Syskonen i Onsala om 30 år av sorg och ovisshet efter morden
Syskonen förlorade sina föräldrar på ett oerhört brutalt sätt. Snart har 30 år gått och bara mördaren vet vem som är skyldig till dubbelmordet på Olof och Vendela Jonasson. Nu berättar barnen för första gången om den långa och svåra tiden. – Förutom sorgen och ovissheten var man hela tiden rädd. Vem hade gjort detta hemska – och varför?
Makarna Jonasson lämnade fem barn efter sig, varav fyra är i livet.
Rädslan och obehaget efter traumat sitter fortfarande i efter alla år. Därför vill de berätta anonymt om dubbelmordet i Onsala för snart 30 år sedan.
– Man var länge i ett chocktillstånd och när vi pratar nu så är det som att den känslan kommer tillbaka. Även om åren har gått så släpper den chocken aldrig taget om en, säger ett av barnen och fortsätter:
– Samtidigt måste man prata för att orka gå vidare efter en sådan fruktansvärd händelse. Vi syskon har under åren kunnat prata med varandra och stötta varandra, på den tiden när det hände fanns inga krisgrupper som det gör i dag. Men polisen ställde upp bra, det måste jag säga. Hade vi en fråga eller om vi undrade över något så tog de som arbetade med utredningen sig tid för att lyssna och svara på våra frågor. Det var väldigt viktigt, berättar ett av barnen.
Syskonen har bott
kvar i Västsverige under de snart 30 år som gått men har hittills hållit en låg profil kring morden som inträffade i början av februari 1990.
Att de berättar handlar främst om att chefen för polisens kalla fall-grupp, Anders Eriksson, i GP sagt sig vara öppen för att ta sig an det olösta fallet.
– Det vore förstå väldigt bra om polisen och kalla fall-gruppen kan arbeta vidare med utredningen och lösa fallet. Vi vill ju inget annat än att den skyldige ska gripas och erkänna så att vi kan få svar på våra frågor. Ett annat av syskonen säger: – Vad ska man säga, vi har hoppats på att man ska få fast mördaren i snart 30 år, så självklart vill jag att utredningen ska vara aktiv. I början hade vi många möten med polisen men sedan blev de allt färre. Det är nästan så att man slutat tro på en lösning. Men tar polisen tag i morden på allvar igen kanske man kan hoppas på en vändning. Det skulle kännas bra om den skyldige togs fast och erkände så att vi syskon äntligen kan få ett avslut.
Att få veta är oerhört viktigt, betonar ett av syskonen.
– Det som hände våra föräldrar och oss var en katastrof på alla plan. Det har varit tunga år och det hade varit en lättnad att få svar på våra frågor. Vi barn börjar också bli gamla.
Ett annat skäl till att berätta, säger att av syskonen, är att det kanske kan hjälpa andra anhöriga som drabbas av våldsbrott.
– Det händer så mycket elände runt om oss i dag. Rent teoretiskt är det nog många som kan förstå smärtan hos en anhörig som drabbas. Men man måste nog ha upplevt den för att riktigt förstå hur ont det gör och hur mycket kraft som smärtan tar.
– Det går att gå vidare – men det tar tid. Och man behöver prata med någon. För mig var det viktigt att skapa en bild av det som hänt och hur det gick till – även om jag inte vet om den bilden är sann. Men den var viktig för mig, för att jag överhuvudtaget skulle orka gå vidare och fungera någorlunda normalt, berättar personen och fortsätter:
– Sorgen och oron lägger sig med tiden – men aldrig helt. Det är sår som aldrig läker, sår som man bär med sig från första dagen och resten av livet. För mig tog det sju år att sörja.
Personen berättar att under de många år som gått har oron och rädslan för en okänd gärningsman alltid funnits där, särskilt i början.
– Det första året var förskräckligt. Förutom sorgen och ovissheten var man hela tiden rädd. Vem hade gjort detta hemska – och varför? Var det någon som var emot oss och vår familj? Det var fruktansvärt att hela tiden behöva känna sig rädd, säger personen och fortsätter:
– Jag har grubblat och grubblat, vem kan vilja göra någon annan så här illa? Man vill inget annat än att få klarhet och att den skyldige ska stå till svars.
Det som hände våra föräldrar och oss var en katastrof på alla plan. Det har varit tunga år och det hade varit en lättnad att få svar på våra frågor. Vi barn börjar också bli gamla. ett av paret Olof och Vendela Jonassons barn