Sten, 70, räddad från hemlösheten
När Jenni Ekelund läste i GP om hemlöse Sten, 70, som bodde på Göteborgs centralstation fick hon en chock – den rullstolsburne mannen med det yviga skägget är hennes pappa.
När Jenni Ekelund läste i GP om hemlöse Sten, 70, som bodde på Göteborgs centralstation fick hon en chock – den rullstolsburne mannen med det yviga skägget var hennes pappa.
Efter att inte ha träffats på nästan 20 år bestämde hon sig för att åka och hämta hem honom.
Det är lördagen den 7 december i år. I det lilla huset som Jenni Ekelund, 44, hyr utanför Grebbestad i norra Bohuslän sitter hon i soffan och pluggar till en socionomtenta. Plötsligt avbryter hennes mamma Anita Ekelund, på besök från Norge, henne. Hon måste bara få visa en bild som precis har dykt upp i hennes flöde på Facebook.
– Jag tänkte jaja, det är väl någon meme. Men när hon kom bort till soffan och vände på datorn såg jag att det var en bild av pappa under rubriken ”Därför bor Sten, 70 på centralstationen”. Det var en total chock. Att se den bilden var helt förfärligt, säger Jenni.
Artikeln, som publicerades på GP.se samma dag, handlade om den nyamputerade, rullstolsburne Sten Söhrman som sedan slutet av september bott i ankomsthallen på Göteborgs centralstation, dag som natt.
Under våren och sommaren hade kallbranden i hans vänstra ben förvärrats så mycket att han, i slutet av augusti, tvingades genomgå en amputation. När han rullade ut från sjukhuset hade han till råga på allt även blivit bostadslös.
Efter att förgäves ha försökt få hjälp med ett boende av socialtjänsten i Marks kommun, där han var skriven, hamnade han till slut på Centralen där han mestadels sov sig igenom dagarna.
Jenni berättar att hon inte trodde att hennes pappa ens befann sig i Sverige, än mindre i en så pass utsatt position.
Sedan hennes föräldrar skiljde sig i början av åttiotalet, och Sten flyttade tillbaks till Sverige från den norska västkusten, hade de ganska snart tappat kontakten.
– Vi har setts två gånger sedan 1982. Den ena gången var 2001 då jag besökte pappa i Härryda. Sen var han och besökte mig i Norge 2002, säger Jenni och berättar att de trots allt hade ett väldigt starkt band under hennes barndom.
– Men jag tror att det blev för svårt för honom att bara finnas där under helger eller bara besöka över jul. Till slut blev det en vana att han inte var där längre.
När Jenni läste igenom artikeln hade det hunnit bli både sent och mörkt i Grebbestad, men det tog bara ett ögonblick för henne att inse vad hon skulle göra dagen därpå.
– Jag sa det med en gång till mamma – i morgon kör vi ner till Göteborg och hämtar hem honom.
Det är söndag förmiddag när de på nervösa ben går in centralstationen. Anita säger att det är som om kroppen helt plötsligt har förvandlats till en enda stor darrig geleklump.
– Vi var inte helt säkra på att vi skulle hitta honom heller, säger Jenni. Det skulle ju kunna vara någon som hade hämtat honom redan – då skulle han vara borta igen.
Efter att ha frågat Securitas ordningsvakter, som haft mycket kontakt med Sten de senaste månaderna, hittar de honom. Som vanligt sitter han i ett av hörnen i ankomsthallen och sover. När de försöker väcka honom ser de att han är märkbart trött och sliten.
För Sten tar det en liten stund att förstå vilka de två kvinnorna framför honom är. Trots allt har han inte sett dem på nästan 20, respektive 30, år.
– Jag kände inte igen dem först. Men när de sa sina namn så gick det upp för mig, i nästan samma ögonblick, att det ju var min dotter Jenni – och Anita också. Det var väldigt överraskande. Det var det sista jag hade räknat med, säger han.
– Han var liksom reducerad och lite förvirrad, säger Jenni. Han ville bjuda på kaffe så vi satte oss och småpratade lite och visade honom bilder av hans barnbarn. Efter tio minuter tror jag att han sa: då åker jag väl med er hem. Ja, det är därför vi är här, sa vi. Då bröt vi upp ganska snart. Han sa bara hejdå till vakterna på stationen, sen tog vi rullstolen och körde iväg.
Det första de gjorde tillsammans i det lilla huset i Bohuslän var att äta en varm middag. Dagarna därefter präglades av mycket sömn. Jenni hjälpte också sin pappa att skriva sig i Tanums kommun och ställa sig i den kommunala bostadskön för att förhoppningsvis få en egen lägenhet med tiden. Tills vidare sover han dock på soffan i vardagsrummet, med sin dotter på ett sovloft några meter ovanför.
– Det känns tryggt och väldigt
Jag kan inte ha det bättre än vad jag har det sten söhrman
Vi har kunnat fortsätta som om ingenting har hänt
Jenni ekelund
fint. Det är självklart att han bor med mig tills det löser sig, säger hon.
Hon har tre utflugna döttrar och tre barnbarn. Kvar i huset är bara hennes 16-årige son. Att helt plötsligt få en morfar på nära håll är en bonus, men också ganska ovant, berättar Jenni.
– Jag tror inte att det har sjunkit in helt än för honom. Han har hållit sig lite i bakgrunden. Fokus har legat mycket på pappa – att få upp hans energi och igång hans rutiner.
– Men vi kommer bra överens och diskuterar mycket. Han går ju där med sina sextonårsuppfattningar om livet. Då får jag ju korrigera honom, säger Sten och ler.
Både Jenni och Sten säger att det har varit nästan anmärkningsvärt enkelt och naturligt för dem att knyta om de gamla familjebanden.
– Vi har kunnat fortsätta som om ingenting har hänt. Det är inga konstigheter. Det är ingen som går och bär på gammal skit, säger Jenni.
– Livet funkar inte så. Om man ska känna bitterhet om ditt och dattan – hur många människor skulle man inte gå runt och vilja mörda då? Det får man bara glömma, säger Sten.
– Jag tror att vi är ganska lika till personligheten, säger Jenni och berättar att hon likt sin far tycker att livet är för kort för att känna ilska över vad som har och inte har varit.
Stens hälsa har gradvis förbättrats under tiden som har gått sedan han lämnade centralstationen. Dagen efter att de kom hem till Grebbestad ringde Jenni till Tanums kommun för att se vilken typ av hjälpmedel de kunde få – en process som även den har gått oväntat smidigt.
– En arbetsterapeut ringde tillbaka samma dag. Han sa att adressen inte är ändrad ännu, men att de såklart kommer ändå. På onsdag eller torsdag samma vecka hade vi satt igång processen med larm och färdtjänst. Sen har vi varit på hjälpmedelscentralen och beställt en ny rullstol och fått ett duschsäte, säger Jenni och fortsätter:
– Det var löst på några dagar. Snart ska han gå sin första rehabiliteringstimme också. Han ska få en gåstol som han kan hänga över för att träna upp muskulaturen.
Skillnaden mot livet på centralstationen är milsvid, berättar Sten.
– Här kan jag ställa ifrån mig mina grejer och sova i en säng. Sen får jag jäkla go hjälp av Jenni och
Anita. Man slipper böka med färdtjänst till exempel. Jenni har bil, då kan man ordna det på studs. Allt blir mer normalt. Jag kan inte ha det bättre än vad jag har det. Kunde du tänka dig att det skulle lösa sig på det här sättet när du satt på Centralen?
– Nej, absolut inte. Jag var beredd på att sitta där en eller ett par månader till. Men frågan är om jag hade klarat det. Benen var ganska svullna då. Jag vet inte om jag hade knäckt mig själv – stupat mer eller mindre. Men du tänkte ändå aldrig på att ta hjälp från din familj?
– Nej, vi har inte haft den kontakten. Jag har inte haft det i åtanke. Jag tänkte ordna min egen situation och köra på mot Marks kommun.
Bilden av hur en familj fungerar kan vara olika för olika människor, säger Sten. Men för honom är det inte särskilt konstigt om det ibland går lång tid utan någon kontakt:
– Det kan gå två år innan jag pratar med brorsan till exempel. Var och en är på sitt håll medan åren går. Men trots att det blir nästan längre och längre mellan de stunderna glömmer man aldrig av dem. Jag kan förstå att vissa människor tycker att det är jävligt konstigt. Kommer du och Jenni fortsätta ha den här kontakten från och med nu?
– Ja, absolut. Självklart. Jag kan inte få det bättre. Skulle jag åka in på ett ålderdomshem skulle det inte finnas någon större empati antar jag. Där är du bara en bland mängden. Det bästa du kan ha är någon familjemedlem, en dotter till exempel, som håller ett öga på dig anser jag.
Två veckor efter att de körde upp från Göteborg har det nya livet så sakteliga börjat finna sina konturer. Kvällarna spenderas gärna med långa diskussioner runt köksbordet tills Sten rullar bort till soffan och ”kör lite internet” som han säger. Vad pratar ni om?
– Vi diskuterar rullstolens funktioner, säger Sten.
– Nej, vi pratar mycket politik och samhälle, rättar Jenni.
Känns det inte väldigt påträngande att vara så här nära inpå varandra?
– Nej, det gör det inte. Det största problemet är hur jag ska väcka honom när han har sovit, säger hon.
Närmast väntar ett traditionellt julfirande med släkt och familj i Haugesund på det norska Vestlandet – med både pinnekött och revbensspjäll. Det blir första gången på 17 år som Sten besöker Norge.
I februari kommer sedan den nya familjekonstellationen att flytta in till centrala Grebbestad. För en dryg månad sedan fick Jenni veta att hon, efter två år i bostadskö, fått kontrakt på en större hyreslägenhet.
Då får alla sina egna sovrum. Men det är ingen stor sak anser Sten.
– Folk är fixerade på sina kvadratmeter. Tänk inte på det. Om man får en plats att sova på, kan göra sitt eget käk och sköta sina toalettbehov är det tamejfan allt som krävs. Man behöver inte mycket som människa. Det är sant alltså, säger han.
Efter en stunds diskussion går han till slut med på att det ändå kan vara skönt att stänga dörren om sig ibland.
Men flytta långt bort från Jenni, det vill han aldrig igen. Förhoppningen om framtiden är ganska enkel, säger han.
– Hon bor här i en lägenhet, jag bor där i en annan lägenhet, säger han och pekar med fingrarna på några centimeters avstånd.
– Jag vill bo nära henne. Det är ungefär som om vi aldrig har varit ifrån varandra.
Trots att hans bas alltid kommer vara nära Jenni vill Sten gärna ut på nya äventyr i världen någon gång i framtiden.
– Om jag hade möjlighet skulle jag gärna resa. Men det är rullstolen som stoppar det just nu, säger han.
– Jag tror att jag får hålla honom lite i kragen. Han måste se sina begränsningar. Men självklart, om han vill resa och klarar det är det bara bra, säger Jenni.