Skå­de­spe­la­ren Eva Me­lan­der väl­jer fri­het fram­för trygg­het

Göteborgs-Posten - - Namn - Jo­han Ek­feldt

Att rät­ta in sig i le­det har ald­rig va­rit nå­got för skå­de­spe­la­ren Eva Me­lan­der. Där­för har hon valt det otryg­ga fri­lans­li­vet. Det är det inru­ta­de och tryg­ga hon är rädd för.

Ef­ter den här in­ter­vjun ska Eva Me­lan­der iväg på en prov­film­ning. Mer än så kan hon in­te sä­ga. Film- och tv-pro­jekt om­gär­das of­ta av hem­lig­hets­ma­ke­ri.

I vå­ras spe­la­de hon in and­ra sä­song­en av se­ri­en ”Re­bec­ka Martins­son” men an­nars har 2019 hand­lat myc­ket om åter­hämt­ning ef­ter ett år av in­ter­vju­er, rö­da mat­tor och film­ga­lor. Hon fick en Guld­bag­ge för bäs­ta kvinn­li­ga hu­vud­roll i fil­men ”Gräns”, där hon spe­la­de en tull­tjäns­te­kvin­na som ef­ter­hand in­ser att hon är ett troll.

Fil­men var ock­så Sve­ri­ges Oscars­bi­drag.

– Det var spän­nan­de att re­sa runt med fil­men och med al­la publik­mö­ten. Och det är klart att det be­ty­der jät­te­myc­ket att sy­nas på det sät­tet ef­tersom det kan ge nya möj­lig­he­ter. Men vi stod ju in­te och tänk­te på så­dant när vi gjor­de fil­men, sä­ger Eva Me­lan­der.

Åter­häm­tat sig har hon fram­för allt gjort i stu­gan i Häl­sing­land där hon gär­na kopp­lar av i fla­nell­skjor­ta sit­tan­de på en stub­be med en ter­mos kaf­fe. Men när man är fri­lans gäl­ler det

ock­så att hål­la sig fram­me och hit­ta nya upp­drag, till ex­em­pel ge­nom att gå på prov­film­ning­ar.

Det är en del av hen­nes var­dag och det är så hon vill ha det. Att sö­ka sig till en fast tjänst på en in­sti­tu­tions­te­a­ter loc­kar in­te.

– Som fri­lans blir man mer fri att väl­ja si­na pro­jekt. Jag har ju in­te sam­ma trygg­het men det är jag in­te rädd för. Tvärtom, det är det kon­ti­nu­er­li­ga och be­stäm­da jag är rädd för.

– Att in­ord­na sig. Så har

det all­tid va­rit, jag vet in­te var­för.

Hen­nes mam­ma var för­vå­nad över att Eva val­de skå­de­spe­la­ryr­ket. Som li­ten satt hon ald­rig där man pla­ce­rat hen­ne och hon lät ald­rig nå­gon be­stäm­ma över sig.

– Men jag kan ta re­gi. Där kan man om­vand­la in­struk­tio­ner till nå­got po­si­tivt. Jag tän­ker: her­re­gud, de har ju valt mig. Då får de skyl­la sig själ­va. Gör jag det bra kom­mer de kö­pa min idé.

Fri­hets­be­ho­vet har löpt som en röd tråd ge­nom hen­nes liv och hon minns hur hon som barn be­svä­ra­des av hur små spel­rum vi ger varand­ra. Att vi byg­ger vår trygg­het på lik­he­ter, små ge­men­sam­ma näm­na­re som allt ska ut­gå ifrån. Hon såg det hos gran­nar, i sko­lan, i sin egen fa­milj.

– Det är en av an­led­ning­ar­na till att jag hål­ler på med skå­de­spe­le­ri. Jag vill vi­sa att det finns fler al­ter­na­tiv. Att vi rät­tar in oss mer än nöd­vän­digt.

Eva Me­lan­der väx­te upp i Gäv­le i en fa­milj där mam­man var sjuk­skö­ters­ka och pap­pan bygg­nads­in­gen­jör. Nå­gon kopp­ling till te­a­ter fanns in­te. Det var un­der gym­na­si­e­ti­den hon tog kli­vet upp i ramp­lju­set för förs­ta gång­en, då sko­lans kul­tur­för­e­ning höll sin år­li­ga so­aré på Gäv­le te­a­ter.

– Jag var så ner­vös att jag kun­de krä­kas. Men när jag gick upp på den sto­ra sce­nen, det var ba­ra för en kort sketch, då kän­de jag nå­got spe­ci­ellt: De där ute är med mig, in­te emot mig. Vi de­lar sam­ma rum. Det var förs­ta gång­en jag kän­de att det här är ju kul på rik­tigt. Det här kom­mer ald­rig ta slut.

Men hon var blyg och ha­de va­rit det se­dan hon bör­ja­de sko­lan. Det var nå­got med det inru­ta­de och be­stäm­da i sko­lan som häm­ma­de den spral­li­ga tje­jen i hen­ne. Och det där höll i sig he­la vägen till stu­den­ten.

– Se­dan när jag gick en för­be­re­dan­de te­a­ter­kurs tänk­te jag att nu får jag fan ta och bo­ta det där. In­nerst in­ne är jag ju en oblyg per­son. Där har skå­de­spe­lan­det be­tytt myc­ket, för man får be­ar­be­ta en del pri­va­ta gre­jer för att kun­na an­vän­da sig av det.

Nu tyc­ker hon att hon har hit­tat rätt i sig själv. Kanske har det li­te med ål­dern att gö­ra. Vid 45 har hon lärt kän­na sig själv bätt­re och bör­jar för­stå vad hon hål­ler på med.

– Nu kän­ner jag mig li­te som när jag var barn, in­te så blyg och ofri. Nu är mitt liv me­ra som då. Som att jag le­ker och be­rät­tar histo­ri­er.

Men för in­te så länge se­dan tving­a­des Eva Me­lan­der fun­de­ra över vad hon skul­le ta sig till om hon mås­te kli­va av sce­nen för gott. Hon be­höv­de ope­re­ra bort en bisköld­kör­tel i hal­sen och det fanns en risk att stäm­ban­den skul­le ska­das.

– Jag var så ner­vös. Tänk om jag tap­pa­de rös­ten, vad skul­le jag gö­ra då? Men snart in­såg jag att okej, det blir en livs­kris men se­dan hit­tar jag nå­got an­nat. Det finns så myc­ket att gö­ra i värl­den. Det skul­le ba­ra va­ra bör­jan på res­ten av li­vet.

Bild: Sti­na Stjern­kvist

Skå­de­spe­la­ren Eva Me­lan­der fyl­ler 45 år.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.