Badande brandmän
Världens gång: Det är något egendomligt med simmande brandmän, konstaterar Floka. Även i vattnet förefaller de liksom klädda i uniform.
På tisdagar är brandmännen där. De kommer runt 8, precis när de blommiga badmössorna lämnat bassängen och innan skolbarnen kommer. Vältränade tjugofemåringar. Tuffa och orädda kastar de sig i bassängen, dyker efter vattenfyllda dockor på botten och olika tunga saker de kastar ner. En gång tappade de sin larmklocka från bassängkanten, de har ju jour samtidigt. Jag dök ner och hämtade den, visserligen på 1,5 meters djup, men jag ville väl visa dem att jag minsann också kunde dyka. De tackade mig i sina gummidräkter och tog hand om klockan. Jag tror inte det finns någon slags baduniform för brandmän, men det ser snyggt ut, enhetligt. Det är väldigt viktigt för respektens skull. Annars skulle vi andra inte gå med på att bli bortfösta. Det är bara att ta sig över till den andra motionsbanan där några kvarglömda tanter simmar i bredd och pratar med varandra i gammaldags svepande bröstsim.
Hallå, det är ingen skogstjärn det här, har jag lust att ropa till dem. Det svåra med simning är nämligen att hitta samma tempo som de andra i banan. Gör man en spurt och simmar om den som är framför måste man visa sig på styva linan och simma extra snabbt på tillbakavägen för att visa att det verkligen var värt det. Ibland fuskar folk också, vänder innan de kommer fram till kanten och gör inte den där frånsparken och man förlorar det försprång man arbetat upp. Värst är ändå simglasögonen. Om man ska få något slags företräde i en bana bör man ha simglasögon på sig. Det signalerar att man är ett proffs. Kan man dessutom crawla kan man simma på vem som helst utan det gör något. Det är väldigt orättvist. Fjärilssim på rygg kan jag klara av, men efter att ha simmat in i bassängväggen en gång gav jag upp. Förut kunde man ta sikte på olika sponsorskyltar i taket, typ Sparbanken i Alingsås eller några slitna måsar. Konstverken försvann men det fanns i alla fall en våg. Efter renoveringen till badpalats eller parkbad som det kallas nu, har den försvunnit. Bubbelpool – ja, men våg – nej.
För att kanalisera min irritation riktad mot brandmännen, de blommiga badmössorna, de som simmar i bredd, för långsamt eller inte vänder ordentligt vid banans slut har jag valt att ösa min irritation över bristen på våg i den nya simhallen. I förslagslådan vid entrén lägger jag därför varje tisdag lappar med olika avsändare för att skynda på processen. ”Saknar våg, brukar finnas i alla simhallar” var det första. Nästa vecka blev det ”tisdagsdamerna”, veckan därpå ”Olof, 73 – vart tog vågen vägen?” Så håller jag på. Ibland flera lappar varje gång men med olika handstilar och pennor. Ibland attackerar jag personalen direkt, de som går och spolar med slangar. Jag kan bara göra det två gånger, eftersom jag bara har två baddräkter och skulle bli igenkänd. Vi vet inte hur vi ska kedja fast den, blir svaret. Folk tar med sig den. Ni anar inte hur många vågar som försvunnit genom åren. Jag har lösningen: jag tar med mig en egen våg och gömmer den på ett säkert ställe. Dit de inte når med sina slangar. Ovanpå skåpen?