Sevans långa resa till trygghet
Världen: GP träffade den syriske pojken Sevan första gången i ett flyktingläger i Grekland. Då hade han firat sin treårsdag i en container. I dag är Sevan sex år och har nyligen börjat skolan i sitt nya hemland Tyskland.
Då lekte han på rågfältet bredvid asylboendet, i full färd med att bekanta sig med det nya hemlandet Tyskland. När GP senast träffade syriske Sevan Shekhi var han fyra år och hade kort dessförinnan tillsammans med sin familj slussats vidare norrut från flyktingkrisens Grekland. Nu, två och ett halvt år senare, har Sevan gått sin första termin i tysk skola.
Halsduken hänger på sniskan. Han rättar till mössan och släpper den stora skolväskan på marken. Klockan är 12.30 och Sevan Shekhi har just slutat skolan för dagen. Den skrattande pojken som 2017 lekte på rågfältet vid asylboendet i staden Recklinghausen, och som GP allra första gången träffade i ett flyktingläger utanför Aten, har blivit en något allvarligare sexåring som berättar på tyska att hans lärare heter Frau Kückelmann.
– Hon är snäll. Vi räknar ett, två, tre, fyra, fem...
Några månader efter GP:s senaste besök flyttade Sevan och hans familj, som ursprungligen kommer från Syrien, till en lägenhet i Marl – en ort som ligger cirka tjugo minuter med buss från Recklinghausen.
De bor på sjunde våningen i en av två betongkolosser som känns aningen malplacerade i ett område där övriga flerfamiljshus är betydligt lägre och där det även finns villor och kritvita, moderna radhuslängor. Sevan rynkar pannan och rättar mig när han tycker att jag uttalar Frau Kückelmanns namn fel.
– Frau Kückelmann, säger han med överdriven tydlighet.
I Canisiusschule, en skola som rymmer årskurserna ett till fyra, går Sevan i klass 1A och är det enda barnet i klassen med flyktingbakgrund. När han ska visa oss sitt klassrum sätter han sig snabbt ned och börjar skriva siffror och därefter ord i en bok. Klassföreståndaren Eva Kückelmann berättar att Sevan förstår i princip all tyska och pratar utan problem men får varje dag extra språkträning tillsammans med övriga flyktingbarn på skolan.
– Det är inte optimalt att de missar vissa lektioner, men språket är viktigt, säger hon. Barn som Sevan skulle egentligen behöva extra stöd även i klassrummet men just nu finns inte resurser och allt tar lång tid.
På eftermiddagarna går Sevan till något som liknar fritids: OGS – Offene Ganztagsschule.
– Där räknar och skriver vi, säger han. Men vi får också leka. Jag gillar OGS mer än skolan.
Eva Kückelmann förklarar att OGS inte har plats för skolans alla barn, men att elever med arbetande föräldrar ges förtur – så även nyanlända barn på grund av språkträningsbehovet. Av pedagogerna på OGS får barnen hjälp med läxläsning och det serveras lunch, vilket det inte gör i skolan.
– Vissa barn här får mycket hjälp hemifrån, andra inte, säger Eva Kückelmann.
I nästa andetag konstaterar hon att det ändå är bra att det finns en blandning när det gäller vilka bakgrunder barnen på Canisiusschule har – att de möts och inte delas upp mellan olika skolor.
” Jag vill bli polis. De har så fina jackor.
Sevan Shekhi
” Jag lyssnar på Sevan och Avan. Och jag frågar Sevan ibland när jag ska handla, ”vad heter aubergine?
Manal Shekhi Sevans mamma
När GP är på besök har Sevan ledigt från OGS. En flicka i Sevans ålder hänger på staketet och ropar ”hej Sevan!” när vi passerar huset där OGS håller till. Hemma i lägenheten, där Sevan och lillebror Avan delar ett rum vars fönster täcks av Spindelmannen-gardiner, har mamma Manal lagat pizza och falafel. I familjen finns nu även lillasyster Sevin.
– Jag vill bli polis, berättar Sevan när vi en stund senare sitter vid matbordet. De har så fina jackor.
Att familjen hamnat just i Marl, vars centrum består av i princip bara den grådassiga rådhusbyggnaden och en galleria till hälften fylld av krimskramsbutiker, skedde av en slump.
– I Recklinghausen sprang jag en dag på en tidigare granne från Syrien, berättar Sevans pappa Mohammad. Jag blev så förvånad. Han bor här i huset bredvid och sa att han kunde fråga hyresvärden om det fanns någon ledig lägenhet.
Både Mohammad och Manal trivs i Marl, som likt Recklinghausen ligger i Ruhrområdet i delstaten Nordrhein-Westfalen. Staden ser kanske inte mycket ut för världen men Manal konstaterar:
– Jag har ett hem.
Hon skrattar lite när hon lägger till:
– Och jag har min man. Därefter frågar hon vad vi tycker om julgranen hon pyntat med kulor i regnbågens alla färger.
– Jag har köpt en tomtedräkt också.
Planen är att ett av de äldre barnen, i en annan syrisk familj som familjen Shekhi brukar umgås med, ska axla tomterollen när det är dags.
Senast vi sågs hoppades Mohammad och Manal att Sevan och Avan snart skulle få plats på förskola. Mohammad såg framför sig att han snabbt skulle lära sig språket och hitta ett jobb – han har en bakgrund bland annat som svetsare. Men från det att familjen kom till Marl dröjde det nästan ett helt år innan något hände. Isolerad i lägenheten tappade Sevan den tyska han snappat upp på asylboendet i Recklinghausen. Mohammad kände sig frustrerad över all väntan. Han ler ändå svagt då han konstaterar att han hade fel när han trodde att det skulle bli lätt att lära sig språket.
– Jag trodde att det skulle ta sex månader eller ett år – sedan skulle jag kunna tyska och ha jobb... Men när jag kom till skolan förstod jag att tyska är väldigt svårt.
I dag går han på motsvarande sfi och har klarat nivå A1 och A2 – vilket innebär grundläggande språkfärdigheter. B1 och B2 klassas som självständig språkfärdighet och i mars ska Mohammad göra sluttestet för B1. C1 och C2, kompetent språkfärdighet, är den mest avancerade nivån.
– Ibland tänker jag att det är bäst att läsa ett steg till – ibland känner jag att jag hellre vill söka jobb direkt om jag klarar testet för B1, säger han. Sedan i somras har vi bara lektion tre dagar i veckan, tre timmar per dag – jag vet inte varför.
Sevan har en stund tidigare, på ett barns ärliga sätt, berättat ”min pappa pratar inte så bra tyska”. Mohammad skrattar.
– Sevan och Avan pratar inte som mig. Deras grammatik är mycket bättre.
Manal, som ännu inte börjat studera språket då hon är hemma med Sevin, har trots allt lärt sig en hel del tyska ord och uttryck.
– Jag lyssnar på Sevan och Avan, säger hon. Och jag frågar Sevan ibland när jag ska handla, ”vad heter aubergine?”.
Integrationskursen där syftet är att man ska lära sig om det tyska samhället, som socialarbetaren på asylboendet i Recklinghausen pratade om, har dock varken Mohammad eller Manal blivit kallad till än. Nu väntar de på nytt besked gällande uppehållstillståndet.
– Vi fick först ett års tillfälligt uppehållstillstånd, sedan två, säger Mohammad.
Att återvända till Syrien finns dock inte i tanken. Två månader innan vi ses har Turkiet inlett en offensiv i nordöstra Syrien, där Sevans familjs hemstad Al-Hasakah ligger. Manal fingrar på ett av sina örhängen, säger att hon fått smyckena av sin mamma. Mormor och morfar har aldrig träffat Sevan och hans syskon.
– Mina föräldrar vill inte lämna hemlandet, fortsätter Manal.
Sevans framtid må fortfarande vara mer oviss än många andra barns, men samtidigt är han på flera sätt som vilken annan sexåring som helst. Han gillar Minecraft, fascineras när han ser en filmaffisch med Transformers och drömmer om ett Playstation. Och när han kastar löv på fotografen skymtar den skrattande pojken från rågfältet fram.