I mördarens skugga

En kriminalroman av Samuel Karlsson

Del 25 av 44.

Jessica har tagit reda på var Klara och Marco dök under natten de blev mördade. Men i stället för att informera polisen åker hon dit med Bengt. På havets botten hittar de hundratals gamla konjakflaskor värda en mindre förmögenhet. Och både Jessica och Bengt behöver pengarna. De tar med sig en flaska och åker från platsen innan någon upptäcker dem.

En halvtimme senare gled de in i Gäddviken. Hon tog sikte på Kärringnäset och slog i backen när de närmade sig bryggan. Bengt tog emot i fören och knöt fast båten i en järnring. ”Vad gör vi med flaskan?” undrade Jessica. ”Jag kan inte ta med den till mejeriet. Larry snokar överallt. Om han får syn på den kommer han börja snacka så att alla på ön får reda på det.” ”Jag kan ta den”, sa Bengt. ”Jag låser in den i vapenskåpet.” ”Okej, men vad gör vi nu? Borde vi inte kontakta Riksantikvarieämbetet trots allt?” ”Sakta i backarna. Vi ska inte väcka den björn som sover. Vi ska inte lämna över det här frivilligt till något löjligt museum där de stoppar undan flaskorna i en låda där de får samla damm. Vi hade en deal. Har du glömt det? Det var jag som tog de stora riskerna när jag dök ner till botten.” Jessica kände sig kluven. Det var hon som hade dragit in Bengt i det hela men hon var trots allt polis. ”Jag ska ringa några samtal och kolla vad som gäller”, sa hon. ”Vi kan ändå inte bärga alla flaskor själva.” ”Okej, men gör inget dumt utan att fråga mig först.” ”Nej, jag lovar.” De lyfte ur dykutrustningen från båten och bar upp den till Bengts stuga. ”En sak till bara”, sa Jessica. ”Vet du någon här på ön som har ett kulvapen för storviltsjakt. Ganska grov kaliber för långa håll. Jag menar en riktig elefantstudsare.” ”Varför frågar du?” ”Någon sköt Marco och Klara när de dök på samma plats som vi gjorde idag. Det var så jag fick fram koordinaterna. Jag kollade gps:en i deras båt. Skytten befann sig troligen på land. Det är ett skott på över en kilometer och Marco fick nästan halva skallen bortskjuten.” ”Kolla med greven”, sa Bengt och pekade mot Älghult på andra sidan Gäddviken. ”Han skryter med att han varit i Afrika och jagat allt från bufflar till elefanter och lejon. Det är en jävla idiot. Skjuta för skjutandets skull och kalla det för jakt. Han har till och med två elefantfötter som papperskorgar. Han visade mig bössan en gång och jag slår vad om att han hade stånd. Jag hatar folk med en massa pengar som tror att de jagar bara för att någon kör ut dem i bushen och pekar på något djur som de får skjuta ihjäl. Jagar gör man för att få mat. Det är ingen jävla lekstuga.” ”Okej, vi ska kolla upp honom. Men göm undan den där flaskan så länge. Jag hör av mig när jag bestämt mig för hur vi ska gå vidare.” ”Visst, gör du det”, sa Bengt och log. När Jessica körde iväg från Kärringnäset kunde hon inte skaka av sig känslan av att hon precis gjort ett stort misstag. Upptäckten av vraket och flaskorna kunde vara helt avgörande för mordutredningen. Ändå ville hon inte avslöja något för Mathias och de andra i utredningsgruppen ännu. Hon hade vaga kunskaper om fornminneslagen. Skeppsvrak som förliste för mer än hundra år sedan och saknade ägare tillhörde staten och skulle behandlas som fornfynd. Det gällde även utländska skepp. Hur hon än vände och vred på det var det ett lagbrott att plocka upp flaskorna och sälja dem. Det kunde kosta henne jobbet som polis. När hon närmade sig St. Ämtevik kunde hon se rökpelaren från skogsbranden. Fler av sommargästerna hade lämnat ön när brandkåren inte kunde garantera deras säkerhet. Två sommarhus hade brunnit ner till grunden men inga människor hade skadats. Jessica stängde av fläktarna för att inte få in röklukten i bilen. Det hjälpte inte. Den prövade ön utsattes för ännu en plåga. Fanns det något samband? Fanns det någon gemensam nämnare som kunde ge en logisk förklaring till morden, sabotagen och skogsbranden? Det var så vitt skilda händelser. Var det bara en olycklig slump? Någonstans måste det finnas en lös trådända där de kunde börja nysta. Jessica stannade till vid mejeriet för att äta frukost. Nattens övningar hade gjort henne hungrig. Hon kokade havregrynsgröt, bredde några mackor och bryggde lite kaffe. Larry syntes inte till. Det började bli en ansträngande katt-och-råtta-lek. Som en gammal teaterfars där folk sprang ut och in och smällde i dörrarna. De kunde inte hålla på och undvika varandra hur länge som helst. Hon måste ta tjuren vid hornen och konfrontera honom. Nu struntade hon i att försöka försonas. Hon ville bara veta varför han tänkte sälja mejeriet och få det hela överstökat. När hon ätit klart ringde hon till Mathias. De hade genomfört fler förhör med Mikael men han vägrade svara på deras frågor. Åklagaren bedömde att bevisläget var tillräckligt bra för att fortsätta hålla honom frihetsberövad och de hade fått en häktningsframställan godkänd av tingsrätten. Nu hade de fjorton dagar på sig innan de var tvungna att väcka åtal mot honom. Daniel jobbade vidare med att knyta ihop trådarna men inget nytt hade kommit fram i utredningen. Fotot och fingeravtrycket var deras starkaste kort för att binda Mikael till brottet. Utredningen av morden på Klara och Marco malde vidare med undersökningar av elektroniska spår och tips från allmänheten. Det fanns indicier som tydde på att Adam befann sig utomlands. Möjligen i Italien. Jessica berättade inte om upptäckten av vraket och flaskorna men hon förklarade att hon trodde att skytten befunnit sig i fyrtornet när han avlossat skotten. ”Jag tänkte åka dit och kolla”, sa hon. ”Jag kanske hittar några spår efter skytten.” ”Det är bra”, sa Mathias. ”Vi fortsätter på vårt håll och försöker leta reda på Adam.” ”Om det blir aktuellt med en spaning på plats i Italien så är jag frivillig”, sa hon halvt på skoj. ”Jag ska komma ihåg det om det visar sig att han befinner sig i Vitryssland”, sa han. ”Inget nytt om Linda?” ”Nej, men det kommer att anordnas en större sökoperation idag. Börje har kallat in ett gäng med ordningspoliser som får göra fotarbetet. Det är inte vårt bord.” ”Okej, vi hörs under dagen. Nu måste vi få fram lite resultat i den här förbannade utredningen.” ”En sak till bara”, sa Mathias. ”Vi fick svar från NFC angående de där glasskärvorna som de analyserat. Det visade sig att glaset är från början av 1700-talet.” ”Okej, intressant. En pusselbit till som kanske kan förklara vad det här handlar om.” De avslutade samtalet och Jessica ställde undan disken innan hon gick vidare till bryggeriet. Den välbekanta doften slog emot henne när hon låste upp dörren. Hon kontrollerade jäskaren och det såg lovande ut. Det skulle vara klart för buteljering om några dagar. Om hon inte drabbades av någon mer olycka.

KAPITEL 32

Jessica klättrade uppför trappan till fyren. Det ekade från hennes fotsteg mellan de murade väggarna. Dörren till fyrtornet hölls låst men det fanns en reservnyckel gömd bakom en lös tegelsten som de flesta öbor kände till. Betydde det att skytten kom från ön? Hon kom upp till slutet av trappan och öppnade dörren ut till plattformen. En varm vind blåste in från havet och tog tag i hennes långa mörka hår. Det skulle bli ännu en dag med temperaturer runt trettio grader. Några vita segel stack upp som måsvingar ur havet. Hon sökte med blicken för att lokalisera platsen där de hade hittat vraket med flaskorna. Det var svårt att bedöma avståndet på det öppna vattnet men hon var ganska säker på riktningen. Hon fäste blicken på en punkt lite nordost om fyren och letade upp platsen där skytten kunde ha stått. Sökte efter spår i muren som gick runt plattformen. Många jägare monterade ett stativ med två ben på kolvens framstock för att kunna skjuta på långa avstånd utan att skaka med pipan. Det gick snabbt att fälla in när skottet var avlossat. Jessica antog att skytten haft ett liknande stöd för att klara av att träffa Marcos ansikte på så långt avstånd. Efter några minuters letande hittade hon det hon sökte. Det var knappt skönjbart för ögat men när hon kände med fingrarna upptäckte hon rispor ovanpå muren från spetsarna på stativet. Hon hade gissat rätt. Det fanns inga gårdar eller sommarstugor inom synhåll från fyren. Det hade varit enkelt för skytten att smyga upp i tornet och vänta på att Marco och Klara skulle dyka upp med båten. I skydd av muren kunde han sedan montera vapnet och sikta in sig på sina offer. Skytten behövde inte bry sig om den häftiga knallen. Den som väckte Jessica för några dagar sedan. Han var säker på att klara sig undan. Hon böjde sig ner och sökte med blicken efter fotspår på marken. I en liten spricka precis intill muren låg en fimp. Var det skytten som tagit sig ett bloss när han väntade på offren? Jessica tog fram en fällkniv som hon hade i fickan. Petade fram fimpen och lade den i en plastpåse. Hon reste sig upp och tänkte gå ner igen när hon hörde fotsteg i trappan. Var det någon som följt efter henne? Var det skytten som kommit tillbaka? Hennes grepp runt kniven hårdnade. Fotstegen kom allt närmare. Hon tryckte sig intill väggen bredvid dörren. Nu var det bara några få steg kvar av trappan. Jessica spände musklerna och höll kniven framför sig. Ett ögonblick var allt tyst och stilla. Hon vågade inte andas. Det gick några sekunder och sedan klev en gråhårig, spenslig dam ut genom dörren till plattformen. ”Oj, vad du skrämde mig”, sa hon när hon fick syn på Jessica med kniven i högsta hugg. ”Förlåt, jag trodde du var någon annan”, sa Jessica och stoppade snabbt undan kniven. Damen såg på henne med mörka, arga ögon och nu kände hon igen henne. Det var Berit Jansson som hon hälsat på i restaurangen. ”Är du galen?” sa den gamla damen. ”Jag kunde fått hjärtinfarkt. Varför gömmer du dig här uppe med en kniv i högsta hugg?” ”Förlåt, det var inte meningen. Jag trodde du var någon annan.” ”Är du rädd för någon? Ring polisen i stället för att vifta med en kniv mot oskyldigt folk.” ”Förlåt. Det är jag som är polisen. I alla fall här på ön.” ”Jaha, det var ju uppmuntrande. Brukar du springa runt med en liten fällkniv för att försvara rättvisan?” ”Nej, det blev fel. Jag utreder två mord. Jag tror att mördaren sköt de båda offren från fyren. Jag fick för mig att han hade kommit tillbaka för att röja mig ur vägen. Fånigt. Förlåt.” ”Usch, vad hemskt. Jag hörde om de där stackarna. Man tror inte att något sådant kan hända på en så idyllisk liten ö.” ”Nej, men tyvärr finns det inga platser som är immuna mot våld är jag rädd. Men vad gör du här?” ”Det var inte meningen att smyga mig på dig. Jag såg att dörren stod öppen och blev nyfiken. Du vet hur det är med gamla tanter.” ”Okej, det är ingen fara, men vad gör du här på Mörkö? Något säger mig att du inte är en vanlig sommargäst.” Berit vände blicken ut mot havet. Lade händerna på muren. Tog ett djupt andetag och suckade. ”Det är inte första gången som den här platsen dränkts i blod”, sa hon. ”Jag forskar om en händelse som utspelade sig här under de så kallade rysshärjningarna.” ”Menar du de där skrönorna om ryssar som blev ihjälslagna av öborna?” ”Underskatta inte den muntliga traditionen”, sa Berit och hötte med pekfingret. ”Tyvärr är det mer än bara skrönor. Jag har hittat dokument i ryska arkiv som bekräftar händelsen.” ”Vad då för dokument?” Det blev en paus. Som om Berit funderade över hur mycket hon var villig att avslöja. ”Ett handskrivet brev från en matros”, sa hon sedan. ”Den enda som överlevde katastrofen.” ”Oj, vad spännande. Är det sant? Då har det verkligen hänt.” ”Ja, skeppet gick på grund och sjönk någon sjömil norr om ön. Det blåste ganska hårt och vågorna gick höga. Flera av besättningsmännen drunknade. Femton man lyckades rädda sig undan i en livbåt och rodde mot land men de blev ihjälslagna av öborna. Det är inte någon saga om du trodde det.” ”Okej, men hur klarade sig mannen som skrev brevet?” ”Han drev iland längre västerut och hittades av en kvinna som gömde honom. Öborna gick runt i gårdarna och letade efter överlevande men hon gömde honom under fjölet i dasset och han klarade sig. När han vilat upp sig ordnade kvinnan en segeleka och han tog sig till den ryska styrkan som befann sig utanför Norrköping efter att de hade bränt ner staden.” ”Sanningen överträffar verkligen dikten. Jag trodde bara det där var gamla historier som man berättade för att skrämma barn. Det borde ju finnas andra spår om det verkligen har hänt. Gravar efter de döda sjömännen till exempel.” ”Man slängde kropparna i havet och de svenska myndigheterna var inte så noga med att utreda händelsen. Offren var ju ryssar.”

Fortsättning följer.

Det är inte första gången som den här platsen dränkts i blod.