara det.
Tävlingsregler omarbetas
Från Svenska Ridsportförbundets sida finner vi också uttryck för att vilja fjärma sig från den av traditionen utstakade, stundtals ganska hårdhänta, vägen när det gäller konsten att träna och tävla med hästar. Det slår till exempel igenom i den senaste revisionen av ridsportens Tävlingsreglemente. Där skriver man i Kapitel 3: Förbjudna åtgärder ”Rollkur och hyperflektion. Med rollkur och hyperflektion menas böjning av hästen under tvång.” Detta förbud gäller på hela tävlingsområdet och i samtliga grenar.
Det som avses är en under senare decennier stundtals ganska hetsigt omdebatterad träningsmetod som innebär att hästen förmås tänja ut nacke och hals till den grad att mulen mer eller mindre vidrör bringan så att hästens nosrygg ibland nästan blir parallell med marklinjen. Detta innebär givetvis att hästens synfält blir drastiskt beskuret. Det är också mycket möjligt att hästen upplever mentalt obehag av själva nack- och huvudpositionen och att tänjningen ger skador på nackkotorna.
Tävlingsreglementet är dock så formulerat att det är svårt att avgöra om det är ridning med hästen i denna position, eller form, som förbjuds eller om det som förbjuds är just att tvinga hästen att röra sig på det sättet.
En tolkning är att den omdiskuterade, och emellanåt hårt kritiserade formen rollkur per definition är något som åstadkoms genom tvång. Det betyder att vi här har två termer som för sin begriplighet är beroende av varandra, samtidigt som båda termerna lämnas ganska öppna för tolkning. Den enda antydan till definition som vi får är just att rollkur åstadkoms genom tvång, och tvång av det slag som får hästen att gå i rollkur är nu förbjudet på tävlingsplatserna.
Ett steg framåt
Att Svenska Ridsportförbundet erkänner att rollkur i sig är förbundet med tvång är ett steg framåt, då man tidigare inte har varit särskilt benägen att se problemets existens. Tvingande hantering av hästen ligger nära att bruka våld mot hästen. Inom och utom ridsportens organisationer, behöver vi få till en bredare diskussion om både sportens och hästhållningens relation till tvång och våld. Vi som hanterar hästar, vet inte var gränserna för tvång och våld går. Frågan är helt enkelt otillräckligt analyserad.
Redan staketet runt den största och bästa av hagar är en tvingande åtgärd för att hålla hästarna kvar i hagen. Så frågan är om vi alls kan umgås med hästar utan tvång och vilket tvång som möjligen är okej?
Vi måste prata mer om vad hästarna vill och om vad vi människor vill. Varför har vi hästar och vad får hästarna ut av det, till exempel? Och vi måste prata mer om hur människor kan lyssna bättre och få en större nyfikenhet inför vilka de andra djuren som vi lever med är och hur vi kan leva tillsammans.