Ilsken attack i en extremt rolig film
Drama Parasit Regi: Bong Joon-ho Medverkande: Choi Woo-shik, Park Sodam, Chang Hyae-Jin, Song Kang-ho Sydkorea, 2019 (132min) *****
Bland alla hyllningar till den sydkoreanske regissören Bong Joonhos familjedrama ”Parasit” – årets Guldpalmsvinnare i Cannes – står en sågning ut på ett noterbart vis. Att den konservativa amerikanska publikationen National Review vänder sig mot Bong, en regissör som använt genrefilmer för att kritisera miljöförstöring (”The host” 2006), genmanipulation (”Okja” 2017) och tagit sig an en postapokalyptisk klimatvärld (”Snowpiercer” 2013), förvånar förvisso inte.
Särskilt när ”Parasit” kan betraktas som den mest samhällskritiska allegori vita duken har sett på många år.
Men det är ilskan i attacken, som också har den grekiske regissören Yorgos Lanthimos i sikte, som är intressant. Bong och Lanthimos är ”extremister” som med sina filmer ger en ”giftig syn på mänskliga relationer”.
Alltsammans stämmer nämligen – fast på ett bra sätt. Bong, Lanthimos eller för den delen fjolårets Guldpalms vinnande” Shop lift ers” av japanen Hirokazu Kore-eda gör filmer där relationer och familjer faller samman, eller stärks på farliga vis, i en skoningslös senkapitalism.
Det är filmer i en värld där mitten inte kan hålla ihop, för att den snart inte finns.
Att ”Parasit” har kopplingar till Lanthimos absurda familjedrama ”Dogtooth” (2009) – mästerverket som avslutade filmens förra decennium – och Pier Paolo Pasolinis ”Teorema” från 1968 är alltså logiskt. Liksom att Bong skruvar upp knäppheterna långt förbi sina föregångare – ibland med hjälp av hitchcockska spänningselement i musik och foto.
Fast här är det inte som hos Pasolini en ensam man som flyttar in hos en borgerlig familj, förför och tar över hemmet. Den fattiga Kim-familjen lever i en källare och livnär sig på att vika pizzakartonger när tonårssonen Ki-woo (Choi Wooshik) får uppdrag som privatlärare till dottern i ett förmöget hushåll. Ki-Woo manövrerar på kort tid in övriga delar av sin familj hos den bortskämda, verklighetsavtrubbade rikemansfamiljen Park. Snart blickar Kims inte ut från källarfönstret där fyllon kräks, utan mot en illgrön trädgård genom den arkitektritade villans panoramafönster. Det går lätt, måhända lite för lätt att bli ”parasiter” – tills det visar sig att det finns människor som är ännu längre ner i samhällshierarkin. Någonstans där blir ”Parasit” även en begåvad variant av Jordan Peeles överskattade ”Us” (2019).
Kanske är det för att den här satiren är svartare än en dålig LSD-tripp, för att cynismen får mer än en själ i dramat att ruttna, som inte bara National Review lär utbrista att vi har att göra med en dekadens som i ”förvirring har kört över traditionell respekt för filmens humanism – precis som Nobelpriset i litteratur på senare år har gjort”. Jag kan nämligen se anhängare av vita dukens K en Lo a c h-vänstersolidaritet gnissla tänderna från andra hållet. Den här extremt roliga filmen är nämligen mer Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet” än Kommunistiska manifestet. Dessutom en film där samhället har tvingat oss att sätta klanen – familjen – först på det mest brutala vis.
Men det vore fel att påstå att ”Parasit” är tom på humanism. Tvärtom. Skådespelaren Song Kang-ho, en stapelvara i koreansk film, gör pappan i Kim-familjen med leende ansikte och bultande hjärta. Han är oförställt glad över att bli Park-familjens chaufför. Det är när hans allt starkare relation till arbetsgivaren bryts – låt oss säga att det involverar rika människors åsikter att fattiga, ”sådana som åker tunnelbana”, har en särskild lukt – som filmen också får ram av tragisk melodram.
Slutet, precis som resten av filmen, är det dystraste och mest mästerliga av sätt att avsluta detta decennium. Ett decennium där inte bara världen och vädret, utan också filmen, bara blev extremare.
”
Slutet, precis som resten av filmen, är det dystraste och mest mästerliga av sätt att avsluta detta decennium. Ett decennium där inte bara världen och vädret, utan också filmen, bara blev extremare.