Fina vykort från Laleh i Los Angeles
Laleh Pourkarim bor sedan några år tillbaka i Los Angeles. Som flera gånger tidigare i livet följde hon sin övertygelse och tog det steg som kändes som det naturliga. I sin frivilliga Kalifornien-exil har hon kunnat göra sin egen musik och komma hem för kortare turnéer på svensk mark. Senast i somras.
Men inte minst har Laleh kunnat utveckla det som hon egentligen började med hemma i Hammarkullen, redan innan hon blev artisten Laleh. Nämligen att producera musik. Efter eget huvud, på egna villkor.
Laleh har på senare tid samarbetat med bland andra Ellie Goulding och Shawn Mendes och även om en del av låtarna har legat en bit bak på stjärnornas album och Laleh ännu inte kan räkna sig till de allra mest framgångsrika, svenska låtskrivarna och producenterna som Max Martin och Ilya Salmanzadeh så sätter hon avtryck. Hon befinner sig i de rum och i de processer som många inte ens kommer i närheten av. Och hon är, än så länge, nästan alltid ensam kvinna.
Den här plattan består alltså av låtar som Laleh gjort åt andra. Hon beskriver låtarna just som vykort från olika platser, olika möten. Men för den blågula publiken blir den också som ett brev hem till Sverige där Laleh berättar vad hon har åstadkommit i det nya landet,
När man lägger Lalehs egna tolkningar, testa till exempel med ”Winner” som finns på Ellie Gouldings utmärkta popplatta ”Delirium” från 2015, märker man snart att Laleh ofta förmedlar en lugnare, varmare och mjukare känsla. Kanske för att det är hennes naturliga uttryck, men kanske också för att det är där låtarna hamnat när de fått ligga till sig ett tag och inte längre behöver fasas in i ett sammanhang där de ska bidra till kortast möjliga väg till listorna.
Så i ”Winner” är allt det housiga borta och i stället stråkar och Lalehs röst som sträcker ut sig maximalt i sångmelodin. I ”Lost and found”, också den på Gouldings platta och skriven ihop med Jocke Berg och Max Martin, är det återigen rösten och körerna som spelar huvudrollen. Laleh drar ned på tempot och den snärtiga popdängan blir en svidande ballad.
Eller lyssna på ”City dove”, från början inspelad av Tori Kelly som tycks upptagen av att imponera med sin vokala spänst och därmed inte alls har samma förmåga som Laleh att förmedla texten.
Det finns många fler exempel här där Laleh verkligen markerar att detta är hennes låtar. Men inte så att hon tar tillbaka dem, eller alls tillrättavisar de artister som redan spelat in dem. Det skulle aldrig falla henne in.
Däremot visar hon oss återigen, med trygg hand, runt i Laleh-land. Det är ett fint ställe. Oavsett om det för tillfället råkar ligga i Hammarkullen eller i Hollywood.