I mör­da­rens skug­ga

En kri­mi­nal­ro­man av Samu­el Karls­son

Göteborgs-Posten - - Kultur | Idé Och Kritik -

Del 25 av 44.

Jes­si­ca har ta­git re­da på var Kla­ra och Mar­co dök un­der nat­ten de blev mör­da­de. Men i stäl­let för att in­for­me­ra po­li­sen åker hon dit med Bengt. På ha­vets bot­ten hit­tar de hund­ra­tals gam­la kon­jak­flas­kor vär­da en mind­re för­mö­gen­het. Och bå­de Jes­si­ca och Bengt be­hö­ver peng­ar­na. De tar med sig en flas­ka och åker från plat­sen in­nan nå­gon upp­täc­ker dem.

En halv­tim­me se­na­re gled de in i Gädd­vi­ken. Hon tog sik­te på Kär­ring­nä­set och slog i bac­ken när de när­ma­de sig bryg­gan. Bengt tog emot i fören och knöt fast bå­ten i en järn­ring. ”Vad gör vi med flas­kan?” und­ra­de Jes­si­ca. ”Jag kan in­te ta med den till me­je­ri­et. Lar­ry sno­kar över­allt. Om han får syn på den kom­mer han bör­ja snac­ka så att al­la på ön får re­da på det.” ”Jag kan ta den”, sa Bengt. ”Jag lå­ser in den i va­pen­skå­pet.” ”Okej, men vad gör vi nu? Bor­de vi in­te kon­tak­ta Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet trots allt?” ”Sak­ta i bac­kar­na. Vi ska in­te väc­ka den björn som so­ver. Vi ska in­te läm­na över det här fri­vil­ligt till nå­got löj­ligt mu­se­um där de stop­par un­dan flas­kor­na i en lå­da där de får sam­la damm. Vi ha­de en de­al. Har du glömt det? Det var jag som tog de sto­ra ris­ker­na när jag dök ner till bot­ten.” Jes­si­ca kän­de sig klu­ven. Det var hon som ha­de dra­git in Bengt i det he­la men hon var trots allt po­lis. ”Jag ska ringa någ­ra sam­tal och kol­la vad som gäl­ler”, sa hon. ”Vi kan än­då in­te bär­ga al­la flas­kor själ­va.” ”Okej, men gör inget dumt utan att frå­ga mig först.” ”Nej, jag lo­var.” De lyf­te ur dyk­ut­rust­ning­en från bå­ten och bar upp den till Bengts stu­ga. ”En sak till ba­ra”, sa Jes­si­ca. ”Vet du nå­gon här på ön som har ett kul­va­pen för stor­vilts­jakt. Gans­ka grov ka­li­ber för långa håll. Jag me­nar en rik­tig ele­fant­stud­sa­re.” ”Var­för frå­gar du?” ”Nå­gon sköt Mar­co och Kla­ra när de dök på sam­ma plats som vi gjor­de idag. Det var så jag fick fram ko­or­di­na­ter­na. Jag kol­la­de gps:en i de­ras båt. Skyt­ten be­fann sig tro­li­gen på land. Det är ett skott på över en kilo­me­ter och Mar­co fick näs­tan hal­va skal­len bort­skju­ten.” ”Kol­la med gre­ven”, sa Bengt och pe­ka­de mot Älg­hult på and­ra si­dan Gädd­vi­ken. ”Han skry­ter med att han va­rit i Afri­ka och ja­gat allt från buff­lar till ele­fan­ter och le­jon. Det är en jäv­la idi­ot. Skju­ta för skju­tan­dets skull och kal­la det för jakt. Han har till och med två ele­fant­föt­ter som pap­pers­kor­gar. Han vi­sa­de mig bös­san en gång och jag slår vad om att han ha­de stånd. Jag ha­tar folk med en mas­sa peng­ar som tror att de ja­gar ba­ra för att nå­gon kör ut dem i bus­hen och pe­kar på nå­got djur som de får skju­ta ihjäl. Ja­gar gör man för att få mat. Det är ing­en jäv­la lek­stu­ga.” ”Okej, vi ska kol­la upp ho­nom. Men göm un­dan den där flas­kan så länge. Jag hör av mig när jag be­stämt mig för hur vi ska gå vi­da­re.” ”Visst, gör du det”, sa Bengt och log. När Jes­si­ca kör­de iväg från Kär­ring­nä­set kun­de hon in­te ska­ka av sig käns­lan av att hon pre­cis gjort ett stort miss­tag. Upp­täck­ten av vra­ket och flas­kor­na kun­de va­ra helt av­gö­ran­de för mordut­red­ning­en. Än­då vil­le hon in­te av­slö­ja nå­got för Mat­hi­as och de and­ra i ut­red­nings­grup­pen än­nu. Hon ha­de va­ga kun­ska­per om forn­min­ne­sla­gen. Skepps­vrak som för­lis­te för mer än hund­ra år se­dan och sak­na­de äga­re till­hör­de sta­ten och skul­le be­hand­las som forn­fynd. Det gäll­de även ut­länds­ka skepp. Hur hon än vän­de och vred på det var det ett lag­brott att ploc­ka upp flas­kor­na och säl­ja dem. Det kun­de kos­ta hen­ne job­bet som po­lis. När hon när­ma­de sig St. Äm­te­vik kun­de hon se rök­pe­la­ren från skogs­bran­den. Fler av som­mar­gäs­ter­na ha­de läm­nat ön när brand­kå­ren in­te kun­de ga­ran­te­ra de­ras sä­ker­het. Två som­mar­hus ha­de brun­nit ner till grun­den men inga män­ni­skor ha­de ska­dats. Jes­si­ca stäng­de av fläk­tar­na för att in­te få in rökluk­ten i bi­len. Det hjälp­te in­te. Den prö­va­de ön ut­sat­tes för än­nu en plå­ga. Fanns det nå­got sam­band? Fanns det nå­gon ge­men­sam näm­na­re som kun­de ge en lo­gisk för­kla­ring till mor­den, sa­bo­ta­gen och skogs­bran­den? Det var så vitt skil­da hän­del­ser. Var det ba­ra en olyck­lig slump? Nå­gon­stans mås­te det fin­nas en lös trå­dän­da där de kun­de bör­ja nys­ta. Jes­si­ca stan­na­de till vid me­je­ri­et för att äta fru­kost. Nat­tens öv­ning­ar ha­de gjort hen­ne hung­rig. Hon ko­ka­de hav­re­gryns­gröt, bred­de någ­ra mac­kor och brygg­de li­te kaf­fe. Lar­ry syn­tes in­te till. Det bör­ja­de bli en an­sträng­an­de katt-och-råt­ta-lek. Som en gam­mal te­a­ter­fars där folk sprang ut och in och smäll­de i dör­rar­na. De kun­de in­te hål­la på och und­vi­ka varand­ra hur länge som helst. Hon mås­te ta tju­ren vid hor­nen och kon­fron­te­ra ho­nom. Nu strun­ta­de hon i att för­sö­ka för­so­nas. Hon vil­le ba­ra ve­ta var­för han tänk­te säl­ja me­je­ri­et och få det he­la över­stö­kat. När hon ätit klart ring­de hon till Mat­hi­as. De ha­de ge­nom­fört fler för­hör med Mi­kael men han väg­ra­de sva­ra på de­ras frå­gor. Åkla­ga­ren be­döm­de att be­vislä­get var till­räck­ligt bra för att fort­sät­ta hål­la ho­nom fri­hets­be­rö­vad och de ha­de fått en häkt­nings­fram­stäl­lan god­känd av tings­rät­ten. Nu ha­de de fjor­ton da­gar på sig in­nan de var tvung­na att väc­ka åtal mot ho­nom. Da­ni­el job­ba­de vi­da­re med att kny­ta ihop trå­dar­na men inget nytt ha­de kom­mit fram i ut­red­ning­en. Fo­tot och fin­gerav­tryc­ket var de­ras star­kas­te kort för att bin­da Mi­kael till brot­tet. Ut­red­ning­en av mor­den på Kla­ra och Mar­co mal­de vi­da­re med un­der­sök­ning­ar av elektro­nis­ka spår och tips från all­män­he­ten. Det fanns in­di­ci­er som tyd­de på att Adam be­fann sig ut­om­lands. Möj­li­gen i Ita­li­en. Jes­si­ca be­rät­ta­de in­te om upp­täck­ten av vra­ket och flas­kor­na men hon för­kla­ra­de att hon trod­de att skyt­ten be­fun­nit sig i fyr­tor­net när han av­los­sat skot­ten. ”Jag tänk­te åka dit och kol­la”, sa hon. ”Jag kanske hit­tar någ­ra spår ef­ter skyt­ten.” ”Det är bra”, sa Mat­hi­as. ”Vi fort­sät­ter på vårt håll och för­sö­ker le­ta re­da på Adam.” ”Om det blir ak­tu­ellt med en spa­ning på plats i Ita­li­en så är jag fri­vil­lig”, sa hon halvt på skoj. ”Jag ska kom­ma ihåg det om det vi­sar sig att han be­fin­ner sig i Vi­tryss­land”, sa han. ”Inget nytt om Lin­da?” ”Nej, men det kom­mer att an­ord­nas en stör­re söko­pe­ra­tion idag. Bör­je har kal­lat in ett gäng med ord­nings­po­li­ser som får gö­ra fot­ar­be­tet. Det är in­te vårt bord.” ”Okej, vi hörs un­der da­gen. Nu mås­te vi få fram li­te resultat i den här för­ban­na­de ut­red­ning­en.” ”En sak till ba­ra”, sa Mat­hi­as. ”Vi fick svar från NFC an­gå­en­de de där glas­skär­vor­na som de ana­ly­se­rat. Det vi­sa­de sig att gla­set är från bör­jan av 1700-ta­let.” ”Okej, in­tres­sant. En pus­sel­bit till som kanske kan för­kla­ra vad det här hand­lar om.” De av­slu­ta­de sam­ta­let och Jes­si­ca ställ­de un­dan dis­ken in­nan hon gick vi­da­re till bryg­ge­ri­et. Den väl­be­kan­ta dof­ten slog emot hen­ne när hon lås­te upp dör­ren. Hon kontroller­ade jäs­ka­ren och det såg lo­van­de ut. Det skul­le va­ra klart för bu­tel­je­ring om någ­ra da­gar. Om hon in­te drab­ba­des av nå­gon mer olyc­ka.

KA­PI­TEL 32

Jes­si­ca klätt­ra­de upp­för trap­pan till fy­ren. Det eka­de från hen­nes fot­steg mel­lan de mu­ra­de väg­gar­na. Dör­ren till fyr­tor­net hölls låst men det fanns en re­serv­nyc­kel gömd bakom en lös te­gel­sten som de fles­ta öbor kän­de till. Be­tyd­de det att skyt­ten kom från ön? Hon kom upp till slu­tet av trap­pan och öpp­na­de dör­ren ut till platt­for­men. En varm vind blås­te in från ha­vet och tog tag i hen­nes långa mör­ka hår. Det skul­le bli än­nu en dag med tem­pe­ra­tu­rer runt tret­tio gra­der. Någ­ra vi­ta se­gel stack upp som må­sving­ar ur ha­vet. Hon sök­te med blic­ken för att lo­ka­li­se­ra plat­sen där de ha­de hit­tat vra­ket med flas­kor­na. Det var svårt att be­dö­ma av­stån­det på det öpp­na vatt­net men hon var gans­ka sä­ker på rikt­ning­en. Hon fäs­te blic­ken på en punkt li­te nord­ost om fy­ren och le­ta­de upp plat­sen där skyt­ten kun­de ha stått. Sök­te ef­ter spår i muren som gick runt platt­for­men. Många jä­ga­re mon­te­ra­de ett sta­tiv med två ben på kol­vens fram­stock för att kun­na skju­ta på långa av­stånd utan att ska­ka med pi­pan. Det gick snabbt att fäl­la in när skot­tet var av­los­sat. Jes­si­ca an­tog att skyt­ten haft ett lik­nan­de stöd för att kla­ra av att träf­fa Mar­cos an­sik­te på så långt av­stånd. Ef­ter någ­ra mi­nu­ters le­tan­de hit­ta­de hon det hon sök­te. Det var knappt skönj­bart för ögat men när hon kän­de med fing­rar­na upp­täck­te hon ris­por ovan­på muren från spet­sar­na på sta­ti­vet. Hon ha­de gis­sat rätt. Det fanns inga går­dar eller som­mar­stu­gor in­om syn­håll från fy­ren. Det ha­de va­rit en­kelt för skyt­ten att smy­ga upp i tor­net och vän­ta på att Mar­co och Kla­ra skul­le dy­ka upp med bå­ten. I skydd av muren kun­de han se­dan mon­te­ra vap­net och sik­ta in sig på si­na of­fer. Skyt­ten be­höv­de in­te bry sig om den häf­ti­ga knal­len. Den som väck­te Jes­si­ca för någ­ra da­gar se­dan. Han var sä­ker på att kla­ra sig un­dan. Hon böj­de sig ner och sök­te med blic­ken ef­ter fot­spår på mar­ken. I en li­ten spric­ka pre­cis in­till muren låg en fimp. Var det skyt­ten som ta­git sig ett bloss när han vän­ta­de på off­ren? Jes­si­ca tog fram en fäll­kniv som hon ha­de i fic­kan. Pe­ta­de fram fim­pen och la­de den i en plast­på­se. Hon res­te sig upp och tänk­te gå ner igen när hon hör­de fot­steg i trap­pan. Var det nå­gon som följt ef­ter hen­ne? Var det skyt­ten som kom­mit till­ba­ka? Hen­nes grepp runt kni­ven hård­na­de. Fot­ste­gen kom allt när­ma­re. Hon tryck­te sig in­till väg­gen bred­vid dör­ren. Nu var det ba­ra någ­ra få steg kvar av trap­pan. Jes­si­ca spän­de musk­ler­na och höll kni­ven fram­för sig. Ett ögon­blick var allt tyst och stil­la. Hon vå­ga­de in­te an­das. Det gick någ­ra se­kun­der och se­dan klev en grå­hå­rig, spens­lig dam ut ge­nom dör­ren till platt­for­men. ”Oj, vad du skräm­de mig”, sa hon när hon fick syn på Jes­si­ca med kni­ven i högs­ta hugg. ”För­låt, jag trod­de du var nå­gon an­nan”, sa Jes­si­ca och stop­pa­de snabbt un­dan kni­ven. Da­men såg på hen­ne med mör­ka, ar­ga ögon och nu kän­de hon igen hen­ne. Det var Be­rit Jans­son som hon häl­sat på i re­stau­rang­en. ”Är du ga­len?” sa den gam­la da­men. ”Jag kun­de fått hjär­tin­farkt. Var­för göm­mer du dig här up­pe med en kniv i högs­ta hugg?” ”För­låt, det var in­te me­ning­en. Jag trod­de du var nå­gon an­nan.” ”Är du rädd för nå­gon? Ring po­li­sen i stäl­let för att vif­ta med en kniv mot oskyl­digt folk.” ”För­låt. Det är jag som är po­li­sen. I al­la fall här på ön.” ”Ja­ha, det var ju upp­munt­ran­de. Bru­kar du springa runt med en li­ten fäll­kniv för att för­sva­ra rätt­vi­san?” ”Nej, det blev fel. Jag ut­re­der två mord. Jag tror att mör­da­ren sköt de bå­da off­ren från fy­ren. Jag fick för mig att han ha­de kom­mit till­ba­ka för att rö­ja mig ur vägen. Få­nigt. För­låt.” ”Usch, vad hemskt. Jag hör­de om de där stac­kar­na. Man tror in­te att nå­got så­dant kan hän­da på en så idyl­lisk li­ten ö.” ”Nej, men ty­värr finns det inga plat­ser som är im­mu­na mot våld är jag rädd. Men vad gör du här?” ”Det var in­te me­ning­en att smy­ga mig på dig. Jag såg att dör­ren stod öp­pen och blev ny­fi­ken. Du vet hur det är med gam­la tan­ter.” ”Okej, det är ing­en fa­ra, men vad gör du här på Mörkö? Nå­got sä­ger mig att du in­te är en van­lig som­mar­gäst.” Be­rit vän­de blic­ken ut mot ha­vet. La­de hän­der­na på muren. Tog ett djupt an­de­tag och suc­ka­de. ”Det är in­te förs­ta gång­en som den här plat­sen dränkts i blod”, sa hon. ”Jag fors­kar om en hän­del­se som ut­spe­la­de sig här un­der de så kal­la­de ryss­härj­ning­ar­na.” ”Me­nar du de där skrö­nor­na om rys­sar som blev ihjäl­slag­na av öbor­na?” ”Un­derskat­ta in­te den munt­li­ga tra­di­tio­nen”, sa Be­rit och höt­te med pek­fing­ret. ”Ty­värr är det mer än ba­ra skrö­nor. Jag har hit­tat do­ku­ment i rys­ka ar­kiv som be­kräf­tar hän­del­sen.” ”Vad då för do­ku­ment?” Det blev en pa­us. Som om Be­rit fun­de­ra­de över hur myc­ket hon var vil­lig att av­slö­ja. ”Ett hand­skri­vet brev från en ma­tros”, sa hon se­dan. ”Den en­da som över­lev­de ka­ta­stro­fen.” ”Oj, vad spän­nan­de. Är det sant? Då har det verk­li­gen hänt.” ”Ja, skep­pet gick på grund och sjönk nå­gon sjö­mil norr om ön. Det blås­te gans­ka hårt och vå­gor­na gick höga. Fle­ra av be­sätt­nings­män­nen drunk­na­de. Fem­ton man lyc­ka­des räd­da sig un­dan i en liv­båt och rod­de mot land men de blev ihjäl­slag­na av öbor­na. Det är in­te nå­gon sa­ga om du trod­de det.” ”Okej, men hur kla­ra­de sig man­nen som skrev bre­vet?” ”Han drev iland läng­re väs­terut och hit­ta­des av en kvin­na som göm­de ho­nom. Öbor­na gick runt i går­dar­na och le­ta­de ef­ter över­le­van­de men hon göm­de ho­nom un­der fjö­let i das­set och han kla­ra­de sig. När han vi­lat upp sig ord­na­de kvin­nan en se­gele­ka och han tog sig till den rys­ka styr­kan som be­fann sig ut­an­för Norr­kö­ping ef­ter att de ha­de bränt ner sta­den.” ”San­ning­en över­träf­far verk­li­gen dik­ten. Jag trod­de ba­ra det där var gam­la histo­ri­er som man be­rät­ta­de för att skräm­ma barn. Det bor­de ju fin­nas and­ra spår om det verk­li­gen har hänt. Gra­var ef­ter de dö­da sjö­män­nen till ex­em­pel.” ”Man släng­de krop­par­na i ha­vet och de svens­ka myn­dig­he­ter­na var in­te så no­ga med att ut­re­da hän­del­sen. Off­ren var ju rys­sar.”

Fort­sätt­ning föl­jer.

Det är in­te förs­ta gång­en som den här plat­sen dränkts i blod.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.