Vägen tillbaka till fotbollen
Stränder. Sovmorgnar. Semestrar. Eller en försäsonginnan försäsongen. När andra allsvenska spelare njuter av ledigheten bygger Jonathan Rasheed, 28, upp sig efter ett grusat 2019.
Fotboll: : När andra allsvenska spelare njuter av ledigheten bygger Jonathan Rasheed, 28, upp sig efter ett grusat 2019. ”Det var en tomhet som jag inte har känt innan”, säger han.
Ingen sitter på motionscyklarna. Ingen lyfter vikterna eller skivstängerna. Faktum är att undervåningen på Gothia Park Academy nästan ekar helt tom. Precis som den bör och brukar under den här tiden av året.
Säsongen är över, semestern har tagit vid och det känns som att hela allsvenskan har mer fokus på sandstränder utomlands än på gym och fotbollsplaner. Så även Häcken-spelarna. De flesta av dem i alla fall.
Den här dagen har Adam Andersson, Gustav Berggren och Peter Abrahamsson synts till på klubbens träningsanläggning. De håller i gång inför landslagets stundande januariturné.
Även målvakten Jonathan Rasheed har klivit in genom dörrarna.
Han gör det dock inte för att hitta en färsk landslagsform. Han gör det för att kunna spela fotboll igen.
Den 16 maj small det. Bokstavligt talat. Mitt i ett smålagsspel skulle Jonathan Rasheed rusa ut och fånga en boll.
Då rök hälsenan.
– Det kändes som att någon sparkade på mig. Det var konstigt. Jag tittade bakåt: ”Vem var det?”. Efteråt kände jag: ”Det här är inte bra”, men när ”Ghazza” (Patrik Ghazarian, sjukgymnast) kom fram sa jag att jag kunde ställa mig upp. Det kunde jag inte. De bar mig av, han och ”Krickan” (Christoffer Källqvist, målvaktstränare). Jag tänkte att det var en muskelbristning eller något, men ”Ghazza” kände att hälsenan var av helt eller lite. Och när vi kom in till gymmet sa han att säsongen nästintill helt säkert var över.
Hur var det att höra?
– Det var tufft, det var det. Man blev tom. Att det går så fort. Ena dagen tar du för givet att du kan gå ut och träna. Sedan är du helt plötsligt skadad och kan inte spela fotboll längre. Det var en tomhet som jag inte har känt innan. Jag hade inte haft någon skada längre än fem veckor.
Under de efterföljande dagarna letade Jonathan Rasheed orsaker till att hälsenan brast just där och då.
”Det måste bero på något? Jag räddade en boll med foten tidigare under träningen, sträckte jag ut hälsenan då?”. När inget gick att hitta utan bara slumpen gick att skylla bestämde Rasheed sig för att göra det bästa av situationen.
Tomheten släpptes. En operation gjordes. Och så började vägen framåt att stakas ut.
Jonathan Rasheed satte upp små mål för sig själv. De sporrade honom. Börja gå, börja jogga ... Gymmet blev hans hem.
– Det är klyschigt, men man siktar bara på att ta sig tillbaka starkare och göra det bästa av situationen. Och jag kände att jag hade möjligheten att göra saker som jag inte kan göra när jag tränar fotboll. Dra ner på kalorierna, träna hårdare, bygga muskler. Under en säsong vill man vara fräsch. Då är det ganska svårt att pusha sig till gränsen, i alla fall för mig.
Rasheed ler.
– Det har varit lyxigt att ha Möller (Nicklas, fystränare) för mig själv nästan! Sedan kom tyvärr Yakob (Kevin) in också. Vi har kunnat hålla humöret uppe tillsammans. Det är klart att vissa perioder har varit fruktansvärt tråkiga. När man sitter här inne och cyklar och ser de andra som är ute och spelar. Men det har gått hyfsat bra.
Och framåt. För någon vecka sedan fick han själv äntligen lämna gymmet och kliva ut på fotbollsplanen igen. Det hade gått närmare sju månader sedan skadetillfället då.
Comebacken skedde lite i det tysta. Lagkamraterna hade gått på semester.
– Kvällen innan var jag helt uppspelt: ”Wow, jag ska gå ut och få sparka på en boll!”. Att göra det efter sju månader ... Jag sa till min flickvän: ”Wow, jag ska ut och träna i morgon, förstår du?”. Det var
som att allt va r på nytt igen. Jag visste att jag inte skulle köra fullt, men det räckte för att vara glad och nöjd. Man lär sig uppskatta de små sakerna.
På tal om små saker (som samtidigt är stora) så har Jonathan Rasheed blivit pappa under skadefrånvaron. Ett ljus i mörkret, om den liknelsen får användas.
– Det är det största som har hänt mig! Jag tänkte på det när man har sett vänner och andra lägga upp bilder på sina barn på Instagram – varje dag! Man tänker: ”Jag orkar inte, sluta”. Men när man väl sitter där själv är allt de gör häftigt. Han dräglar: ”Wow!”. Han säger ”bö”: ”Wow!”
Kommer det bli en fotbollsmålvakt av honom också?
– Han får göra vad han vill, men jag hoppas att det blir en utespelare, någon som gör mål. Målvakter kan mest bli syndabockar. Att sitta där och vara nervös ... Min mamma tyckte att det var jättejobbigt när jag spelade, att jag skulle tabba mig. Jag orkar inte med det i hjärtat!
– Såhär stark har han nog aldrig varit innan!
Nicklas Möller kikar in i gymmet.
Jonathan Rasheed trycker ifrån i ännu en tåhävning.
– Nä, fysiskt känner jag mig bra. Fler pass väntar framöver. I gymmet. På planen.
Hur är det att köra en form av försäsong innan försäsongen? När lagkamraterna har semester.
– De har haft en lång säsong med många matcher och mycket resande. Jag har haft ledigt lördag-söndag många gånger under året. Att börja en månad tidigare är inga problem för mig. Jag är bara glad över att få vara ute på planen igen. När är tanken att du ska vara tillbaka på riktigt?
– Tanken är att jag ska gå ut med laget den 7 januari när träningarna drar i gång. Och sedan öka successivt. Nu har jag ändå fått känna på det. Sedan blir det ganska kontrollerat under de första veckorna. Man får se var man ligger och vad kroppen säger. Förhoppningsvis ska jag vara någorlunda bra i februari. När träningsmatcherna drar i gång med andra ord?
– Jag hoppas det!
Då återupptas kampen med Peter Abrahamsson.
”
Det var en tomhet som jag inte har känt innan. Jag hade inte haft någon skada längre än fem veckor.
Jonathan rasheed
Den handlar om rollen som förstemålvakt. Den har varit ensidig fram hit.
Sedan Jonathan Rasheed skrev på för Häcken i slutet av november 2016 har han bara stått två allsvenska matcher. Peter Abrahamsson har stått 83.
– Enligt mig är han en av allsvenskans bästa – och även en av Sveriges bästa. Jag har den bästa partnern att träna med som jag kan.
– Och det känns som att jag har blivit mycket bättre med Peter, även med ”Krickan” (Christoffer Källqvist, målvaktstränare) och Mats (Johansson, tidigare målvaktstränare). Det känns som att jag har kommit nära Peter och att jag har varit där och nosat. Sedan är det svårt att ta den platsen när han gör det så bra. För mig gäller det bara att träna hårdare och bli ännu bättre. Så länge jag känner att det är rättvist och att jag får en fair chans kan jag inte klaga så mycket. Du är inte stressad över att inte få spela?
– Inte stressad, men det är klart att det inte är kul att sitta på bänken. Första året spelade jag knappt något, kanske en match i svenska cupen. Året efter fick jag spela mot Elfsborg, Malmö och i Europa League. Jag får försöka se sådana grejer, att alltid göra det bättre än året före.
Vad gäller kontraktsläget så har Jonathan Rasheed avtal med Häcken över 2020. Vad som händer därefter är inte klart än.
Förlängningsdiskussioner med klubben har dock inletts.
– Vi har pratat lite om det så jag vet hur det ligger till. Jag trivs bra här, familjen trivs bra här. Sedan är det vissa aspekter som jag kanske inte har fått så mycket av. Jag vill spela.
Du får förhandla in en klausul i kontraktet att du ska vara nummer ett.
– Haha! Jag tror Peter hann få med det i sitt kontrakt ... Jonathan Rasheed skrattar. – Nä, vi får se var vi landar. Man får göra en lista med det som är bra och det man kanske saknar. Och så får vi se.