Göteborgskt präglad polarresa
I år är det 150 år sedan forskaren Otto Nordenskjöld föddes. Hans expedition med ”Antarctic” överträffar alla andra svenska polaräventyr. Kristian Wedel berättar historien om en ytterst osannolik och mycket göteborgskt präglad resa.
Göteborgiana: I år är det 150 år sedan forskaren Otto Nordenskjöld föddes. Hans expedition med ”Antarctic” överträffar alla andra svenska polaräventyr.
Klockan 10 på morgonen den 16 oktober 1901 startar ”Antarctic” – ett 39 meter långt förstärkt sälfångstfartyg – från Göteborg. Det är en fruktansvärd röra ombord. Lådor, brädstumpar och reservroder dräller på däck. När man ska besvara hälsningen från ett fartyg som signalerar lycka till är flaggorna tilltrasslade. Signalboken är borta.
Expeditionens ledare Otto Nordenskjöld – systerson till Nordenskiöld med Vega – är en 32-årig geolog. Med undantag för den 34-årige zoologen Axel Ohlin har ingen av de andra forskarna fyllt 28 år.
Det är meteorologen Gösta Bodman, zoologen K A Andersson, kartografen löjtnant S A Duse, läkaren Erik Ekelöf och botanisten Carl Skottsberg.
På det officiella expeditionsfotografiet är de märkligt konforma: tjocka mörka kostymer, bländvita kragar, fluga och glada tvinnade mustascher. I lastrummet har de av misstag fått med sig ett parti galoscher.
De ska till Antarktis.
Nedslag i listan över sponsorer är en hundraårig och ganska göteborgskt präglad tidskapsel: Aktiebolaget D Carnegie & C:o, bryggeriägaren M Lyckholm, grosshandlaren E Wijk, O. P Andersson & Son. Tvenne vattenhämtare av L M Ericson, segel från Jonsereds fabriker, choklad från bröderna Cloetta i Malmö, punsch från C G Platin & Co, öl från bryggeriaktiebolaget Kronan (plus ytterligare tre bryggerier), cigarrer från Kockums tobaksfabrik. Därtill tvål, olja, fonografrullar, ättika, sill, kex, rödvin, filtar, linor, stövlar, mjöl, järnspis, salsur, spik, mattor, kex, koppartråd, en tavla av Carl Wilhelmson. Och samtliga årgångar av Strix. Det charmerande med ”Antarctics” expedition – huvudsakligen skildrad av Nordenskjöld själv, 1904 – är att deltagarna verkar vara en så behaglig kombination av passionerade forskare och opraktiska gentlemän. De är i mycket liten utsträckning sportiga äventyrare.
Äventyr är de med om, men de undviker att göra nummer av det .
Redan i Biscayabukten tar det eld i fotogenförrådet och ”Antarctic” är nära att springa i luften. I höjd med ekvatorn klagar Nordenskjöld över att det saknas is till drinkarna. Detta är ett problem av övergående natur.
I Buenos Aires, där man ska bunkra kol, strejkar hamnarbetarna. Nordenskjölds lirkanden är så framgångsrika att argentinarna inte bara ger honom kolet gratis, utan även skickar med honom underlöjtnant José Sobral – en finlemmad yngling med stramt mörkt uniformsbröst och tunn svart mustasch.
I Buenos Aires embarkerar också en kortvuxen man med penslar och staffli. Det är konstnären Stokes. Han är beredd att åka till världens ände för att få bra solnedgångar i färg. För att spara pengar har Nordenskjöld avtalat med kapten Larsen om att samtidigt med forskningen jaga Grönlandsval, sjöelefant och säl.
Kapten Larsens mustascher är enorma.
Noteringarna från vägen ner till övervintringsplatsen sammanfattar diverseföretaget ”Antarctic”. De trålar efter bottensediment, dricker toddy och spelar fonograf i gunrummet, gör magnetiska mätningar, slaktar sjölejon, vinschar efter havssvampar och borstmaskar, slaktar pingviner, dricker champagne på Oscar II:s födelsedag och skjuter 90 sälar på en dag.
En gång är de nära att förlisa med en fångstbåt eftersom en av forskarna har råkat använda ett öskarl för växtprover.
De jagar nitiskt ett drivande isberg i tron att det är en oupptäckt ö.
Antarktis är ingen blånande och vacker utställning av isberg i klar luft. Blåst, snöstormar, dundrande och bräckande is, skum som sköljer över däcket, sura dimmor och isglacerade riggar är lika vanliga som punsch i Nordenskjölds skildring.
I februari 1902 kliver Nordenskjöld, Sobral, Bodman, Ekelöf och sjömännen Jonassen och Åkerlundh i land på Snow Hill – en liten stenig ö strax söder om 64:e breddgraden. De medför slädar, hundar, mat, bränsle för 20 månader och ett monteringsfärdigt hus. De ska studera både Antarktis och sig själva.
Övervintringen är en pionjärinsats. ”Antarctic” ska hämta männen nästa sommar.
Arbetet med det monteringsfärdiga huset präglas av att man saknar ritning.
Huset är 6,3 meter långt och proppfullt av proviant, bakteriologisk apparatur, vind- sol- och avdunstningsmätare (och kuddar, broderade dukar, guldvirkade snören och rödrutiga gardiner).
Otto Nordenskjöld samlar sten. De driver ner mätkäppar av bambu vid en glaciär. De finner sälar som har gått vilse i det vita och ligger förtorkade och mumifierade långt från havet.
Däremellan sitter de i pingvinstekos i trängsel av termometrar och anteckningsblad och väntar ut vinterstormar som kan pågå i fjorton dagar. Med konjak, punsch och småbröd firar de högtidsdagar (till exempel 381-årsdagen av Stockholms blodbad). Vindburna fotogenburkar skramlar utanför.
Sommaren kommer och de lär sig att uppskatta en högsommardag på Snow Hill: bara lite under noll, dimma och milt snöfall.
De väntar ivrigt på ”Antarctic”. Månaderna går.
Långsamt börjar de inse att fartyget inte kommer.
Under den andra vintern dryper stugan av fett och smuts. Ishögar växer under skrivbordet och tinar upp i en äcklig sörja, sängarna svartnar av mögel. De måste börja spara bränsle (delvis för att man av misstag har fått med sig artisten Stokes målarolja istället för fotogen). De har insett att de är strandsatta i Antarktis på oviss tid, men de gläder sig över att astronomiska, bakteriologiska och magnetiska observationer blir så mycket värdefullare när mätserien är nästan två år. På kvällarna spelar de vira. Till argentinaren Sobrals ytterligare isolering bidrar att han är den ende nykteristen.
I oktober 1903 har de varit i 20 månader på Snow Hill utan att tappa modet. En dag tar Nordenskjöld och Jonassen släden för att undersöka en kartografiskt intressant inbuktning vid Sidney Herbert Bay.
De hoppas också komma åt en depå med tobak.
Plötsligt ser de några svarta figurer på isen.
De är är klädda i pälslappar och trasor, med långa toviga skägg och egendomliga träramar runt ögonen.
Nordenskjölds och Jonassens första tanke är att det handlar om en hittills okänd sensationell antarktisk urbefolkning. Figurerna talar dock svenska. Träramarna är hemmagjorda solglasögon.
Allt är förvirrat.
Otto Nordenskjöld sluter sig till att denna märkliga grupp måste vara överlevande från ”Antarctic” och att fartyget alltså har sjunkit. Då frågar en av figurerna:
– Vet ni något om ”Antarctic”? De skidar tillbaka till Snow Hill. Meteorologen Bodman fotograferar vildarna. Efter att ha skalat bort skägg, smuts, flott, sot, pälslappar och brädbitar finner man slutligen tre tärda versioner av geologen Johan Gunnar Andersson, kartografen löjtnant Duse och den norske matrosen Grunden.
Över en kejsarpingvinstek i det mögliga köket på Snow Hill berättar de sin historia, senare nedtecknad av J G Andersson.
De dricker toddy och spelar fonograf, gör magnetiska mätningar, dricker champagne på Oscar II:s födelsedag och skjuter 90 sälar på en dag
Det finns skäl att dröja ett ögonblick vid J G Andersson. J G Andersson hade anslutit sig till ”Antarctics” expedition först år 1902. Han hade tagot oceanångaren ”Orellana” till Rio de Janeiro och vidare till Port Stanley på Falklands-öarna för att där invänta ”Antarctic”.
Där stod några flaskor punsch till honom. Det var den omtänksamme Nordenskjöld som låtit deponera dem där, så att Andersson skulle ha något att göra medan han väntade.
Men den 27-årige Andersson uppfyllde högt ställda krav på vetenskaplig besatthet. När han insåg att han kanske måste sitta nån vecka vid sina punschflaskor på hotellet stack han i stället iväg med ”Fair Rosamond” – en fraktskorv som gick till Västfalkland med mjöl, trä och talg – för att fånga roliga spindlar och skalbaggar och för att fotografera kelpgåsen (”den falkländska ebbstrandens förnämsta karaktärsfågel”).
”Fair Rosamond” strandade emel
”
Larsen beskriver lakoniskt denna helvetesrodd: de ror och seglar i nio dygn och drar på nätterna upp båten på ett isflak
lertid vid Port Stephens och spolades läckande mot stranden med spräckt roder. Andersson firade sig i land i lina – med dagböcker, insektsrör och fotoplåtar innanför kavajen – red över klipporna på en lånad häst och bodde i herdekojor innan han lyckades genskjuta postskonaren ”Estrella” för att hinna till ”Antarctic”.
Det var J G Anderssons uppvärmning. Hans mödor var på intet vis över när han hade tagit sig ombord på ”Antarctic”.
Ty innan gänget på Snow Hill skulle hämtas gjorde ”Antarctic” några små utflykter som Andersson med iver kastade sig in: han jagade sjöelefanter på Sydgeorgien (en sjöelefant kan bli sju meter lång, de är extra svåra att jaga på natten, förklarar han), hamnade i ett indiankrig på Eldslandet och besökte en chilensk kolfyndighet – uppenbarligen mest för att fördriva tiden.
Han ägnade två dygn åt att spränga loss ett sällsynt litet fossil som satt fast i ett stort stenblock.
I november 1903 – den antarktiska försommaren – tuffade ”Antarctic” med stånkande ångpanna söderut för att hämta övervintrarna på Snow Hill.
Då – vet eftervärlden – hade Anderssons äventyr knappt börjat.
Ombord på ”Antarctic” är stämningen den bästa. De har färska fårbogar i masten och den något avrundade kapten Larsen klättrar personligen upp i utkikstunnan med neddragen skinnluva och brun långhalsduk virad runt huvudet och dirigerar styrman genom issörjan.
”Antarctic” bräcker isen med järnvägsräls i fören. Ibland kliver de i land och plockar pingvinägg och frossar i kakor och omeletter.
När de är så nära Snow Hill att de redan har börjat planera festligheterna sluter sig en vägg av is framför dem. De kommer inte en meter framåt. Andersson kliver då i land på Graham Land, ungefär tio mil fågelvägen nordväst om Snow Hill, för att skida över isen och hämta
Nordenskjöld. Han får med sig kartografen Duse och den norske matrosen Grunden. Andersson gör upp en tidtabell med kapten Larsen.
Antingen ska de bli hämtade av ”Antarctic” vid utgångspunkten på Graham Land eller också på Snow Hill.
Tyvärr räknar inte Andersson med eventualiteten att ”Antarctic” aldrig ska komma tillbaka.
Andersson, Duse och Grunden kliver alltså i land i Västantarktis – i princip i kavajerna.
De har ett litet tvåmannatält, en opraktisk släde och totalt ungefär 700 kilo förnödenheter. De försöker att ta sig till Snow Hill, men överraskas av ett soligt mildväder, vilket låter trevligt men i praktiken innebär plumsande i isvatten. De återvänder till utgångspunkten och står i de isiga stormarna och dimman och väntar på ”Antarctic”. Tältet piskas sönder av blåsten.
Så småningom bygger de en liten lådlik koja med väggar av sten och tak av den uppochnedvända kälken. Väggarna är en meter tjocka vid marken, men i vinterstormarna snöar det ändå rakt igenom. Detta hindrar inte Andersson från att med matsked fiska upp en kopepod – ett litet kräftdjur som han tycker mycket om.
Febrig av lycka plockar han ormbunksfossil och rester av cykadéer och barrträd från trias- eller juratiden.
Den händige matros Grunden använder sedan lådorna med klenoderna till att bygga en dörr till stenhyddan. De kan ligga infrusna en vecka i sträck och sedan öppna dörren rakt ut i en vägg av snö. De tillverkar en stekpanna av en halv konservburk. De lever på stekt pingvin, griljerad pingvin, sälbiff, de sällsynta konserverna, mögliga korngryn stekta i sälolja och brödsmulor som mjukats upp i salt- och sötvatten och sedan stekts i olja.
De är medvetna om läget: om ”Antarctic” har sjunkit vet ingen i världen var de är.
Löjtnant Duse passar på att göra en kartografisk undersökning av området som de kallar Hoppets vik. Ibland - på grund av plötsligt mildväder och de osiga fettlamporna - höjs temperaturen innanför stenväggarna över nollstrecket. Då förvandlas allt till svart stinkande smet. De plågas av magbesvär. Sovsäckarna är genomblöta.
När de går ut skärs skorna sönder av de vassa stenarna. De har bara en nål. Det tar ett par veckor att tillverka ett par sälskinnspjäxor. De tvättar sin strumpor i urin (och Andersson konstaterar med vetenskaplig stolthet att det fungerar).
När de planerar framstöten mot Snow Hill har de tillbringat nästan sju månader i hyddan.
De packar det viktigaste – däribland Anderssons kopepod – och stapplar i väg med det fransiga tältet. Vid en svår snöstrom hamnar Andersson fastklämd 30 timmar i en driva som häver sig mot tältduken så att han bara kan röra lite på benen.
Han utnyttjar tiden som fastklämd till att hålla ett föredrag om istiden i Nordens och Skandinaviens yngsta historia.
När de har träffat Otto Nordenskjöld på isen och kommit fram till Snow Hill - och fotograferats i sin vilda och skäggiga ståt - är doktor Ekelöf glad över alla blodprover han kan ta på dem för sin forskning.
Nu är de nio man i den lilla stugan på Snow Hill. De har ingen aning om vad som har hänt med ”Antarctic”. De borde vara desperata och förtvivlade, men när Nordenskjöld i efterhand nedtecknar minnena är han nästan provocerande hurtig:
”Trefligt hade vi det verkligen dessa dagar. Om morgonen drucko vi kaffe och stekte oss biffar af pingvin- eller ungsälkott”.
Andersson, Nordenskjöld och argentinaren Sobral ger sig iväg till Cockburn-ön för att titta på några roliga pingvinfossil.
Den 8 november 1903 blir en märkvärdig dag. Bodman och Åkerlundh har åkt en tur för att samla pingvinägg. Klockan halv sex på morgonen hör Bodman ett underligt ljud utanför tältet. Det låter som fotsteg. En röst ropar:
– Sobral, Sobral, is Sobral here?
Det är två argentinska marinofficerare i blanka stövlar, kapten Irizar och löjtnant Jalour. Vid iskanten ligger ångfartyget ”Uruguay”.
Tillsammans med marinofficerna går de till Snow Hill.
Bodman får en cigarr (det framgår inte av skildringen om också matrosen Åkerlund får en). Den sista kvällen på Snow Hill är det propfullt i stugan: fem svenskar, en norrman och tre chilenare.
Ingen vet vad som har hänt med ”Antarctic”.
Då ser de plötsligt ytterligare några figurer på isen.
En av dem är kapten Larsen från ”Antarctic”. Det har tagit kapten Larsen tio månader att nå fram till Snow Hill – och det är inte längre för att rädda Nordenskjöld, utan för att själv bli räddad.
Han har haft både tur och otur.
Ja, vad hade hänt med ”Antarctic”? Efter att vid nyår 1903 ha släppt av Duse, Grunden och Andersson på Graham Land skruvades ”Antarctic” fast i isen. Med på fartyget fanns den 22-årige botanisten Carl Skottsberg. Det var sedermera han som skildrade händelserna ombord.
”Antarctic” ligger med avstängd motor i drivisen, fastfrusen i en fruktansvärd omfamning. Det kvider, knirkar och knäpper i skrovet. Klockan ett på natten den 11 januari smäller det. Vattnet forsar in, de fäller i mörkret ut landgången mot
”
Fartygets botanist Carl Skottsberg blev också han professor och grundade 1915 Botaniska trädgården i Göteborg
ett isflak – men ”Antarctic” flyter.
Skottsberg beskriver övertygande att detta egentligen är värre än om fartyget omedelbart hade sjunkit. I veckor ligger alla påklädda i hytterna på natten, beredda att kasta sig upp. Pumparna går dygnet runt. De väntar. Sjömännen har snöbollskrig på isen.
Skottsberg väljer ut glansnumren i herbariet och framkallar film, för han förstår att han aldrig kan få med sig glasplåtarna på en isvandring. Det är nästan med lättnad han skriver om dödsstöten: ”En fors som kunde gifvit anledning till ett splitter nytt aktiebolag störtade in.”
De hissar flaggan, skålar en sista gång i gunrummet och promenerar ner på isflaket. ”Antarctic” sjunker med ett rasslande. Allt blir tyst.
Den svenska Antarktisexpedition
som avseglade från Göteborg 15 månader tidigare är därmed i en intressant belägenhet:
Fartyget befinner sig på havets botten.
Expeditionens chef, Otto Nordenskjöld, och hans övervintringsgrupp är strandsatt på Snow Hill
Duse, Grunden och Andersson sitter insnöade på Graham Land.
Och 20 män och skeppskatten står på ett isflak.
I 16 dygn vandrar männen från ”Antarctic” över isen. Ibland lyckas de resa ett tält. Kocken kokar kaffe. De spelar kort. Styrman Haslum spelar dragspel. De släpar de tunga fångstbåtarna över upptornande skruvisflak. Ibland rämnar blocken mellan dem i mörkret och de måste hoppa och ro förtvivlat för att komma tillbaka.
När de når öppet vatten sätter de båtarna i sjön – de ligger så djupt att minsta krängning leder till döden – och lyckas nå Pauletön, en liten steril stenig pingvinkoloni i Erebus Terror-bukten med några kilometers omkrets .
Skottsberg har räddat sitt herbarium och sina fotografier.
De bygger en stenkoja. Den får tjugo liggplatser i två rader med en smal gång emellan som norrmännen kallar Karl Johan. Liksom olycksbröderna Nordenskjöld på Snow Hill och J G Andersson på Graham Land låter Skottsberg emellanåt nästan uppsluppen i eländet: varje morgon vaknar han med ett isvalv över huvudet efter att han andats genom filttyget upp i stugans kyla.
De patetiska liggunderlag som arrangerats av pingvinskinn rakt på de vassa stenarna förvandlas till ruttnande gröt.
Allt är sotsvart. De äter brun soppa med späckbitar, fågelben och härsket pingvinkött. Några gånger hittar de ägg att frossa på.
En av matroserna noterar ett oslagbart pingvinäggätningsrekord – 36 stycken på en dag.
När snöstormarna mojnar tittar de ut i ett vitt och dött landskap.
Piptobaken tar slut. De röker snuset, därefter snus blandat med te.
En av de böcker som räddats ur
”Antarctics” skeppsbibliotek – och som ska skingra tankarna och bidra till en stunds verklighetsflykt i stugan – är Nansens skildring av en övervintring i polarisen.
En ung norsk matros, Ole Wennersgaard, blir sjuk (i hjärtlidande, enligt Skottsberg ) och avlider den 7 juni, men det är mirakulöst nog det enda dödsfallet.
Den 29 oktober ror kapten Larsen och några utvalda män ut med fångstbåten för att få kontakt med Snow Hill. Larsen beskriver lakoniskt denna helvetesrodd: de ror och seglar i nio dygn och drar på nätterna upp båten på ett isflak. De överraskas av snöstormar och släpar i land båten på en öde strand.
Kaptenen – vars överlevnad i detta läge är högst oviss – går då ut för att plocka mossor och lavar till Skottsberg.
Efter en avslutande vandring på sju timmar når de fram till Snow Hill på kvällen den 8 november.
Det är ett halvt dygn efter att kapten Irizar i den argentinska undsättningsexpeditionen har knackat på Bodmans tältflik och bjudit på cigarr.
Nordenskjölds skildring av Antarcticexpeditionens avslutning är en hektisk kontrast till de tröstlösa evighetsdagarna i stugan. Man rafsar ihop journaler och fossillådor, röker och vräker i sig choklad, kliver ombord på undsättningsfartyget ”Uruguay” och sover i hytter som känns som en gränslös komfort.
”Uruguay ”kommer till Pauletön på natten. Ångvisslan ljuder. Ett dussin avmagrade, rufsiga vålnader snubblar ut ur en stor stenhydda.
De avslutande veckorna är ren semester. På kvällen den 8 januari 1904 kliver Nordenskjöld av Danmarksfärjan i Malmö.
Det konkurrerande svenska undsättningsfartyget ”Frithjof” kom för sent till Snow Hill och möttes av en papperslapp och några pingviner.
Det vetenskapliga utbytet av expeditionen blev – åtminstone på längre sikt – en revansch för Otto Nordenskjöld som hade fått så klent officiellt stöd för sin resa.
Expeditionen kompletterade kartan över Västantarktis, väderobservationerna var värdefulla och det botaniska, geologiska och paleontologiska materialet räckte för flera decenniers studier.
Otto Nordenskjöld bosatte sig i Göteborg, där han 1905 blev professor i geografi vid högskolan. 1923 blev han Handelshögskolans förste rektor. Meteorologen Gösta Bodman blev professor vid Chalmers.
Botanisten Carl Skottsberg blev också professor och grundade 1915 Botaniska trädgården i Göteborg.
Johan Gunnar Andersson fortsatte i samma höga utgångsfart som hade förmått honom att rida ikapp postskonaren ”Estrella” på Falklandsöarna. Han blev professor i geografi i Uppsala, flyttade till Kina och blev den kinesiska regeringens ”rådgivare i gruvangelägenheter” innan han slutade som professor i östasiatisk arkeologi i Stockholm.
Argentinaren José Sobral blev så förtjust i det svenska språk som han lärt sig av Strix under vintrarna på Snow Hill att han flyttade till Uppsala där han disputerade 1913. År 1931 blev han argentinsk ambassadör i Norge.
Kapten Carl Anton Larsen for omedelbart tillbaka till Sydishavet och grundade en valfångststation på Sydgeorgien. Han räknas i dag som den moderna norska valfångstindustrins fader. Han dog vid en valfångstexpedition 1923.
Löjtnant S A Duse blev framgångsrik författare av äventyrsromaner med titlar som ”Privatdetektiven Leo Carrings märkvärdiga upplevelser”.
Fartyget ligger väl fortfarande på Ishavets botten, men gjorde en märklig comeback i Lars Saabye Christensens ”Halvbrodern” – romanen som fick Nordiska rådets stora pris år 2002 – där mycket kretsar kring en morfader som avlider vid Grönlandsexpeditionen med ”Antarctic” några år innan Nordenskjöld köper fartyget.
Läsning: Antarcticexpeditionen skildrades 1904 (i två band) av Otto Nordenskjöld, J G Andersson, C A Larsen och Carl Skottsberg. Otto Nordenskjölds son Erland Nordenskjöld har skrivit biografin ”Framåt” om sin far. Otto Nordenskjölds fortsatta karriär i Göteborg skildras bland annat i Handelshögskolans jubileumsbok ”Bland akademiska pionjärer och stordonatorer” (2003).