Han återfann glädjen i Sävehof
Pouya Norouzi hade köpt hus i Tyskland och planerat att ta familjen från Iran. Den drömmen krossades – när hans arbetsvisum upphörde och han var tvungen att lämna landet. ”Jag hoppas att det aldrig händer igen”, säger han.
De gråa molnen har etsat sig fast över Göteborg och dess kranskommuner likt en långdragen förkylning. Utanför Partille arena är det helgfrid bara några dagar innan julafton. In och ut ur den stora betongklumpen med orangea detaljer spatserar träningsklädda människor. Ett utkast längre bort är det desto mer fart – i köpcentret Allum pågår julruschen för fullt.
Pouya Norouzi kommer vandrande utanför arenan i en lång grön vinterjacka och moderiktigt slitna jeans. Han och hans IK Sävehof tog i går kväll två oerhört viktiga poäng i kampen runt slutspelsstrecket när man besegrade IFK Ystad med 24–22 på hemmaplan.
För snart två månader sedan anlände iraniern till Partille. Sävehof hade då knutit till sig en spelare som skulle bidra med ytterligare spets och bredd i den niometersuppsättning som sedan tidigare var bra men där spelarna matchades hårt.
– Jag är otroligt glad över att Pouya har valt att komma till oss i IK Sävehof. Pouya har spelat några riktigt fina säsonger i Bundesliga och kommer senast ifrån Gummersbach. Han är en explosiv och fartfylld spelare i anfallet men också en riktigt bra försvarsspelare, sa sportchef Emil Berggren till klubbens hemsida efter nyrekryteringen.
Pouyas leende är
brett och utstrålningen harmonisk när han äntrar A-lagens samlingsrum i Partille arena. Men om han nu funnit lugn och ro, i alla fall för tillfället, har det senaste halvåret varit något helt annat. Och det började med en fullkomligt osannolik avslutning av Bundesliga i början av juni.
Pouyas Gummersbach möter bottenkonkurrenten Bietigheim i sista omgången. De ligger då på samma poäng. De går en kamp om en överlevnadsplats tillsammans med Ludwigshafen. Skulle någon av Gummersbach eller Bietigheim vinna skulle de klara sig kvar. Enda chansen för Ludwigshafen var att det skulle bli kryss i den matchen och att de själva skulle vinna mot Minden.
Vad händer? Jo, precis det som behövs för Ludwigshafen. Gummersbach och Bietigheim spelar lika på 25. Med 28 sekunder kvar i sin match gör Ludwigshafen ett mål som ger dem segern mot Minden med 31–30. Alla tre bottenlag hamnar då på 14 poäng men Ludwigshafen har ett mål bättre målskillnad och blir kvar i den tyska högstaligan.
Mörkret är totalt för Pouya.
– Vid det tillfället kunde jag inte tänka. Det handlade inte bara om handbollen, säger han och fortsätter:
– Det var en tung känsla i laget – Gummersbach hade aldrig varit i andraligan. Jag var väldigt ledsen, arg … Jag vet inte vad jag ska säga
Ingenting är viktigare än familjen – det är hela livet. Det var därför det var svårt att acceptera att jag inte skulle få över dem till Tyskland. Men vissa saker fungerar inte som man planerat.
Pouya norouzi
egentligen. Det var en dålig känsla och jag hoppas att det aldrig händer igen.
Nej, det handlade inte bara om handbollen för Pouya. Det handlade också om att hans kontrakt endast gällde i högstaligan. Skulle han stanna kvar i Gummersbach så skulle han få gå ner i lön bland annat vilket skulle påverka det stora projekt som han hade dragit i gång vid sidan av banan.
Pouya signerade vid årsskiftet ett nytt kontrakt med den tyska klubben. Han förlängde över tre år – trots att han hade anbud från klubbar som låg högre upp i tabellen.
Att han tackade jag till Gummersbach gjorde hans agent lite nervös.
– Han var väldigt stressad. När jag bestämde mig för att stanna i Gummersbach sa han att jag borde tagit ett annat erbjudande men jag lyssnade inte. Jag hade erbjudanden från mittenklubbar men jag kände att det kändes bra i Gummersbach. Jag kände mig glad där och så länge jag var det fanns det ingen anledning att byta. Men han (agenten) är inte arg på mig nu så det är lugnt, haha!
– Jag kände att jag ville ha lite mer disciplin i mitt liv. Men sedan hände det som hände i slutet av säsongen. Jag hade planerat vad jag skulle göra efter säsongen men jag kunde inte förutse det som hände.
Den 25-årige iraniern hade köpt ett hus i Tyskland för att kunna välkomna sin fru och andra delar av släkten att bo med honom i Europa. Hans fru och bror hade till och med börjat studera tyska för att kunna acklimatisera sig så snabbt som möjligt.
Men som spelare i andraligan gällde nu inte heller hans arbetsvisum och planerna att flytta över familjen lades på is.
– Jag vet inte riktigt varför det är så men det är regler och jag får bara acceptera det.
”Vad händer nu?”, tänkte Pouya. Månaderna gick. Pouya fick inga anbud som han ansåg lockade tillräckligt.
Men till slut började det plinga i telefonen. Det var Sävehofs sportchef Emil Berggren som ville kolla om han var sugen på att kanske ta en titt på ett alternativ från Sveriges västkust. Sävehof hade nämligen frigjort en del kapital från det att den tilltänkte tränaren Jonas Larholm lämnat klubben.
Pouya funderade. Han hade även intressanta förslag på bordet från den danska ligan.
Men det blev till slut Sverige, Sävehof och Handbollsligan som blev hans val. Än så länge trivs han med det – även om familjen är kvar i Iran. Framtiden har han inte börjat fundera på ännu. Klokt kanske, med tanke på det som hänt det senaste året.
– Jag har slutat att planera för framtiden. Jag försöker i stället bara vara så redo jag kan för allt – i livet och handbollen. När jag har tid att planera framtiden så gör jag det då.
Huset i Tyskland står kvar. Möjligheten att det blir en flytt tillbaka redan i sommar finns där. Då har hans fru dessutom en kandidat-examen i arkitektur från Teheran som hon kan ta med sig och göra sin master någonstans i Europa.
– Ingenting är viktigare än familjen – det är hela livet. Det var därför det var svårt att acceptera att jag inte skulle få över dem till Tyskland. Men vissa saker fungerar inte som man planerat. Jag hoppades att planen jag hade satt upp skulle slå igenom. Men jag hade tid och hittade en väg mot en ny utmaning (Sävehof reds. anm.). Vi har fortfarande tid att sätta upp en ny plan och vi får se när jag har tid eller får chansen till det, säger Pouya Norouzi.