En julsägen
Juletiden år 1906 ägnade min morfar åt att förföra min mormor. Hon var en ung skönhet, väldigt ung. Han var en belevad karl som gjort sin skräddargesällvandring i både Danmark och Tyskland, ja kanske ända borta i Holland. Både hans för- och efternamn var Sankey, han hette alltså Sankey Sankey, bara det.
Någon gång runt trettondagen 1907 hade han kommit så långt att han gjorde henne med barn.
Det var inte bra. Hon var bara 17 år, han tio år äldre. Det hela tilldrog sig dessutom i Mariestad, och på den tiden och där – eller annorstädes – födde man inte skamlöst oäkta barn.
Eller kanske var det hon som förförde honom, han var nog ett kap, en lång, vacker karl med rak näsa och goda framtidsutsikter.
Alltnog, vad skulle
en stackars flicka i omständigheter göra? Försvinna från orten. Ta tjänst som piga så långt bort som möjligt innan graviditeten blev märkbar, tjäna där tills barnet var fött, adoptera bort det och åka hem. Det var planen.
Hon åkte till Örkelljunga. Det ligger i de sydöstra sluttningarna av Hallandsåsen och är inte Skånes rikaste trakt. Jag har åkt förbi någon gång och har minnet av vida mossar och tung granskog. Där tjänte hon piga och for kanske illa hos någon bondusling, och den 28 september 1907 födde hon min mor.
Hon lämnade sin dotter hos en kvinna som tog hand om barn mot ersättning och åkte hem till sin skräddare. Och till Mariestad, där ryktet säkert spreds. För var inte ett halvårs bortovaro misstänkt? Men det gick också ett annat rykte bland dem som kände till de faktiska omständigheterna. Att det var till en änglamakerska hon aningslöst lämnat min mor.
Änglamakerskor tog betalt
för att vanvårda och misshandla barn till döds. Jag har summariskt sökt efter änglamakerskor i Örkelljunga men inte hittat någon. Däremot snubblade jag över Hilda Nilsson från Helsingborg som 1917 dömdes till döden för att ha tagit livet av åtta fosterbarn.
Hon hängde sig i cellen.
Det var min mormors syster Mia och min mormorsmor som grep in i händelsernas gång. Moster Mia minns jag väl, ty hon svor så in i helvete. Det var fascinerande att som barn på besök i Mariestad få lyssna till henne. Min mormorsmor var ett ampert fruntimmer som bodde granne med Berga kyrka utanför Mariestad och var kyrkvärd. Om henne berättas att en av hennes döttrar råkat ut för en äkta man som misshandlade henne och som då tog sin tillflykt till min mormorsmor. Dit kom så hennes man för att hämta hem sin förlupna hustru. Han satte sig på en pinnstol i köket och sa: En hustru skall lyda sin man och husbonde. Nu följer du med hem. Då slog min mormorsmor honom i huvudet med en stekpanna så han föll till golvet, och när han kvicknade till igen med blodet rinnande i ögonen böjde hon sig ner över honom och väste: Om du lägger din hand på henne igen då dör du.
Jag tycker om att föreställa mig att han aldrig gjorde det.
Pratet om att det var en änglamakerska som min mor lämnats hos blev med tiden en förvissning. Oron steg hos systrarna och mormorsmor. Oktober gick och november, december kom och vid juletid blev oron sådan att moster Mia och mormorsmor bestämde sig för att hämta hem barnet.
De tog Västgötabanan
till Göteborg. Där fick de byta tåg och jag antar att snögloppet piskade dem och vinden slet i deras långa kjolar när de gick mellan Västgötabanans station vid Lilla Bommen och Centralstationen.
De fick byta tåg igen, kanske i Ängelholm där stormen svepte regn över staden. Därifrån kunde de på något sätt trassla sig till Örkelljunga; det fanns ett sammelsurium av järnvägar på den tiden. Deras färd hade säkerligen tagit hela dagen. De fick nog övernatta.
De hämtade i alla fall min mor hos den förmodade änglamakerskan. Hur det gick med det byråkratiska; adoptioner, flyttningsbetyg, präster och andra myndighetspersoner är höljt i dunkel. Varför min mormor inte var med på färden förtäljer heller inte historien.
Den vet bara att berätta att min mor fick bo hos min mormorsmor på gården bredvid Berga kyrka under sina första levnadsår. Så småningom fick hon flytta in hos skräddarmästaren och hans hustru i Mariestad, men först efter att de gift sig och efter att hennes bror Sven fötts.
Min mor tyckte
mycket om sin mormor, men med sin mor kom hon aldrig överens. Det var en elak och brutal människa sa hon när min mormor kom på tal. En gång hade hon blivit slagen med ett vedträ i huvudet av henne och det kunde inte förlåtas.
Men av sin mormor och moster Mia hade hon julen 1907 fått ett helt liv i julklapp.
Det här är en sägen. Jag har den från min mor. Hon levde ett rikt fantasiliv och var inte den som väjde för sanningen om en historia kunde förbättras.
” Pratet om att det var en änglamakerska som min mor lämnats hos blev med tiden en förvissning