Marianne Mörck känner sig fri
Marianne Mörck växte upp hos en samling propert klädda moderater som aldrig lät henne härja fritt. Nu är hon fri att göra vad hon vill. Varförinte ett par gigantiska tatueringar?
Nyss fyllda 70 har julvärdenMarianne Mörck fortfarandeknökat schema. För att kopplaav kryper hon upp i jättesängen ”Bismarck”, med bara sin älskade katt som sällskap. Ochdrömmer om tatuerade vingar på ryggen.
Marianne Mörck är osannolikt upptagen veckorna före jul. GP får träffa henne i en paus under de sista inspelningsdagarna av Felix Herngrens långfilm ”Dag för dag”. Dagens scener görs i en husbil, som står uppallad i en stor studio på Hisingen.
På biltaket står en man och gungar ekipaget, medan Marianne Mörck, Sven Wollter, Tomas von Brömssen, Martina Haag och William Spetz trängs i bilen och låtsas att de är på roadtrip genom ett lummigt Sommarsverige.
– När man sätts ihop såhär trångt i en husbil, då kommer ju allt upp till ytan. Så det är en jätteresa vi gör. Alla drar åt olika håll och alla har sina karaktärer. Det är där det charmiga och roliga kommer fram, säger Marianne Mörck under en paus i studions högst omysiga lunchsal.
Kollegorna beskriver henne som rolig och originell och det tar inte många minuter innan hon tar kommandot över intervjun, med minnen, infall och associationer. Det är bara att försöka hänga med så gott det går.
Vi börjar i husbilen, där Marianne Mörcks rollfigur Rut har blivit förtjust i Malte (Sven Wollter). Han har bestämt sig för att avsluta sitt liv i Schweiz och Rut hänger med, i förhoppning om att stoppa hans planer.
– Rut är orädd och levnadsglad. Hon har ändå en stor sorg i sitt liv, för hon har levt med en alkoholiserad man. Det är en del av mitt liv också så jag vet vad hon har gått igenom. Ruts man kör bil berusad, det har jag också varit med om, åkt i olika diken. Han kör ihjäl sig och gör henne invalid. Det är därför hon hamnar på vårdhemmet.
Marianne Mörck har i intervjuer berättat om att hon under många år levde med en man som söp. I dag bor hon själv i ett stort hus nära Öresundsbron, med sin katt och sin stora samling Kinderägg-leksaker.
Och så jobbar hon – jättemycket.
– Mina behov är att få jobba och att få vara hemma ensam. Jag har varit hemma sammanlagt fyra dagar i november.
Känner du själv att du lever livet när du jobbar så mycket?
– Ja, det gör jag! När barnen var små och jag hade kontrakt på Malmöoperan och hund så var jag alltid upplåst. Nu är barnen utflugna och jag känner mig fri! Det är som att vara 34 år igen, tjohoo, det är bara att hoppa på! säger hon och kommer på något:
– Jag är ju som Rut! Gud, jag kom på det nu. Jag är ju sån: Aldrig bott ensam, aldrig studerat i Lund. Jag flyttade från mamma, gifte mig och sen … blev livet som det blev.
Hon beskriver målande hur hon gör när hon kommer hem: då klättrar hon upp i den enorma säng som tronar mitt i vardagsrummet och som hon döpt till ”Bismarck”, så kommer katten och lägger sig hos henne och spinner högljutt.
– Han är en tigrerad hittekatt och en sådan kärlek, det är inte bara en katt.
Det är den bästa man du haft?
– Ja, men han är kastrerad också. Inget annat kommer in i mitt hem.
Marianne Mörck är född i Göteborg 1949, av en ung kvinna som inte såg någon annan utväg än att lämna bort sitt nyfödda barn. Större delen av sitt första år tillbringade hon i en spjälsäng på Vidkärrs barnhem, innan hon adopterades av ett par i Johanneberg, där hon aldrig kände sig hemma.
– Jag kom in i en så tråkig familj. Pappa var sjökapten och mamma klädde mig med vita knästrumpor, guldarmband och bahytt. Rött fick jag inte ha, det var inte snyggt, vi var ju moderater. ”Sitt inte i sandlådan! Du kan skrapa dina lackskor!” Jag fick aldrig röja.
Drömmen att få sjunga var starkare än adoptivmammans krav att hon skulle bli sjuksköterska. Via städjobb på hotell Opalen betalade Marianne Mörck själv sina sånglektioner och fick till slut jobb på Stora teatern. Där var hon övertygad om att hon skulle stanna, men kärleken till en man fick henne att flytta till Malmö.
– Om du står inne på Storan och tittar lite till vänster, högst upp i raden av fönster. Där skrev jag på dörrkarmen ”Ska pensioneras år 2004”. Där skulle jag vara. Jag skulle dö där.
Så får hon åter en association och börjar prata om vad hon drömmer om i dag.
– Min dröm är att tatuera stora, bruna örnvingar på hela ryggen, men jag är så rädd att det ska göra ont och man får ju inte vara berusad.
Ta spjärn mot Rut så törs du!
– Det är ju bara det att skinnet är ju … det kommer åka, liksom, det blir som backar här bak. Jag kommer se ut som en papperspåse när jag är 90.
Det låter ändå som att du borde boka tid hos tatueraren?
– Eller en psykolog, haha!
Jag är göteborgare! Nu när jag jobbar med von Brömssen så kommer jag på alla orden: du kan la dela med dig, var lite bödig nu, fan vad du är tetig, stå inte och feppla med det, lösa inte så.