Liv historisk hockeydomare
Sport: 28-åriga Liv Andersson har blivit historisk som enda kvinnliga domaren på elitnivå i ishockey – i England. Hon tog sig dit bland annat via Göteborg och studier på Chalmers.
Liv Andersson, 28, tog vägen via Chalmers och Göteborg först till Frankrike och nu till England. Där har hon blivit historisk som den enda kvinnliga domaren på elitnivå och hon har blivit en stor symbol för tjejer inom hockeyn. – Att tro att det är en miljö fri från sexism, rasism och homofobi är bara naivt, säger hon.
Domarna har varit i fokus i SHL under säsongen och under torsdagen kom nya direktiv att domarna skulle skyddas. Det var slut på att tränare, sportchefer och spelare kunde prata med domarna direkt efter matcherna.
Att det är en otacksam arbetsuppgift att vara domare är ingen skräll direkt. Borta i London hittar vi Liv Andersson som pluggade på Chalmers i Göteborg innan hon blev den enda kvinnliga domaren i högstaligan i England under slutet av 2017.
– Jag kom in på friidrottsgymnasiet i Umeå och där var de ganska tydliga med att hockeyn fick stå tillbaka. Det var ganska rimligt med tanke på att det var en elitsatsning men de kanske underskattade vikten av att låta träning vara kul. Men jag hittade ett kryphål där när jag blev domare. Då det kunde räknas som ett extrajobb. Det var så det började, som ett sätt för mig att hålla mig kvar på isen, säger hon och fortsätter:
– Efter ett tag insåg jag också att jag var rätt bra på det och efter att jag la ner friidrottskarriären fick hockeyn mer utrymme igen.
Var kommer det här stora hockeyintresset ifrån?
– Alla mina äldre systrar höll på med konståkning så jag var van vid att vara i ishallen. Varför det blev hockey för min del vet jag faktiskt inte. Jag minns att jag kom hem en dag från skolan och sa att jag ville spela och så var det med det.
Första seniormatchen på herrnivå som hon dömde var inte i Sverige eller i England. På ett bananskal halkade hon in i den franska andraligan för herrar och fick under en säsong resa runt i landet för att döma matcher som linjedomare.
– Jag minns fortfarande när jag steg ut för första matchen i Toulouse inför en fullsatt läktare. Jag var skitnervös och det första jag gör är en felaktig avblåsning ... sen släppte dock nerverna och jag hade en riktig toppensäsong, säger hon och fortsätter:
– Jag kommer också ihåg att jag hade många långa resor ihop med en kollega som låtsades som att han inte kunde ett enda ord engelska. Sen på säsongsavslutningen avslöjade han att han kunde engelska och skrattade gott åt att han hade lärt mig ordentlig franska. Det var ett spännande år och jag får väl vara tacksam över att jag lärde mig språket.
Hur var första testmatchen i England? Nervöst då med?
– Haha! Ja, det kan man säga ... det var under vårt domarseminarium så alla hockeydomare i Storbritannien var på plats i Nottingham för att se matchen. Det var också en välgörenhetsmatch så arenan var helt slutsåld ... som tur ar gjorde jag bra ifrån mig och sedan dess har jag varit ordinarie i ligan.
Att vara den enda kvinnliga domaren i en så mansdominerad värld är något som inte alltid är det lättaste. Under sina år som domare har Liv Andersson fått höra både det ena och det andra.
– Helt ärligt så skulle jag kunna skriva en hel bok bara om det här ... hockeyn har kommit en lång väg med sitt värdegrundsarbete men att tro att det är en miljö fri från sexism, rasism och homofobi är bara naivt, det är som samhället i övrigt. Folk är väl generellt lite smartare nu och vet att det inte kan komma undan med precis vad som helst men det betyder inte att allas attityder har förändrats. Jag försöker vara med och påverka och skapa debatt kring ämnet men det är en tuff strid att ta. Det kan bli rätt ensam som enda kvinna i högstaligan. Det är också lite av en balansgång, där jag som domare ofta får hålla igen med vissa åsikter för att alltid försöka visa hockeyn från dess bästa sida.
Hur hanterar du att få höra olika saker skrikas eller skrivas om dig?
– För mig har det varit otroligt viktigt att ha vettiga kollegor som jag litat på och som stöttat mig genom alla dessa år inom sporten. Självklart finns det även folk utanför hockeyn som har agerat bollplank, men det är en otroligt speciell situation att stiga in som det mest hatade teamet i alla arenor och ändå välja att fortsätta döma.
Varför det blev hockey för min del vet jag faktiskt inte. Jag minns att jag kom hem en dag från skolan och sa att jag ville spela och så var det med det.
Jag minns fortfarande när jag steg ut för första matchen i Toulouse inför en fullsatt läktare. Jag var skitnervös och det första jag gör är en felaktig avblåsning.
Innan det blev både Frankrike och England var det dock Göteborg som gällde under studietiden på Chalmers där det
” Lite konstigt är det allt att åka in på en arena och se unga tjejer med domartröjor på läktaren.
även blev en hel del hockey på schemat.
– Under tiden jag pluggade där så dömde jag även matcher för både Göteborgs Ishockeyförbund och för Region Syd. Jag var även redan då involverad i Svenska Ishockeyförbundets verksamhet och reste runt i landet och internationellt. Om jag ska jämföra Göteborg med London så måste jag säga att London har ett oförtjänt dåligt rykte när det gäller vädret! Göteborg är verkligen den enda staden jag har bott i där det regnar åt alla håll och har ungefär alla olika väder på en och samma dag. I London kan jag i varje fall använda ett paraply, säger hon och fortsätter:
– Men Göteborg är en väldigt trevlig stad med massor av härliga människor och en stad jag gärna besöker så ofta jag bara har möjlighet.
När tror du vi får se första kvinnliga domaren i SHL?
– Jag saknar givetvis Sverige, inte bara när det gäller att döma utan även vännerna, familjen, kanelbullar och normala arbetstider. Hockeyallsvenskan är nog det första glastaket att spränga och det tror jag att vi kommer få se inom de närmaste åren. Det är svårt att säga med SHL. Jag hoppas såklart att det kommer att hända men det krävs nog en hel del jobb och attitydförändringar innan det blir aktuellt.
Hur trivs du med att ha blivit lite av en förebild för andra kvinnor och unga tjejer?
– Lite konstigt är det allt att åka in på en arena och se unga tjejer med domartröjor på läktaren. Det är helt sjukt egentligen, jag kommer ju aldrig göra flest mål så där tycker jag lite synd om dem. Samtidigt visar det på vikten av representation och jag blir otroligt glad när folk skriver till mig eller stöttar mig i det jobb jag gör. Vi har sett en ökning av unga kvinnliga domare i Storbritannien och det är fantastiskt kul, sen om det beror på mig eller inte vet jag inte ...