Dissidenten Novell av Anna Fock
Augustnominerade författaren Anna Fock har skrivit en novell för GP på tema ”Vinterfest”. En novell om när julfirandet avskaffades under sovjetifieringen av Estland.
Tõrva, södra Estland, 1948
Leida och Virve hade stora planer för vinterlovet. I flera dagar skulle de åka skosula på de isiga gatorna, rulla världens största snöboll och spionera på Boris som hade flyttat in i familjen Tammes hus på Getgatan och var en snuskhummer.
”Nu är det verkligen nyårsstämning!” ropade Virve när de gick förbi torget.
När de hade passerat det sista marknadsståndet såg hon sig om, lutade sig närmare Leida och sa lågt:
”Mamma säger att man ska säga sådant ibland, så ingen tror att man firar jul på julen. Om man firar Jesus födelsedag kan de tro att man är fascist.” ”Är det därför?”
”Eller så var det omodernt.” Leida nickade allvarligt; vad mamma och fröken än sa var hon fast övertygad om att allt Virve sa var sant och att hon visste det mesta. Redan efter sin allra första skoldag hade de svurit evig vänskap genom att dela en daggmask på mitten och äta upp hälften var.
”Det är så dåligt. Om det hade varit som förr hade vi fått julklappar i morgon. Nu får vi vänta en vecka till.”
Hon tänkte på julkyrkan som de alltid gått till innan prästen blev deporterad. Det hade varit ganska tråkigt egentligen, men hon saknade det litegrann ändå. Men det tänkte hon inte berätta för någon, inte ens Virve.
Några dagar efter det som egentligen var juldagen var Leida arg. Hon och Virve hade tänkt skosula ner till Getgatan och stoppa snö i Boris brevlåda, men i stället var hon tvungen att stanna hemma för att hjälpa till med nyårsstöket. Förra året hade de sorterat bland det gamla pyntet och lagt det som kunde verka kristet i en låda som de stoppade undan långt inne i vedboden. Mamma hade köpt några gurkor i glas som Leida fick knyta tråd i så de gick att hänga upp. Efter det fick Leida hjälpa pappa att bära ved till bastun. Hon kastade ifrån sig vedklabbarna så hårt hon kunde, men till slut blev pappa arg och röt åt henne att hon kunde leka med Virve precis när som helst. Men det var egentligen ingen som var glad. Leidas morbror Ott skulle komma med sin familj för att fira vinterfest som han kallade det, och det var ingen som ville ha honom där. Under kriget hade han gått med i Röda armén och det var han så nöjd med att han hade fortsatt vara kommunist helt frivilligt. Mamma var så arg att hon glömde salta bröddegen. Pappa var så arg att han högg sönder veden i för små bitar.
Snöbollen började bli riktigt mäktig. De hade arbetat med den i några dagar och kunde knappt rulla den längre, även om de båda ställde sig med ryggen mot den och knuffade så hårt de kunde. När de stod på var sin sida om den kunde Leida bara skymta toppen av Virves blå mössa på andra sidan.
”Ska vi gå hem till mig och peta i aladåben?” frågade Virve när de stått en lång stund och försökt komma på vad de skulle ha världens största snöboll till när det inte fanns några branta backar att knuffa den utför.
Grisfotsköttet hade stått i kokvattnet i Virves familjs matkällare i några timmar och började bli riktigt slemmig och otäck.
”Huuu”, viskade Leida vördnadsfullt när aladåben dallrade till under hennes finger.
Virve tryckte till med två fingrar så hårt att det nästan blev hål i gelén. Hon hade berättat om de fyra ägghalvorna som låg i botten av skålen för att det skulle se ut som ögon när de stjälpte upp aladåben sedan. Det hade Leida velat se.
”Du, Virve? Vad har hänt med jultomten, nu när man är fascist och omodern om man firar jul på julen?”
Till Leidas förskräckelse ryckte vännen på axlarna och sa att hon inte hade en aning. Att det fanns någonting sådant som en fråga som Virve inte hade ett svar på, en logisk lucka i vuxenvärlden som vännen inte hade genomskådat, var ofattbart. Det var till och med
mer chockerande än när hon en gång upptäckt att föräldrar kunde ha fel.
Mamma och pappa försökte prata med Leida under kvällen, men hon svarade bara kort och åt sin gröt utan någon vidare aptit. I bastun satt hon tyst på översta laven och tittade rakt ut i luften medan mamma nynnade på gamla julsånger och pratade om blodkorvarna som hennes bror kanske skulle få med sig från Tallinn. När Leida inte hade svarat på en lång stund suckade mamma ljudligt och gick ut och skrubbade sig med tjärtvål.
Hon hörde mamma och pappa prata efter att hon hade gått och lagt sig och de trodde att hon sov. Pappa trodde att Leida kanske började bli stor trots att hon bara var åtta, eller att hon hade blivit kär i någon buspojke. Mamma sa att hon kanske var rädd för framtiden och att det väl inte vore så konstigt i dessa tider. På det svarade pappa att Leida kanske var rädd för att behöva fira vinter med sin hemska morbror, och det lät som att de skulle börja gräla. Leida gick ur sängen och skyndade sig ut i köket. Mamma och pappa såg lite skamsna ut.
”Bry dig inte om oss, hjärtat. Lägg dig och sov nu”, sa mamma och reste sig för att följa med henne tillbaka till sängen, men Leida satte sig på en stol och blängde på pappa.
”Jag har helt enkelt gått hela dagen och undrat vart jultomten har tagit vägen”, sa hon och såg att pappa bleknade en aning.
”Åh. Tomten, ja… Ja, jag antar att du är gammal nog att få veta.” Mamma satte sig på sin stol igen. ”Du förstår, gumman”, fortsatte pappa med darrande röst, ”jultomten är med alla de andra dissidenterna. En gammal man som lockar med presenter för att uppmuntra barn att fira en religiös högtid kunde de inte gärna låta slippa undan.”
”Men Endel, vad håller du på med?” väste mamma och stirrade på pappa från andra sidan matbordet.
”Det är sant, det vet du! Jag såg honom med mina egna ögon på tågstationen i Valga.”
Mamma bara gapade och skakade på huvudet. Leida sneglade på henne och lyssnade noga när pappa fortsatte.
”Han lyckades hålla sig undan ett tag. De sökte igenom potatiskällare i hela landet, förhörde alla som såg ut att ha kunnat vara han. Männen rakade av sina skägg i panik och de som haft riktigt mycket brände de långa håren för att röja undan alla spår. Men de hittade rätt man till slut, i ett av Skogsbrödernas gömställen.”
”Har de deporterat jultomten?” Pappa nickade allvarligt. Hans ögon var blanka. Leida sneglade på mamma; hennes ögon var uppspärrade och hon höll en hand över munnen. Hennes axlar skakade.
”Jo, det var en sak till”, sa pappa tyst när han hade stoppat om Leida. Han satte sig på sängkanten. ”Jag vill inte skrämma upp dig, men det ryktas att de är ute efter medhjälpare till vår gamla tomte. Du förstår ju själv att han inte kan ha varit alldeles ensam, det var ju alldeles för många barn för en ensam gammal man att besöka, i synnerhet före kriget.”
Leida satte sig upp för att lyssna, men pappa tryckte ner henne på kudden igen och la bestämt tillbaka filtarna; klockan var mycket och nästa dag skulle släkten komma.
”Ryssarna har skickat ut en man vid namn Fader Frost. Man ser på honom att han har makt och lever gott. Hans skägg är inte grått utan långt och vitt och lika vackert och mjukt som din mammas hår. Och kläderna sedan! En lång blå kappa med päls på. Ibland har han med sig en vacker flicka, och hennes päls är ännu dyrare och finare. Snöflickan säger de att hon heter, men vad jag har hört heter hon egentligen Svetlana och är äldre än hon ser ut. Hon har med sig presenter. Så Leida, om du träffar dessa människor eller om de rentav kommer hit, får du inte gå på deras knep. Man måste släppa in dem och vara artig, kanske bjuda på pannkakor, men börja inte prata för mycket med dem. Låtsas som om du ingenting vet. De är spioner och försöker lura i barn att de är som tomten men bättre, för att få dem att avslöja tomtens medhjälpare. Det kan vara pappor eller farfäder som klätt ut sig för att hjälpa jultomten när han inte hinner fram till alla hus i tid, vad som helst.”
När Leida lovat att inte bli vän med den ryske partipampen eller hans kvinnliga tomtinna nöp pappa henne i näsan och gick för att sova. Nästa dag måste Leida vara uppe tidigt, så hon skulle få gå till Virve innan släkten kom, men hon kunde inte somna. Varje gång hon slöt ögonen satte tankarna igång: hon såg honom framför sig, den gamle jultomten med istappar i det grå skägget, med en hacka i handen gående på led med poeter och motståndsmän, på väg för att gräva en kanal långt bort i det kalla landet.
Nu skulle Virve få höra.