Skådespelaren Eva Melander väljer frihet framför trygghet
Att rätta in sig i ledet har aldrig varit något för skådespelaren Eva Melander. Därför har hon valt det otrygga frilanslivet. Det är det inrutade och trygga hon är rädd för.
Efter den här intervjun ska Eva Melander iväg på en provfilmning. Mer än så kan hon inte säga. Film- och tv-projekt omgärdas ofta av hemlighetsmakeri.
I våras spelade hon in andra säsongen av serien ”Rebecka Martinsson” men annars har 2019 handlat mycket om återhämtning efter ett år av intervjuer, röda mattor och filmgalor. Hon fick en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll i filmen ”Gräns”, där hon spelade en tulltjänstekvinna som efterhand inser att hon är ett troll.
Filmen var också Sveriges Oscarsbidrag.
– Det var spännande att resa runt med filmen och med alla publikmöten. Och det är klart att det betyder jättemycket att synas på det sättet eftersom det kan ge nya möjligheter. Men vi stod ju inte och tänkte på sådant när vi gjorde filmen, säger Eva Melander.
Återhämtat sig har hon framför allt gjort i stugan i Hälsingland där hon gärna kopplar av i flanellskjorta sittande på en stubbe med en termos kaffe. Men när man är frilans gäller det
också att hålla sig framme och hitta nya uppdrag, till exempel genom att gå på provfilmningar.
Det är en del av hennes vardag och det är så hon vill ha det. Att söka sig till en fast tjänst på en institutionsteater lockar inte.
– Som frilans blir man mer fri att välja sina projekt. Jag har ju inte samma trygghet men det är jag inte rädd för. Tvärtom, det är det kontinuerliga och bestämda jag är rädd för.
– Att inordna sig. Så har
det alltid varit, jag vet inte varför.
Hennes mamma var förvånad över att Eva valde skådespelaryrket. Som liten satt hon aldrig där man placerat henne och hon lät aldrig någon bestämma över sig.
– Men jag kan ta regi. Där kan man omvandla instruktioner till något positivt. Jag tänker: herregud, de har ju valt mig. Då får de skylla sig själva. Gör jag det bra kommer de köpa min idé.
Frihetsbehovet har löpt som en röd tråd genom hennes liv och hon minns hur hon som barn besvärades av hur små spelrum vi ger varandra. Att vi bygger vår trygghet på likheter, små gemensamma nämnare som allt ska utgå ifrån. Hon såg det hos grannar, i skolan, i sin egen familj.
– Det är en av anledningarna till att jag håller på med skådespeleri. Jag vill visa att det finns fler alternativ. Att vi rättar in oss mer än nödvändigt.
Eva Melander växte upp i Gävle i en familj där mamman var sjuksköterska och pappan byggnadsingenjör. Någon koppling till teater fanns inte. Det var under gymnasietiden hon tog klivet upp i rampljuset för första gången, då skolans kulturförening höll sin årliga soaré på Gävle teater.
– Jag var så nervös att jag kunde kräkas. Men när jag gick upp på den stora scenen, det var bara för en kort sketch, då kände jag något speciellt: De där ute är med mig, inte emot mig. Vi delar samma rum. Det var första gången jag kände att det här är ju kul på riktigt. Det här kommer aldrig ta slut.
Men hon var blyg och hade varit det sedan hon började skolan. Det var något med det inrutade och bestämda i skolan som hämmade den spralliga tjejen i henne. Och det där höll i sig hela vägen till studenten.
– Sedan när jag gick en förberedande teaterkurs tänkte jag att nu får jag fan ta och bota det där. Innerst inne är jag ju en oblyg person. Där har skådespelandet betytt mycket, för man får bearbeta en del privata grejer för att kunna använda sig av det.
Nu tycker hon att hon har hittat rätt i sig själv. Kanske har det lite med åldern att göra. Vid 45 har hon lärt känna sig själv bättre och börjar förstå vad hon håller på med.
– Nu känner jag mig lite som när jag var barn, inte så blyg och ofri. Nu är mitt liv mera som då. Som att jag leker och berättar historier.
Men för inte så länge sedan tvingades Eva Melander fundera över vad hon skulle ta sig till om hon måste kliva av scenen för gott. Hon behövde operera bort en bisköldkörtel i halsen och det fanns en risk att stämbanden skulle skadas.
– Jag var så nervös. Tänk om jag tappade rösten, vad skulle jag göra då? Men snart insåg jag att okej, det blir en livskris men sedan hittar jag något annat. Det finns så mycket att göra i världen. Det skulle bara vara början på resten av livet.