Maria Domellöf-Wik:
Den lövtunna handlingen utgör mest transportsträckor mellan olika sång- och dansnummer, till kända Ledin-dängor. Bäst fungerar ”Just nu vill jag leva”, ”Hon gör allt för att göra mig lycklig” och ”Lika hopplöst förälskad”.
Musikal En del av mitt hjärta Regi: Edward af Sillén Med: Malin Akerman, Jonas Karlsson, Johan Ulveson, Shima Niavarani, Marie Richardson, Johan Rheborg mfl Sverige, 2019 (118 min) **
Nej Tomas Ledin är inte Abba och ”En del av mitt hjärta” är ingen ny ”Mamma Mia!” Den är inte heller någon svensk ”Grease” eller ”Dirty dancing”.
Den är tänkt att vara en grandios svensk musikalfilm med extra allt.
Själv är jag mycket svag för musikaler, både på scen och film: är uppvuxen till klappret av Fred Astaires steppskor, gråter hejdlöst till den stegrande romantiken i ”Singing in the rain”, ”Paraplyerna i Cherbourg”, ”Moulin Rouge!” och ”La la land”. I en ranglig fiskebåt i Grekland färdades jag och mina söner från ön Skiathos till Skopelos bara för att se inspelningsplatserna i ”Mamma Mia!” och gå i Meryl Streeps fotspår uppför trappan till kapellet. Ni fattar, jag älskar genren.
När den brittiske regissören Dennis Potter mixade drama med musikal i tv-serier som ”Pennies from heaven” och ”Den sjungande detektiven” uppstod ren magi, och han nådde kultstatus.
Jag önskar att jag kunde säga det samma om ”En del av mitt hjärta”.
Filmen inleds med wailande i duschen, följt av en åktur på flakmoppe mot en Luciafest.
”Vi är på gång/vi är laddade, vi är tända/ vi är på gång/ i kväll kan allting hända!” Flakmopparna beror på att vi befinner oss i fiktiva Glimmerby, som i verkligheten heter Kvarnbyn och ligger i Mölndal.
Filmens intro, som är tänkt att framkalla tonåriga frihetskänslor, är så tunt att jag tvingas associera till det påkostade haveriet ”Arn – Tempelriddaren” från 2007.
Framme vid skolan varvas musikal med melodram, när rektorn (Marie Richardson) väl lämnar eleverna oövervakade . Några klichéfyllda sms hinner skickas – ”I natt är jag din, i natt är du min” – innan olyckan är framme: skolan brinner, Isabella hamnar på sjukhus och vips: slungas vi 18 år fram i tiden.
Den lövtunna handlingen utgör mest transportsträckor mellan olika sång- och dansnummer av varierande kvalité, till kända Ledin-dängor. Bäst fungerar ”Just nu vill jag leva”, ”Hon gör allt för att göra mig lycklig” och ”Lika hopplöst förälskad”.
Huvudpersonen Isabella (Malin Åkerman), är som vuxen en driven affärskvinna, ivrig att imponera på chefen (Johan Rheborg, med skäggtofs) Till tonerna av ”Du kan lita på mig”, syr hon ihop en tuff affärsöverenskommelse. Sång och dans utbryter på kontoret, i huvudstaden.
På besök hemma hos pappa (Johan Ulveson) i lilla Glimmerby blir hon varse att hennes beslut innebär att verket på hemorten läggs ner. Pappan kommer att blir arbetslös. Därtill ska snyggingen Simon, killen Isabella var kär i på gymnasiet, gifta sig med hennes dåvarande bästis Molly (Shima Niavarani) Intrigerna tätnar.
Rollistan imponerar och skådespelarna verkar trivas. Flera av dem sjunger och dansar både skapligt och innerligt, men agerar som om de medverkade i helt olika filmer: Rheborg kör sin stand up-rutin, Dramatenduon Ulveson och Richardson försöker sig på pastisch, Jonas Karlsson (ekonomichef på verket, kär i Isabella och i hemlighet: buktalare) agerar som om han är med i en lättsam romantisk komedi med stråk av allvar. Malin Åkerman har bytt Los Angeles mot Kvarnbyn för att gå all in på flashig musikal, medan Shima Niavarani tycks vara med i en ironisk satir-version av samma musikal. Lägg därtill Per Andersson (Isabellas kollega och förtrogne) som utför Grotesco-sketcher i tennis- och squash-hallar, som alla mest går ut på att han är gay. Kul va?
”En del av mitt hjärta” framstår som en kakburk som det står ”kakor” på, och som innehåller: tja, kakor. Det du ser är det du får, helt utan undertext.
Någon sjunger ”Med en glass i min mun...”. Vi ser personen komma gående med en Piggelin i munnen. Texten fortsätter ”...och sandaler av plast”. Kameran zoomar in på Johan Ulvesons foppatofflor. Och så håller det på.
Det finns förmildrande omständigheter: en djupfryst Daimtårta här, en fin mor-dotterscen där. Två av huvudpersonerna diskuterar självironiskt verkshöjden i Ledins texter, något som blir kul på riktigt när du en stund senare hör formuleringar som ”När kärlekstelefonen ringer” och ”Det är för sent av avbeställa min erotiska sufflé”.
Så mycket mer blir det tyvärr inte.