Emanuel Karlsten: En julhälsning bortom siffror och grafer
Förlåt att jag stör i juletid, men jag har en hälsning från några du glömt. Eller du har inte glömt, du pratar om dem hela tiden, men oftast i form av volym, systemkollaps eller andrum.
Det här är ingen text som argumenterar för eller emot några öppnade gränser.
Det här är en text om vilka diskussionen handlar om. Vilka som är på andra sidan grafer och tabeller.
Det här är en julhälsning från Lesbos.
Minns du Lesbos? Alla pratade om den grekiska ön 2015. Det var här de flesta flyktingar passerade på vägen över Medelhavet. Med åren har det hunnit bli så många att ett ofrivilligt monument skapats: Ett berg av flytvästar och skurna gummibåtar. Här, på en slags flytvästarnas kyrkogård, har de forslats. Berget är flera meter högt och går ännu djupare under marken. Det är en surrealistisk promenad, varje väst med ett eget livsöde. En armpuff i glada färger sticker fram. Vem har tråcklat på den på sitt barn? Hur gammal kan hon varit?
Kanske som familjen Seyedis yngsta. Hon är tio månader och satt på en gummibåt bara dagar innan GP möter dem i lägret. De berättar om en fruktansvärd resa. Halvvägs över sundet kapsejsar båten. De kastas ut bland höga vågor. Panik. En tio månaders bebis, en mamma som är höggravid och han, pappan, som just opererat foten innan flykten. Skruvarna sitter fortfarande kvar.
I fyra timmar driver de bland havets vågor. Sedan hittas de. Körs till Moria. Ett gammalt fängelse omgjort till flyktingläger. Anpassat för 3 000, men varje dag kommer minst 100 nya flyktingar hit. Få lämnar. Nu är de snart 20 000 här. Ingen får plats. Familjen Seyedis får inte ens registrera sig. De köar i dagar för en chans, men ingen ser dem, ingen hjälper. De sover under bar himmel. Det regnar, är bara några grader varmt. De försöker skydda sig så gott det går.
En kvinna ser och erbjuder ett tält. De har slagit upp det ett stenkast utanför stängslet. Andra flyktingar hjälpte till. Pappan stapplar fram på lånad krycka. Berättar och tittar sedan vädjande på mig. Vad ska hända med dem nu? Kan Europa göra något? Når hans hälsning fram?
Samtidigt har Seyedis haft tur. Tältet är fint, upphöjt på lastpallar så regnet rinner under. Och de är tillsammans.
Mehdi, 16 år gammal. Han är ensam. Kom hit ensam. När han registrerade sig hänvisades han till skogen utanför lägret. “Hitta en plats”. Han har rosa sandaler, en tunn jacka och mjukisbyxor. I två månader har han varit här nu och är fortfarande utan sovplats. Varje natt drar han runt, söker skydd. Sover i leran ibland, inte alls ibland. Var ska han sova i natt? Han sveper upp mot kullen med olivträd. Där, någonstans. Han ler snett.
Det finns en trygghetszon inne i lägret för ensamkommande barn. Men platsen är snarare ett helvete. Det berättar Nantina Tsekeri från Defence for children. På kvällarna låser lägret in barnen i en barack, för deras “egen säkerhet”. Då klättrar i stället påtända, traumatiserade och perverterade vuxna in över väggarna och våldför sig på barnen, enligt Tsekeri.
Hon har sett det med egna ögon, varit med när dörrarna låsts och vuxna män klättrat över. Hon har samlat bevis och hon förstår varför barnen flyr ut till skogen. Väljer lera och kyla framför helvetesfällan. De är hundratals där ute, kanske tusen som varje natt drar omkring. Ständigt på vakt och flykt
”
Men när du håller deras händer, hör deras berättelser, förstår deras livsöden blir det svårare att vara hårdför
från vuxna som vill dem illa.
– Varje natt kan du höra om om ett barn som har blivit våldtaget, säger Nantina Tsekeri.
Det hade inte behövt vara så. Särskilj barnen vid ankomst, ge dem separata läger, menar Tsekeri.
Men det kostar pengar. Grekland har inte råd. Och resten av EU? De känner inte till någon kris.
– Det är viktigt att alla förstår vad som händer, hälsar Tsekeri.
Shakib bär sin son i famnen. Han stannar mig när jag går förbi, ser att jag är journalist. Han vill berätta. De har flytt från Afghanistan. Levde att gott liv där. Tills en dag, helvetet bröt loss. På en sekund fick familjen lämna allt. Tömde alla gömmor och flydde för sina liv. Nu har de varit på flykt i månader. De är afghaner. Inget land vill ta emot dem. Iran hatar dem, Turkiet vill kasta tillbaka dem till Iran. Shakib betalar smugglare efter smugglare och nu är de här, på Lesbos.
Kontrasterna är brutala.
Shakib berättar om sina barn. Det yngsta sitter i hans famn, orkar knappt titta på mig. Ännu värre är det med Shakibs syster. Hon har svår posttraumatisk stress. Mitt på dagen reser hon sig upp och springer rakt ut i lägret, skrikandes. Okontaktbar. Shakib försöker springa efter, stoppa, lugna. Det är ofta omöjligt.
Hans hustru bjuder in mig i tältet. Vill att jag ska känna fukten, hur ingenting kan torka här. Hon förklarar att något har satt sig på luftrören. Hon har svårt att andas.
– Vi kan inte leva så här, hälsar hon.
I den svenska debatten talas det ofta om att hjälpa drabbade i närområdet. EU har valt att betala Turkiet 6 miljarder euro för att lösa det utanför Europas gränser. Ingen vet hur många flyktingar där finns. Bara antalet syriska flyktingar i Turkiet uppgår till 3,6 miljoner, enligt officiella siffror. Attityden mot dem blir allt hårdare. Berättelserna om polisens brutala våld allt mer frekvent. Därför flyr de från ena närområdet till nästa: Grekland – och EU.
Lägret Moria är en humanitär katastrof, om det är alla överens. Men vem som bär ansvar för den är inte lika självklart. Så länge de är siffror och volymer är det lätt att hålla på avstånd.
Men när du håller deras händer, hör deras berättelser, förstår deras livsöden blir det svårare att vara hårdför.
Shakib, Mehdi och familjen Seyedi önskar dig god jul.
Var önskar vi dem?
Fotnot: Mehdi heter egentligen något annat.