Björn Wer­ner: Vår tids iko­ner hind­rar oss från hand­ling

Göteborgs-Posten - - Kultur - Björn Wer­ner bjorn.wer­[email protected]

Du skall in­te ha and­ra gu­dar vid si­dan av mig.”

Guds all­ra förs­ta bud. En gud som fak­tiskt ver­kar för­stå att hen in­te är en­sam på mark­na­den och där­för mås­te ta i från tår­na. Män­ni­skan är näm­li­gen ka­pa­bel att upp­hö­ja pre­cis vad eller vem som helst till sky­ar­na, på sin jakt ef­ter hopp och fräls­ning. Det vet Gud – och krä­ver där­för tro­het.

För det finns an­nars ing­en hejd på vad vi kan få för oss att dyr­ka. Be­ho­vet föl­jer oss ge­nom histo­ri­en, fö­re­må­len för vår tro och vårt hopp är ota­li­ga. Från forn­ti­dens många gu­dar och an­dar till det auk­to­ri­tä­ra 1900-ta­lets iko­ni­se­ra­de tän­ka­re och dik­ta­to­rer.

Ock­så i vår tid sö­ker vi nå­gon som kan sym­bo­li­se­ra vår tro och vårt hopp. Be­ho­vet i väst tycks just nu enormt, kanske för att det in­te läng­re finns nå­gon tyd­lig ide­o­lo­gisk he­ge­mo­ni kvar som hål­ler oss lug­na. Upp­lys­nings­ide­al mö­ter nu star­ka män som tror be­tyd­ligt mind­re på mänsk­li­ga rät­tig­he­ter än på den ben­hår­da vil­jans lag. Den som med rät­ta för­skräcks av det­ta sö­ker lind­ring, hopp och tröst. Och trös­ten finns, men i ett kli­mat där in­di­vi­du­a­lis­men nått så­na höj­der att just in­di­vi­der i form av in­flu­encers ta­git rol­len som ”kän­di­sar” fyll­de för någ­ra år­tion­den sen. Över­jor­dis­ka, my­tis­ka fi­gu­rer.

Jag tror det är så man mås­te för­stå hur Sve­ri­ge på två år kun­nat se så många per­so­ni­fi­e­ring­ar av ide­al byg­gas upp i of­fent­lig­he­ten. För­gyll­da bud­bä­ra­re av en eller an­nan pro­gres­siv och evig san­ning. Gre­ta Thun­berg för­kropps­li­gar kli­mat­kam­pen. Hé­di Fri­ed är an­sik­tet ut­åt mot främ­lings­fi­ent­lig­he­ten. Lin­néa Clae­sons färg­gla­da, le­en­de per­son­lig­het har gjorts till vik­tig sym­bol mot sex­u­el­la över­grepp och tra­kas­se­ri­er.

Det är in­te kons­tigt att vi äls­kar att äls­ka des­sa tal­fö­ra, tyd­li­ga an­sik­ten med si­na mo­no­kro­ma, re­na bud­skap. Det är lät­ta­re att ry­sa åt Gre­ta Thun­bergs ”How da­re you” än ta in och för­hål­la sig till kli­mat­kri­sens om­fatt­ning själv. Att en ka­ris­ma­tisk, stark tjej med regn­bågs­fär­gat hår tar kam­pen mot över­grepp åt oss är be­tyd­ligt mer be­hag­ligt än att stir­ra san­ning­ar i vitö­gat själv. Och så vi­da­re.

Men att ta oss an pro­ble­men så är, just det, pro­ble­ma­tis­ka. För i och med att ide­a­let för­ting­li­gas, tap­par vi ock­så snabbt fo­kus på in­ne­hål­let. Idén för­mins­kas när en per­son av rik­tigt kött och blod ska ta dess stäl­le. Lin­néa Clae­sons kamp mot sex­u­el­la över­grepp överskug­gas just nu av fak­tu­met att hon va­rit oär­lig när hon be­rät­tat om dem. Att kli­mat­för­hand­ling­ar­na un­der COP 25 i Madrid fak­tiskt föll sam­man (!) är för fler­ta­let in­te en li­ka en­ga­ge­ran­de ny­het som Gre­ta Thun­bergs raff­lan­de tågre­sa ge­nom Eu­ro­pa. Och som SD kan kon­sta­te­ra spe­lar in­te Hé­di Fri­eds ord nå­gon roll på opi­ni­o­nen. Par­ti­et väx­er än­då.

Var­för blir det så? För att vi bör­jat äg­na oss åt av­gu­da­dyr­kan – istäl­let för att bry oss om gär­ning­en. Den som tror att för­änd­ring är nöd­vän­dig mås­te själv dri­va den, in­te dyr­ka per­so­nen som gör det. Ing­en av vå­ra nya iko­ner kan en­sam räd­da kli­ma­tet, stop­pa främ­lings­fi­ent­lig­he­ten eller de sex­u­el­la över­grep­pen. Om var och en tar sam­ma an­svar som de – då ser det be­tyd­ligt lju­sa­re ut.

När Mo­ses kom till­ba­ka från ber­get Si­nai ha­de fol­ket re­dan lå­tit gju­ta en guld­kalv, som man se­dan off­ra­de och dan­sa­de runt. Mo­ses pulv­ri­se­ra­de den. För ho­nom var det ett sätt att vän­da fol­kets tan­kar mot Gud istäl­let för mot av­gu­da­bil­den. Men hand­ling­en är li­ka vik­tig i en tid när Gud är död. Det är först när vi ser bort­om vå­ra eg­na av­gu­da­bil­der som vi in­ser att det är vi själ­va, ihop, som ska­par fram­ti­den. Det finns inget an­nat sätt.

Den som tror att för­änd­ring är nöd­vän­dig mås­te själv dri­va den, in­te dyr­ka per­so­nen som gör det.

Bild: Pon­tus Lun­dahl

Det är lät­ta­re att ry­sa åt Gre­ta Thun­bergs ”How da­re you” än ta in och för­hål­la sig till kli­mat­kri­sens om­fatt­ning själv, skri­ver GP:s kul­tur­chef Björn Wer­ner.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.