Vinterfezt – novell av Henrik Bromander
Författarenoch serietecknarenHenrik Bromander har skrivit en novell för GP på tema ”Vinterfest”. En novell om en ung skådespelare och influencer som provocerar sig till toppen i av Sveriges kulturliv.
Kultur: Författaren och serietecknaren Henrik Bromander har skrivit en novell för GP på tema ”Vinterfest”. En novell om en ung skådespelare och influencer som provocerar sig till toppen i av Sveriges kulturliv.
Av någon anledning var de flesta avgörande händelser i hans liv på ett eller annat sätt kopplade till julen. Hans föräldrar träffades på en blöt fest i början på nittiotalet, och exakt ett år senare under bara något nyktrare förhållanden sådde de fröet till vad som sedermera skulle bli en av landets mest omtalade kulturpersonligheter.
Även senare i hans liv stod julen och särskilt juldagens hedonism i ett alldeles säreget ljus. Första fyllan, första ligget, första linan. Men även lugnet under dagarna hos den anrika släkten, historierna från förr, måltidernas inneboende berättelser, de både udda och helt vanliga interna traditionerna som han själv en gång skulle försöka minnas när han stod inför sina barn.
Att det var med två verk kopplade till julen som han slog igenom var därför ingen slump, i alla fall inte för honom själv. Det första verket (om man nu kan kalla en julkalender på ett socialt medium för ett konstnärligt verk, vilket man verkade kunna med tanke på den yrvakna uppmärksamhet det väckte på landets kultursidor) skapade han när han fortfarande gick på scenskolan. Enkelt filmat i en av repetitionssalarnas vita nakenhet, ett kort klipp per dag under december.
Ibland hade han sina privata kläder på sig (redan då hade han en fäbless för djupt urringade t-shirts i olika glada färger, som senare kom att bli något av hans signum och få många av hans unga manliga följare att tipsa varandra om de troliga inköpsställena), ibland var han medvetet löjligt utklädd till någon lätt igenkännbar kändis med hjälp av vad han hittat i kostymförrådet. En feministisk debattör, en mjukliberal politiker, en populär och mycket ung rapmusiker, de var alla träffsäkert fångade men det var inte poängen.
Laddningen, själva kärnan i varför klipp efter klipp fick så många visningar låg i vad han sa. Hur han pratade inifrån sig själv men också inifrån andra, hur han extremt koncist lyckades fånga folks tankar, rädslor och fantasier på ett sätt som ibland var hejdlöst roligt, ibland plumpt, ibland sublimt. Till och med de som var mot honom var tvungna att erkänna att han hade ”talang”, att han var ”begåvad”, de önskade bara att han kunde använda sin växande plattform till något ”bättre” än ”att gå högerpopulisternas och rasisternas ärenden”.
Åt allt det där garvade han och knäppte upp en cider. Att han hade talang behövde ingen berätta för honom, det hade han på något sätt vetat sedan han som mycket liten hållit små återkommande kabaréer för syskon och föräldrar och föräldrars vänner. Politiken sket han i, han hade inte ens röstat i valet. Parlamentarism kändes trött och gammalt, som hela 1900-talet.
Scenskolan mindes han i övrigt som en enda lekstuga. Han gick där i en skärningspunkt, de sista kullarna när skolledningen ansträngt sig för att ta in rasifierade, transpersoner, överviktiga och andra förfördelade för att aktivt försöka rätta till en obalans. Senare, när han var tillbaka för att gästföreläsa såg det naturligtvis mycket annorlunda ut. Inte så att det var lika kritvitt som förr, tvärtom, men typerna, vilka som sökte sig dit och vad de tyckte var nytt, det märkte han i samtalen.
I stället för att vilja prata om trygga rum och kroppspositivism ville man spela föreställningar som angrep patriarkala skambelägganden i förorten eller gestalta särskilt besvärande partier ur Koranen, bara i undantagsfall ville vissa, framförallt unga manliga studenter gärna plocka upp historiska verk som Strindbergs ”Gustav Vasa”. Så mycket som hänt, tänkte han, och det på bara tio år.
Han kom ihåg de lama protesterna mot honom, som mest höll sig till diverse kommenterar i dolda nätgrupper som han ändå fick insyn i tack vare en sympatiskt inställd lärare. Sällan eller aldrig vågade någon konfrontera honom i verkligheten, trots att det snackades mycket om att ”blockera” hans slutmonolog, ”Kalendern”, en slags extended best of-version av föregående års succé.
Trycket var så stort att skolan fick sätta in extraföreställningar. Samtal
fördes även med stadens teatrar om att ta in den som ett gästspel, de såg den trenda och räknade säkert internt på de möjliga höga publiksiffrorna, men än vägde vågskålen över åt andra hållet så det blev nej från samtliga. Han räckte dem fingret i ett särskilt dedikerat och omtalat filmklipp och hyrde sedan själv en nöjeslokal och spelade för utsålda hus resten av året.
Som sagt verkade han i en skärningspunkt, vilket blev tydligt när han väl tagit sin examen och kom ut på en delvis förändrad arbetsmarknad. Det parti han sällan eller aldrig nämnde med namn hade slutligen nått regeringsmakten, och hade genast satt igång med att applicera sin politik på ett område som bara ett fåtal brydde sig om.
Vissa dagar var det som om förändringen skedde i realtid. Teaterchefer sa upp sig eller avskedades, kulturprofiler gjorde storstilad emigration till sina fashionabla lägenheter utomlands och frigrupper la ner i brist på finansiering. Ändå var det ingen linjär process, där det rörde på sig på ena hållet gick det bakåt annorstädes.
Den stora kolossen Konstnärsnämnden stretade emot, gav avslag till många av den nya tidens lycksökare. Så även till honom, som sökt en stor summa för ett projekt han skisserat i flera år. Ett massivt interaktivt teaterstycke som skulle spelas i en nedlagd fabrik i stadens utkanter, en gigantisk apparat som skulle involvera hundratals skådespelare, konstnärer, författare och scenografer.
Temat var återigen julen, eller snarare det krig mot julen som motståndarna bedrivit under lång tid i anpassningens och kindvändandets anda, en vilja att tona ner den egna kulturen och traditionen av rädsla för att trampa invällarna på tårna.
Ungefär så uttryckte han sig i sin ansökan, som i hemlighet var en del av det allkonstverk som av kännare flera decennier senare skulle hållas fram som definierande för svenskt tjugotal, det verk han själv kallade för ”Vinterfezt”. Ansökan var medvetet provokativt formulerad enligt det recept han så länge utarbetat, den var en gillrad fälla oavsett om det blev avslag eller bifall.
Och avslag blev det, officiellt med hänvisning till vissa frågetecken kring budgeten. Det spelade mindre roll i den stormiga debatt som följde, där alla från Göteborgs-Postens ledarsida till landets nya kulturminister kom till hans försvar, och dag för dag drev sina krav längre. Helt plötsligt var det inte bara ”Vinterfezt” som borde tilldelas den nödvändiga stödmiljonen, hela Konstnärsnämnden borde läggas ner till förmån för alternativa sökvägar. Vilket också skedde under nästa budgetrunda. För honom spelade det mindre roll, sedan länge levde han gott på gräsrotsfinansieringen via sin hemsida.
Kampanjen för ”Vinterfezt” samlade till slut in inte bara en utan två miljoner och blev något högst minnesvärt för alla deltagare. I den gigantiska lokalen av tegel och sprucket glas där det symboliskt nog en gång i tiden stöpts julljus bjöds publiken (femtio per kväll i en aldrig sinande skara som bussades ut från stadens centrum) in för att tillsammans med några av landets mer namnkunniga skådespelare och ett antal statister iscensätta en slags perverterad urvattning av julfirandet, ett modernistiskt utsuddande av allt det vi tycker om för att det är gammaldags och ibland lite fel, allt från rasistiska stereotyper i tecknad film till brungräddade kakor.
Det var dans runt en stålstång, det var sjungandet av trygga och korrekta kampsånger, det var givandet av meningslöst krimskrams till människorna i de många förvaren och det var självgissel och skampiskande över onödig miljöpåverkan. Föreställningen hyllades av kritikerna, han tilldelades priser, fick sitta i paneler och tv-soffor. Allt gick vidare helt nytt och ändå som alltid förr.
Snön föll en av de sista kvällarna som ”Vinterfezt” spelades. Han stod utanför fabrikslokalen och rökte när hon kom fram. Först kände han inte igen henne utan det färgade håret och näsringen. Hon såg äldre ut, lite mer sliten, vilket ju var fallet. När man inte längre fick några jobb som fri skribent fick man knota som alla andra, tänkte han och log. Och till hans förvåning log hon också.
”Vad bra det var”, sa hon och tog emot cigaretten han bjöd henne på, ”Tänkvärt, modigt och ja, faktiskt jättebra.”
Någon timma senare, efter champagnen och kokainet, när han trängde in i henne insåg han att det var först nu han på allvar firade sin framgång. Han hade nått fram, han hade vunnit.
”God jul”, mumlade han och började nynna på sin favoritlåt av sin favoritsångare:
”In the future, when all’s well, confront what you are afraid of, in the future when all’s well. Hold me closely if your will allows it, in the future when all’s well.”