Vardagen är vår borg
Den senaste tiden har vi krupit in i Carl Millesmonumentet på Stenpiren igen, det har blivit kalllare, årstiden är ju en annan. Det blåser hårt, så helt skyddade är vi inte där heller, men det är man ju aldrig. Fast ofta glömmer man hur oskyddad man är och det är kanske det bästa skyddet.
Vi är alltså dåliga på att komma ihåg vilka faror som hotar oss. Fast det man tappar bort kommer ju ofta kroppen i håg och då sänder den ut sina ständiga påminnelser. Och just denna dag plågar oss en distinkt värk i skallen.
Ja, jo, vi vet att du tycker att något är fel och vi ska ta ett par tabletter om en stund, så du kan sluta nu, säger vi till kroppen, men det gör den inte, den bara bankar på.
Trots att det dunkar där uppe tar man ju för givet att man är frisk. På samma sätt som man tror att man är oskyldig till sådana brott man inte begått. Men det är man antagligen inte, oskyldig. Eller: det visar sig att man tydligen begått de där brotten ändå. Man får i alla fall ta straffet.
Nu blåser det mer på piren. Vindarna tar bara över, det verkar nästan vara en princip. Det hör till den här tunga årstiden. Men vintern är ju ingen sjukdom. Likväl får vi ofta en känsla av att det där yttre mörkret verkar lika mycket inåt som utåt.
Det är ljust i väster och himlen åt det hållet är lätt rosa. Det finns en del drivande hål, öppningar som borde kunna ge mer ljus och sol. Där kommer en stråle till exempel, men genast är den borta igen.
Så börjar det mörkna. Man känner det på kinden också, den blir någon grad kallare. Tidigare gnistrade det i vattnet, tusen små lampor lyste därute, ljuset verkade uppträtt som på nålar. Nu slocknar de och det blir rödare i väster.
Vi har en plastbit under baken. Så den har det rätt varmt. Den får man inte glömma när man klagar på så mycket annat, att baken i alla fall har det rätt bra för tillfället.
Vardagen är ramstark. Det vanliga livet slår en mur omkring oss. Innanför den är man skyddad, ja man tycker ju det - utan att, som sagt, tänka mycket på saken.
Livet innanför de där murarna är noga indelat i sådant man vill göra och sådant man måste göra. Det ena är lika viktigt som det andra.
På förmiddagen kan man läsa och skriva eller göra en sväng ner till piren. På eftermiddagen kan man besöka offentliga rum, köpa mjölk och bananer, uträtta små och lite större ärenden, klippa sig, plocka ut pengar, ringa nödvändiga samtal, hälsa på hos folk, möter vänner, se på träden i allén osv.
Allt det där håller en kvar i livet och i världen. Man gör läkarbesök, båtfärder och promenader. Man tar ut cykeln och trampar runt på gatorna. I går ramlade vi av utanför Tullpackhuset. Det är roligt när det händer något.
Seglar det där plåtskrället i väg eller ser vi fel? En kryssare med hur många däck som helst ligger vid Stena-kajen. Nej, skrället är kvar.
Men nu börjar timmen bli sen, det mörknar på allvar och himlen är full av rödfärg.