I mördarens skugga

En kriminalroman av Samuel Karlsson

Del 26 av 44.

Jessica och Bengt vet vad det mördade dykarparet letade efter på havets botten – gamla dyrbara konjakflaskor. Jessica vill köpa loss mejeriet från sin pappa, men att plocka upp flaskorna och sälja dem kan kosta henne jobbet. I fyren träffar hon Berit som berättar att skrönan om ryssarna som gick på grund utanför ön för hundratals år sedan stämmer.

Jessica kom ihåg hur hon hade sett Berit tillsammans med Fiskar-Arvid några kvällar tidigare. De hade studerat ett sjökort. Hur mycket kände den till synes beskedliga damen egentligen till? Jessica ville inte väcka hennes nyfikenhet men hon måste få veta mer. ”Vet du vad det var för skepp?” frågade hon. ”Känner du till vad det hette?” Det blev en paus igen och Berit såg på henne med en granskande blick. Hon tog god tid på sig och Jessica undrade om hon hade varit för framfusig. Det var ingen tvekan om att Berit var en dam med både integritet och snabbt intellekt. Men så log hon och drog undan en grå hårlock som blåst ner i ansiktet. ”Det var svårt att läsa handstilen i brevet”, sa hon. ”Men jag lyckades tyda det till att skeppet hette Katarina. Det var ett lastfartyg som tillhörde den ryska trossen.” ”Jag är inte så bra på historien men jag trodde inte att ryssarna var så långt söderut.” ”Det stämmer. Det här var under den stora ofreden som man säger i Finland. Under sommaren 1719 gick den ryska flottan till attack i den svenska skärgården för att tvinga fram en fred med Sverige. Styrkan delades upp i en nordlig och en sydlig del och de brände ner allt som kom i deras väg. Från Yxlan och Ljusterö ner förbi Husarö, Sandhamn och Djurö. Vid Baggenstäket blev det stopp på vägen in mot Stockholm men ryssarna fortsatte på samma sätt söderut. Hela vägen till Norrköping som brändes den 30 juli. Det här skeppet måste ha kommit ifrån huvudstyrkan eller så var de ute för att proviantera. Men så gick de på grund och fartyget sjönk.” ”Framgick det i brevet vad det var för last?” ”Nej, och vraket har aldrig hittats. De flesta forskare och marinarkeologer är intresserade av stora slagskepp som Vasa, Krona, Mars eller Hercules. Ingen ödslar någon tid på ett fraktfartyg. Men jag tycker det är angeläget att den här historien blir allmänt känd. Sjömännens tragiska död borde hedras.” Jessica skämdes. Hon ville bara komma åt lasten för att tjäna pengar. Hon hade inte haft en tanke på de döda sjömännen. Berit berättade mer detaljer om det sjunkna skeppet. Den unge sjömannen hade fortsatt sin tjänst i flottan och så småningom avancerat till officer. De fortsatte prata i nästan en timma. När de lämnade fyrtornet satte sig Berit på en cykel och trampade iväg på grusvägen. Jessica undrade om hon verkligen hade fått veta allt som historikern fått fram genom sina efterforskningar. Hon misstänkte att det fanns saker som Berit inte hade berättat. Hon kanske hade egna planer för skeppet som hon inte ville avslöja. Det var knappast troligt att hon inte kände till lasten. Jessica insåg att hon måste bestämma sig för vad de skulle göra med flaskorna innan någon annan upptäckte vraket.

KAPITEL 33 Lördag 13 juli

Nästa dag åkte Jessica till Västervik för att vara med på mötet med de andra i utredningsgruppen. De hade fått förstärkning av Mona Hedengren, en civilutredare som närmade sig pensionsåldern. Luften stod stilla när de samlades i utredningsrummet på polisstationen. Flera bilder hade tejpats upp på den stora tavlan. I mitten satt två foton av Marco och Klara. Lite till höger om dem hängde en bild av Adam. Mötet började med att Mathias hälsade alla välkomna och sedan gjorde han en sammanfattning av utredningsläget. Marco hade tidigare varit dömd för narkotikabrott. Han hade agerat kurir och indrivare åt ett kriminellt nätverk. Ledaren för nätverket var en kvinna som var välkänd för sin brutalitet. Det fanns uppgifter om att Marco lånat pengar av henne för att kunna dra igång dykfirman. Klara var inte heller Guds bästa barn. Hon hade varit inblandad i ett bedrägeri där man lurade företagare att teckna dyra avtal för webbsidor som sedan inte levererades. Det var ett avancerat upplägg som utnyttjade kryphål i lagen. Hon hade inte fällts för något brott men den sammantagna bilden av paret var att de inte drog sig för att tänja på lagens gränser för att tjäna pengar. Örjan hade kollat upp deras samtalslistor och bankuppgifter. De hade flera betalningsanmärkningar och jagades av kronofogden för obetalda skulder. Till det kom den förmodade skulden för dykfirman. De var i desperat behov av pengar. Under hela genomgången brottades Jessica med sitt dåliga samvete. Skulle hon berätta om vraket med flaskorna? Skulle hon avslöja att de hittat skatten? Den kunde vara motivet bakom morden. Hon tänkte på Bengt. Han skulle inte bli glad om hon svek honom. De hade inte varit vänner tidigare men om hon gick bakom hans rygg skulle hon för alltid hamna högst upp på hans svarta lista. Bengt glömde aldrig en oförrätt. Dessutom behövde hon pengarna för att köpa mejeriet. Det var hennes framtid som stod på spel. Mathias fortsatte genomgången med att dra allt som kommit fram i jakten på mordvapnet. Det var Monas del av utredningen och hon hade gjort en rundringning till lokala skytteföreningar men det hade inte gett något resultat. De hade inte heller fått något napp när det gjorts en slagning i vapenregistret. Det fanns relativt många jaktvapen i omlopp som skulle kunna vara aktuella, men än så länge hade hon bara hittat en koppling till Mörkö. Det var Marcus Langenskiöld som ägde en Rigby modell 98 kaliber .275. Men han hade alibi för mordnatten och vapnet förvarades i ett låst vapenskåp som ingen annan hade tillgång till. Det blev en paus i genomgången och de andra gick för att hämta kaffe. Jessica satt kvar och såg på bilderna på tavlan. Hon spelade med höga insatser. Två människor hade troligen blivit mördade på grund av flaskorna som låg på havets botten. Var det hennes tur nästa gång? Hon kunde inte blunda för sitt moraliska ansvar. Hon kände till uppgifter som kunde bidra till ett gripande av mördaren. Till slut insåg hon att det inte fanns några alternativ. Hon måste berätta. Även om det innebar att hon inte kunde köpa mejeriet och att Bengt blev hennes fiende för resten av livet. När de andra kom tillbaka med sina kaffekoppar och satte sig ner igen ställde hon sig framför tavlan. ”Jag har lite nya uppgifter som kan bidra till att vi kommer vidare med utredningen”, sa hon och försökte låta neutral. Mathias såg frågande på henne men avbröt henne inte. ”Innan jag åkte hit så var jag vid båthuset och kollade Marcos och Klaras båt”, sa hon och försökte dölja sin nödlögn. ”Jag ville undersöka en sak som jag kom på när jag inte kunde somna i natt.” ”Okej, det låter intressant”, sa Mathias som blivit röd i ansiktet. ”Men varför fick jag inte veta något innan du åkte till båten?” ”Det var en chansning”, sa Jessica och undvek att möta hans blick. ”Låt mig fortsätta. Det sitter en gps, eller navigator som det egentligen heter, i båten. Den visar ett sjökort precis som kartan som du har i mobilen när du ska söka upp en adress. När man förflyttar sig med båten så hänger sjökortet med och du har fullständig kontroll på var du befinner dig. Det finns även en annan funktion som är speciellt användbar när du är på sjön. Gps:en ritar ut ett spår som visar vilken rutt du har kört. Det är väldigt praktiskt. Om du till exempel brukar åka till samma badvik på någon liten ö kan du bara följa ett tidigare spår som du sparat.” ”Visst, det låter smart men vad har det här med vår mordutredning att göra?” sa Mathias otåligt. ”Jag kommer till det nu”, sa Jessica. ”Det fina med det här är att den även registrerar den senaste rutten som genomförts med båten. Jag lyckades ta fram Marcos ochKlaras sista tur och det visade sig vara ganska intressant.” Hon vände sig mot tavlan, tog en penna och ritade upp en snabb kontur av Mörkö och sedan ritade hon ut rutten som Marco och Klara hade kört runt ön. ”De ankrade på en plats som ligger en sjömil norr om Ryssholmen”, sa hon och gjorde ett kryss på sin improviserade karta. ”Där låg de kvar i ungefär en timme och sedan började båten driva norrut innan den strandade vid St. Örskär. Tidsangivelserna i navigatorn stämmer med de uppgifter vi har om skotten.” ”Varför körde de en lång omväg runt ön?” frågade Örjan. ”Jag vet inte men de ville väl försäkra sig om att ingen följde efter dem.” ”Ja, det fattar jag, men varför? Varför var de så hemlighetsfulla?” ”De kanske hade hittat något värdefullt. Något som de inte ville att någon annan skulle få nys om. Kom ihåg att de pratade om att de skulle bli rika.” ”Som vadå?” undrade Daniel. ”Vad hade de hittat tror du?” ”Ett orört vrak med en dyrbar last.” Örjan skrattade till. ”Jag tror knappast att de hittade någon spansk galeon med en guldkista här i Östersjön”, sa han. ”Det verkar otroligt. Vad skulle det vara för last?” ”Vet inte”, sa Jessica och vände sig mot tavlan igen. ”Men vi har deras position och jag föreslår att vi skickar ner några dykare för att undersöka vad som finns på botten. Om vi vill veta varför de mördades måste vi ta reda på vad de dök efter.” ”Vet du något som du inte berättar?” ”Nej.” Mathias funderade ett ögonblick sedan höll han upp händerna i en avvärjande gest. ”Okej, som du vill. Vi ger oss ut på skattjakt.” ”Bra, jag tror det är helt nödvändigt om vi ska komma vidare med utredningen”, sa Jessica. ”Vi får väl se”, sa Mathias. ”En sak till bara som kan vara bra att känna till för er alla. Allt tyder på att skogsbranden var anlagd. Man har hittat resterna av en flaska med tändvätska. Det verkar som alla djävlar samlats på den där ön i sommar.” ”Anlagd?” sa Jessica. ”Hur kan någon göra något så vansinnigt?” Ingen av de andra sa något. Mathias avslutade mötet med att summera allt de kommit fram till och sedan delade han ut nya arbetsuppgifter. När de lämnade mötesrummet gick Jessica till förvaret och letade reda på cellen där Mikael satt inlåst. Han tittade upp på henne med en trött och härjad blick när hon klev in genom dörren. Det såg ut som om han hade åldrats ett decennium. ”Hur länge måste jag sitta här?” frågade han. ”Vet inte”, sa Jessica. ”Just nu ser det inte så ljust ut. Kan du förklara hur de där slanorna från gläntan hamnade i vattnet under hopptornet?” ”Ingen aning”, suckade han. ”Det är någon som försöker sätta dit mig. Det var bara en jäkla otur att jag satte fingret i den där kådan. Du vet att jag är oskyldig.” ”Det kanske är lika bra att vi berättar sanningen om varför du röjde i gläntan. Du var med mig.” ”Det betyder ingenting. Och Anna får aldrig veta något om vårt förhållande. Det skulle vara en ännu större katastrof. Det måste finnas någon annan misstänkt. Någon måste ha sett något.” ”Inte för tillfället. Mathias är ganska nöjd med att han har kunnat binda dig till brottet. Dessutom har alla fullt upp med mordutredningen. Inga fler pinnar har hittats på badplatserna. Sabotagen slutade när du hamnade bakom lås och bom. Det är ett bevis om något.” ”Skit också men den som gjorde det är väl glad att komma undan. Det är väl därför han har slutat.” ”Kanske det.” ”Det var inte jag.” ”Jag hoppas det.” Det blev en paus och ingen av dem sa något. Vad hade de gemensamt? Ingenting som var värt något när problemen började hopa sig. Deras relation var ett luftslott utan några invånare. Jessica knackade på dörren för att påkalla vaktens uppmärksamhet. Det fanns inget mer hon kunde göra för att hjälpa Mikael. ”Du måste se till att få ut mig härifrån”, sa han. ”Jag blir galen.” ”Jag gör vad jag kan”, sa hon och gick ut från cellen. Dörren slog igen bakom henne med en dov duns. Mikael hade förändrats och hon började undra vad hon hade sett hos honom. Hon hade fallit för det där gråsprängda håret uppsatt i en hästsvans. Hans perfekta skäggstubb. De mörkblå ögonen och hans vältränade kropp. Men framför allt hade hon uppskattat hans lugna och trygga famn. Han hade varit den enda som hon kunde prata med utan att bli bedömd efter sin tidigare historia på ön. De hade dragits till varandra men nu undrade hon om det bara hade varit ett illa skött självbedrägeri. Det kanske bara handlade om sex. Egentligen hatade hon män som var otrogna och hon hade svårt att förlika sig med att de hade gått bakom ryggen på Anna. De hade struntat i konsekvenserna och betett sig som idioter. Det du sår får du också skörda, tänkte Jessica. På något sätt måste hon försöka ställa allt till rätta. Det var nära att hon hade förvärrat situationen ännu mer för sig själv med den idiotiska inblandningen av Bengt. Hur hade hon tänkt att det skulle gå till? Att de skulle bärga flaskorna och sedan försöka sälja dem på Blocket? Hela upplägget var dömt att misslyckas. Hon fick försöka ordna köpet av mejeriet på något annat sätt. Det viktiga nu var att hon inte klantade till det ännu mer.

Fortsättning följer.

Sjömännens tragiska död borde hedras.