Frost – älskad och hatad
Anna och Elsa är tillbaka! Ackompanjerade av läbbiga demonmonster och en 80-talsrockballad. GP träffade ”Frost 2”-regissörerna Jennifer Lee och Chris Buck i London för att prata om propagandaanklagelser från kanadensiska högerstjärnan Jordan B Peterson oc
På sistone har det blivit trendigt att dissa ”Frost”. GP har träffat ”Frost 2”-regissörerna och pratat om propagandaanklagelser och hur fornnordisk mytologi påverkat prinsessorna.
På sistone har det blivit trendigt att dissa ”Frost”, men när hajpen var som störst fullständigt mullrade internet om hur feministisk filmen var jämfört med hur Disneykvinnor framställts på vita duken genom historien. Det slängdes med högtidliga ord som ”revolution” och ”omstörtande”. ”Frost” ansågs vara en film som i samma stund som den hade premiär placerade mossa på alla Disneyfilmer som kommit innan.
Men att det var just den här animerade snösagan som skulle få så många feministiska bloggare och filmskribenter att ner i spagat var inte alldeles givet. Även om berättelsen om de två prinsessorna Anna och Elsa, den sistnämnda med förmåga att trolla med snö och is, är en originalberättelse så bygger den löst på ”Snödrottningen”, H C Andersens storslagna saga från 1844. Och under ”Frost”produktionens utvecklingsfas var tanken i det längsta att Elsa skulle vara filmens utpräglade Disneyskurk, komplett med ljusblå hy, taggig kortklippt frisyr och en kappa gjord av levande vesslor (!). Vilken mer låg i linje med Andersens saga.
Men så kom ”Let it go” in i bilden och förändrade allt. I samma stund som regissören Jennifer Lee hörde en tidig demoversion av powerballaden om att acceptera sig själv så visste hon att hon behövde skriva om hela filmen och låta den kretsa kring systerkärlek. Vips hade hon uppfunnit Disneys första utpräglat feministiska prinsessberättelse.
Det är inte Elsas kärlek till sin prins som spelar huvudrollen i ”Frost”. I stället är det kärleken mellan systrarna som räddar dagen. Biobesökarna hade inga invändningar mot den här nya kvinnokampsdoftande kursen, för att uttrycka
” De här kvinnorna är tredimensionella, de är inte perfekta, de har brister, de är stundvis hjältemodiga, de är stundvis sårbara. Verkliga kvinnor bär på mycket ansvar och verkliga kvinnor beter sig så här.
Jennifer Lee
Regissör och manusförfattare för ”Frost”-filmerna
det milt: Fram till helt nyligen hade ingen animerad film placerat lika många bakdelar i biosäten (nyversionen av ”Lejonkungen” slog rekordet i år) och ”Frost” kammade hem två Oscarsstatyetter. Uppföljaren, Sverigeaktuella ”Frost 2”, har redan nu passerat en miljard USA-dollar (cirka 9,4 miljarder kronor) i biointäkter, och då har filmen inte ens haft premiär överallt än.
Sex år har passerat sen den första filmen, men när jag nu träffar ”Frost”-regissörerna Jennifer Lee och Chris Buck på Corinthia hotel i London är det som om duon fortfarande bearbetar alla kolossala framgångar. Särskilt Lee är upprymd som en Disneyfigur, hon säger rent ut att hon har fjärilar i magen. Under arbetet med uppföljaren har de ansträngt sig till det yttersta för att blockera ut alla jämförande tankar, hela filmteamet skapade en pakt som gick ut på att konstant vara sanna mot rollfigurerna.
Första gången Lee insåg att ”Frost” förvandlats till ett fenomen var när hon en jul gick på en biovisning i New York.
– Först trodde jag att det inte skulle gå bra, en Olaf-figur (snögubben i filmen, reds anm.) hade slitits itu utanför bion. Men det var fullpackat trots att det var en månad efter premiären. Och publiken sjöng inte bara med i sångerna, de reciterade replikerna. Det fick mig att inse att de hade sett den mer än en gång.
Men det fanns de som inte var lika lyriska över hur ”Frost” hyllades som revolutionärt feministisk. Kritiker pekade på hur Disney faktiskt plockat bort flera kvinnliga figurer från H C Andersens förlaga, och att ”Frost” trots systrarna i centrum är rätt grabbtung. Dessutom kretsar filmen kring två vackra skandinaviska prinsessor med kroppar som skulle ge Barbie svåra komplex.
Den kändaste ”Frost”-hataren av alla är den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B Peterson, som i sin bok ”Tolv livsregler” kallar Frost för ”djupt propagandistisk”. Han menar att den är producerad av ideologiska skäl, som en sorts anti-Törnrosa. I en intervju i tidningen Time säger han att ”den helt saknar förståelse för underliggande, ursprunglig dynamik”. I samma intervju konstaterar Peterson att han knappt klarade av att ens sitta igenom Disneyfilmen som han menar ”är ett försök att snickra ihop ett moraliskt budskap och sen bygga en berättelse kring det, i stället för att bygga berättelsen och sen låta det moraliska budskapet framträda.”
Peterson fick ta emot en kollektiv utskällning på sociala medier – och när jag nu ber Jennifer Lee att bemöta hans kritik verkar hon ta den med ro.
– Jag tycker verkligen att det är lustigt att det skulle föreställa propaganda bara för att man har låtit två kvinnor driva en berättelse. Bara det antyder att vi har ett problem. Jag är ledsen, vi skapade helt enkelt autentiska rollfigurer.
– De här kvinnorna är tredimensionella, de är inte perfekta, de har brister, de är stundvis hjältemodiga, de är stundvis sårbara. Verkliga kvinnor bär på mycket ansvar och verkliga kvinnor beter sig så här.
Det är tydligt att ämnet ligger Lee varmt om hjärtat. Hon menar att kvinnliga rollfigurer ofta är överanalyserade och överbedömda. De måste vara perfekta.
– Men perfekta karaktärer är tråkiga, vi ägnar oss inte åt sådant. Det är intressant att folk ser en agenda när vi helt enkelt är historieberättare. Männen i filmen är
”
’Frost’ skulle inte vara ’Frost’ om det inte vore för kvinnorna i produktionen. Jag hade en manlig manusförfattare från början, men vi kunde inte knäcka nöten förrän Jen kom med. chris buck
Regissör ”Frost 2”
hjältar på sitt eget sätt, en del i det är att de litar på de kvinnorna och stöttar dem. Det är vackert, det är inget statement.
Karaktärerna bygger på människor i regissörernas egna liv.
– Vi hämtar från våra egna erfarenheter. Jag har många starka kvinnor i mitt liv, som min mamma och min fru, och de har varit inspirationskällor för de här rollfigurerna, säger Chris Buck.
Ytterligare en källa till inspiration till Anna och Elsas verklighet som ledare för det fiktiva kungadömet Arendelle, var Drottning Elisabet I.
– I 40 år var hon en av de mest framgångsrika monarkerna. Hon bar på en massa ansvar på sina axlar. Det är så vi ser på vår story, snarare än att två prinsessor ska gå på en bal på slottet.
I juni 2018 blev Jennifer Lee den första kvinnan att basa över Disneys egen animationsstudio, då ”Toy story”-regissören John Lasseter fått sparken efter en metoo-skandal. Hennes befordran var knappast någon sensation, förutom att ha skrivit och regisserat ”Frost”filmerna har hon även skrivit manus till ”Ett veck i tiden” (2018), ”Zootropolis” (2016) och ”Röjar-Ralf” (2012).
Jordan B Peterson lär behöva acceptera att Disneyfilmer kommer att fortsätta förändras i en riktning som kommer göra honom dyster, för i sin nya roll vill Lee skapa nya möjligheter för kvinnliga regissörer. I studion pratar de ofta om att talang är universell, den känner inte till kön eller ras. Men tillgänglighet är en annan sak.
– En av våra stora drivkrafter är att skapa utrymme för kvinnliga kreativa ledare i rummet. Det leder till att kvinnor höjer rösten och bidrar mer, eftersom de känner sig mer bekväma. Det gör berättandet mer intressant och komplext.
– ”Frost” är en udda fågel, folk vet ofta inte hur de ska komma underfund med den, vilket delvis har att göra med att filmen tillåter ett annat sorts narrativ som ofta inte existerade därute.
Samtidigt tror inte Lee på kvotering. Hon vill aldrig att en man ska känna att han inte fick en roll som han borde ha haft för att hon absolut ville ha en kvinna. I stället pekar hon på nya streamingtjänsten Disney Plus som ett sätt att skapa fler tillfällen för alla filmskapare, hellre än att hålla på och räkna kvinnor och män.
– Jag tror på att vara villig att ta risker. Vi tar i genomsnitt fler risker med män än med kvinnor. Förhållandet mellan succé och misslyckande är i slutändan detsamma för bägge könen, men vi tenderar att överanalysera kvinnors succéer eller misslyckanden. Jag verkligen längtar tills vi inte gör det längre. Chris Buck inflikar:
– ”Frost” skulle inte vara ”Frost” om det inte vore för kvinnorna i produk
tionen. Jag hade en manlig manusförfattare från början, men vi kunde inte knäcka nöten förrän Jen kom med. Jag älskade Anna och Elsa, men ibland uppfattade jag dem som lite klyschiga och stereotypa. Jen sa: ”Nja, jag tror att vi kan göra så här i stället …”
I en central scen i ”Frost 2” slåss Elsa (nu i byxor) mot en vattenhäst. Scenen framstår som en superhjältesekvens full av Marvel-vibbar, men i själva verket bygger den på den på den fornnordiska myten om Bäckahästen, en sorts Näcken i hästskepnad. Den reser sig ur vattnet och erbjuder dig att hoppa upp på dess rygg och bli forslad till andra sidan. Känner den att du ljuger och inte är sann mot dig själv dränker dig i stället.
Den första filmen var inspirerad av Norge, så det var självklart för Lee och Buck att återvända till fjordarna – och ta reda på vad som fanns i den fornnordiska och skandinavisk mytologin.
– Vi älskade att Elsa på något sätt var knuten till naturen, och till mytologi, säger Chris Buck. Vi såg på henne som en mytologisk rollfigur. Vi hade från början en rolig sekvens där de rider på hästen och där Kristoff inte säger sanningen om sina känslor för Anna, så hästen försöker dränka honom.
Men den klipptes bort?
– Ja, den användes för att locka till skratt. Men mytens fara var viktig för oss, att inte skygga bort från den biten av berättelsen. När vi var så fåniga med Bäckahästen så reducerade det faran som Elsa var tvungen att ställas mot, svarar Jennifer Lee.
Mycket av ”Frost 2” kretsar kring förändring och mognad. Så till den grad att snön har fått ge vika för en mer mogen höstlook i filmen. Men de äldsta ”Frost”-fansen har också förändrats en hel del på 6 år.
– Även om de har vuxit upp ville vi fortfarande göra en film för både vuxna och barn. Vår passion är att göra en film för alla. Det finns skämt därinne som lyckligtvis går över huvudet på dina barn, säger Chris Buck. Jennifer Lee utvecklar:
– För det mesta pratar vi om teman som vi vill utforska djupare. Att skildra rädslan i vår värld, vilket är ett gigantiskt ämne. Vi ser på våra egna barn, förändring är skrämmande, vi kämpar mot det och mot passionen i vårt inre.
– Jag minns att min egen dotter vid ett tillfälle var så rädd för förändring att hon grät när vi bytte ut vår tv. Hon tyckte synd om tv:n. Jag tänkte: ”Herregud, vi måste tuffa till oss lite här.” Det är delvis vad ”Frost”-filmerna bidrar med, tror jag.