I mördarens skugga

Jessica väljer till slut att visa sina poliskollegor vraket utanför Mörkö. Men när de väl kommer fram är alla flaskor på bottnen borta. Vem är det som har bärgat dem? Lite senare kommer nästa dråpslag: Linda har hittas skjuten i ansiktet. Jessica förhör den upprivne maken Sonny som hittade Linda.

Han såg på Jessica som om han sökte efter en förklaring. ”Jag vet att det här är svårt”, sa hon. ”Jag kände också Linda. Vi var barndomsvänner. Jag ska göra allt jag kan för att sätta dit den som gjorde det.” Hon gjorde en paus. Såg bort mot vassen där kroppen låg. ”Var allting bra mellan er?” frågade hon sedan. ”Vad menar du?” ”Jag försöker bara förstå varför hon stack iväg så där. Det händer väl att man blir osams ibland?” ”Vi grälade men det var inget allvarligt. Det brukade alltid gå över.” Sonny ville inte prata illa om sin relation med Linda. Det var ett naturligt försvar för att försöka behålla bilden av ett harmoniskt äktenskap som i själva verket höll på att krackelera. ”Men då förstår jag inte varför det dröjde så länge innan du anmälde henne försvunnen”, sa Jessica. ”Du måste ha blivit orolig när hon inte kom hem på kvällen?” ”Jag var upptagen med släckningsarbetet vid skogsbranden. Vi höll på nästan hela natten. Hon visste var jag var och jag hade ingen tanke på något annat. När jag kom hem rasade jag i säng. Jag trodde hon hade gett sig av till pizzerian.” ”När anslöt du dig till brandkåren?” ”Vet inte. Inte direkt. Framåt kvällen när det var uppenbart att det inte skulle sluta brinna.” ”Talade du om det för Linda?” ”Jag försökte ringa men fick inget svar. Det är inget konstigt. Det är dålig täckning här på ön. Jag skickade ett sms.” Han tog upp en mobiltelefon och tryckte fram ett meddelande. Jessica noterade tidsangivelsen till halv åtta på kvällen. ”Du fick inget svar?” ”Nej.” Sonny ryckte på axlarna. Jessica grävde lite i Lindas badväska och hittade hennes mobiltelefon. Det var bara fem procent kvar på batteriet. Hon bad Sonny låsa upp den. Han slog in koden och räckte över den till henne igen. Hon hittade meddelandet som han hade skickat och sedan fortsatte hon bläddra igenom listan med sms. Det var ett annat meddelande som fick henne att haja till. Hon läste det flera gånger: ”Han kommer döda mig.” Det hade skickats till ett nummer som hon kände igen mycket väl men det tog en halvminut innan hennes hjärna ville acceptera sambanden. Varför hade Linda skickat ett sms till Larry? Varför trodde Linda att någon tänkte döda henne? Vem syftade hon på? Hur kände hon Larry? Utan att tänka på konsekvenserna skyndade hon sig att radera meddelandet. ”Är det något som är fel?” frågade Sonny. ”Nej, eller jo. Allt är fel. Det kändes bara så konstigt att se alla sms till Linda. Svårt att fatta att det här har hänt. Att hon är död.” Jessica försökte samla sig. Hon fick inte tappa fokus nu. Hon fick försöka hantera Larrys eventuella inblandning senare. ”Vet du om hon hade några fiender?” frågade Jessica. ”Vem då? Linda? Nej, vem skulle det vara?” ”Jag bara undrar. Inget gammalt groll som du kan komma på?” Sonny funderade en stund men skakade på huvudet. ”Nej, inget som någon skulle döda henne för. Hon kunde vara rätt stridbar ibland och alla gillade inte att hon öppnade pizzeria här på ön. Det var inte fint nog. Men det var bara den gamla vanliga avundsjukan.” ”Hade hon något samröre med Marco och Klara?” ”Inte direkt. Hon kände ju Klara så klart och de kallpratade en del när de träffades som man gör. Men inte mer.” ”Du hörde henne aldrig prata om pengar med någon av dem? Om något stort som var på gång?” ”Den där Marco skröt en del när han blev full men det var bara skitsnack. Den idioten påstod att han skulle bli rik.” Sonny torkade bort en tår ur ögonvrån. ”En sak till bara”, sa Jessica. ”Det kan inte vara lätt att driva en pizzeria i St. Ämtevik. Hur är lönsamheten?” Han såg upp på henne och blev röd i ansiktet. ”Vad har det med saken att göra?” ”Jag bara undrar.” ”Om du nödvändigtvis måste veta så har vi inte haft några ekonomiska problem.” ”Okej, bra. Det får räcka så länge men jag kommer behöva ställa fler frågor till dig senare. Och om du kommer på något vill jag att du hör av dig till mig. Vad som helst. Även om det kan verka oviktigt.” Jessica reste sig upp och klappade honom på axeln. Hon tog ett djupt andetag och såg ut över vattnet. Det var svårt att tänka sig en mer idyllisk plats. Himmel och hav flöt ihop vid den vidsträckta horisonten. Hon förstod att Linda tyckte om att vara där när hon ville komma bort från allt. Vid havet och horisonten blev allt annat förminskat och oviktigt. Livets alla måsten som obetydliga regndroppar.

Det var ett annat meddelande som fick henne att haja till. Hon läste det flera gånger: ”Han kommer döda mig.”

Linda var död. Mördad. Det var svårt att ta in. Någon hade bestämt sig för att sätta punkt för hennes korta livsbana. Någon ansåg sig ha rätten att beröva två barn deras mamma. Hon visste vad det innebar att mista sin mamma. Det var som om någon grävde ett hål i bröstet som aldrig gick att fylla. En mamma fick inte försvinna. En mamma måste alltid finnas där när allt annat gav vika. Det var något fult och skamligt att inte ha någon mamma. Men mammor dör. Mammor går sin väg när de knäcks av tyngden av livets sorger. När de inte orkar se in i ögonen på barnet som de sviker. Jessicas mamma hade inte blivit mördad. Hon hade supit ihjäl sig. Men förlusten var densamma. Nu skulle Lindas barn bli tvungna att brottas med samma saknad. En båt gled in i viken och lade till vid klippan. Skrovet skrapade mot den hårda ytan och det mullrade dovt från motorn. Det var samma båt från Kustbevakningen som skjutsat dem dagen innan. Den hade kommit för att hämta kroppen. Vera Larsson klättrade över relingen och hoppade i land och lassade av några väskor. ”Snart får jag skaffa övernattningslägenhet här på ön”, sa hon och hälsade på Jessica. ”Det är ju nästan en heltidstjänst att utreda alla mord som händer här.” ”Jag har ett gästrum i mejeriet”, sa Jessica. ”Tack, men låt oss hoppas att det här inte blir en vana.” Vera drog på sig ett par vadarstövlar och gick ut till kroppen i vassen. Hon böjde sig fram och stack ner händerna i vattnet. Hon försökte vända på Linda men så släppte hon plötsligt taget och kastade sig åt sidan och kräktes. ”Fy satan”, utbrast hon. ”Jävlar.” Vera var en av de mest härdade poliser som Jessica hade träffat. Hon brukade aldrig ge efter för några känsloyttringar när hon konfronterades med mordoffer. ”Vi måste få upp henne ur vattnet”, sa Vera när hon återfått fattningen. ”Det är ingen mening med att låta henne ligga här.” Hon tog tag i en fot och drog kroppen in till land. Två ordningspoliser hjälpte henne att få upp Linda ur vattnet och lade henne på en bår med ansiktet uppåt. Jessica tvingade sig själv att titta och hon förstod varför Vera hade reagerat som hon gjorde. Hon höll för munnen för att stoppa kräkreflexen. Ett skott hade träffat i ansiktet och hon hade drabbats av samma typ av skador som Marco. Det var ett stort hål vid näsroten och en del av bakhuvudet var bortskjutet. Kroppen hade dessutom legat i vattnet under en tid och något djur hade varit framme och ätit av köttet. ”Samma grova kaliber som vid de tidigare morden”, sa Vera. ”Samma modus operandi. Samma mördare.” ”Helvete”, svor Jessica. De hade fått en seriemördare på halsen. I värsta fall kunde fler offer hamna i skottlinjen. Mathias, som undersökt området runt brottsplatsen, kom ut från skogen och gick fram till dem. Han ryggade till när han fick syn på Lindas sönderskjutna ansikte. ”Han låg där uppe när han sköt”, sa han och pekade mot Klevberget. ”Det finns tydliga spår i gräset efter en kropp och märken efter ett stativ i mossan.” ”Han väntade på henne”, sa Jessica. ”Han visste att hon skulle komma.” ”Ja, allt tyder på det”, sa Mathias. ”Jag ringde Mona och bad henne göra en slagning på Lindas man. Det visar sig att han har en Sako TRG 42 kalibern Laupa .338 Magnum. Det är en riktig elefantbössa med en grym precision. Det skulle kunna vara mordvapnet.” ”Menar du Sonny? Varför missade vi honom när hon kollade vapenregistret första gången?” ”Vet inte. Hon kanske inte är så hemma på olika kalibrar. Vi plockar in honom till stationen så får han försöka förklara sig. Men först åker vi och kollar om vi kan hitta det där vapnet.” De gjorde sig redo att gå när de blev hejdade av en av kriminalteknikerna ute i vattnet. ”Bingo”, ropade han. ”Jag tror jag har hittat kulan.” Han höll upp en metallklump mellan tummen och pekfingret.

KAPITEL 36

Den rödmålade trävillan låg i utkanten av St. Ämtevik. I trädgården växte rader med välvårdade äppelträd. Stjärnflockan hade vissnat i blomrabatterna och bara den tåliga röllikan hade klarat torkan. Det fanns flera uthus på tomten och i en ek med grova grenar syntes en trädkoja gjord av spretiga plankor. En repstege gick upp till kojan. Linda och Sonny hade två barn. En pojke och en flicka i tonåren som man hade skickat iväg till en moster tillsammans med en psykolog från polisen. En drever skällde i en hundgård när Mathias gick uppför trappan på framsidan av huset. Han kände med handen i en ampel som hängde på en krok och plockade upp en nyckel. Sonny hade berättat att den låg där. Han låste upp dörren och de gick in. Innan de delade på sig för att söka igenom huset tog de på sig mörkblå plasthandskar. Örjan gick ner i källaren och Daniel tog övervåningen. Jessica och Mathias började på bottenvåningen. En grå bondkatt hoppade fram och strök sig mot hennes ben när hon kom ut i köket. Dörren till kylskåpet var full med magneter och foton på barnen. Jessica drog ut lådor och tittade i skåpen men hittade inget anmärkningsvärt. Bara vanliga husgeråd, grytor, tallrikar, glas, bestick och matvaror. Men så fick hon syn på en bunt med fönsterkuvert som låg undanstoppade under en hushållsvåg i ett av skåpen. Flera av dem var från inkassobolag och några hade skickats från kronofogden. Så mycket för den goda ekonomin, tänkte Jessica. ”Kom och kolla här”, ropade Mathias från vardagsrummet. Hon stängde skåpet och tog med sig kuverten. När hon kom in i vardagsrummet stod han och flinade framför en hel vägg full med jakttroféer. Där fanns rader med älghorn och rådjurshorn men också flera exotiska arter. På golvet låg ett skinn från ett lejon. ”Det där är en impalaantilop”, sa Mathias och pekade på ett bogmontage. ”Jag undrar hur han har råd med det här. Det är inte billigt att åka på jaktresor.” Det uppstoppade djuret stirrade ner på dem med sina stora ögon. ”Får man verkligen jaga lejon?” sa Jessica och petade på skinnet på golvet med foten. ”Ja, jag skulle tro att det här är ett uppfött lejon som han skjutit i ett hägn i Sydafrika. Det kallas för canned hunting. Jakt på burk. Rika vita män får leka storviltsjägare med garanterad jaktlycka.” ”Fy fan, vad vidrigt.” ”Är du inte imponerad?” sa Mathias och skrattade. Jessica svarade inte. Hon gick vidare och tittade in i badrummet. Det var som en mindre byggarbetsplats. Golvet hade fått nya klinkers och i ett hörn stod en ny duschkabin men det fattades kakel på vägarna. Hon fortsatte till sovrummet. Sängen var obäddad och det låg smutstvätt på golvet. Det luktade instängt. Hon letade igenom nattygsborden och tittade under sängen innan hon öppnade dörren till en stor garderob. Bakom några galgar med kläder hittade hon ett vapenskåp. ”Jag har hittat det”, ropade hon till Mathias. ”Vet du var nyckeln är?” ”Ja, den ska hänga på en krok till höger i garderoben. Bakom en jaktkeps”, sa han när han kom in från vardagsrummet. Jessica hittade nyckeln och kunde inte låta bli att skratta. Det var så typiskt. Man monterade ett rejält vapenskåp undangömt i en garderob och bultade fast det i golvet och sedan gömde man nyckeln bakom en keps. Hon var inte bättre själv. Dörrnyckeln till mejeriet låg i en spricka i teglet över ytterdörren. När hon hade någon hantverkare på besök brukade hon tala om var nyckeln låg så de kunde komma in utan att hon behövde vara hemma.