Vinter i P1 25/12 Fredrik Lindström
Fredrik Lindström är på väg ett bli ett slags nationellt inventarium. Vi ser och hör honom överallt. Han sköter ”På spåret”. Han står scen. Han regisserar film. Han skriver böcker.
Hans vinterprat utgår från observationen att vi svenskar inte är så sekulariserade som vi tror, utan att vi själva verket har ersatt våra gamla religioner – huvudsakligen kristendomen – med en individualism som är på väg att få religiösa drag. Sedan betraktar han exempelvis julen genom detta raster – och plötsligt framträder vår strävan efter att blidka den vresiga julen som en primitiv offerritual.
I denna tankegryta kastar Lindström ner lite observationer om individualismens kärlekskult – nio av tio poplåtar handlar om denna kult – eller det dödstabu som leder till att många vuxna svenskar aldrig har sett en död människa.
Den övergripande tankefiguren är förstås inte originell. Det är en observation som framkastas i höjd med den andra ölen på alla svenska pubar – eller när svenskar träffas över ett julbord – men skillnaden är att Fredrik Lindström för dessa resonemang med tankeskärpa. Och nykterhet.
Han angriper egentligen ingen. Han skojar godmodigt med mänskligheten. Och hans ironi är numera så mild att den nästan enbart riktas mot honom själv.
Det är välgörande att lyssna på Fredrik Lindström av det enkla skälet att det är välgörande när en underhållare inte behandlar åhörarna som idioter. Lindström vågar göra idéhistoriska utvikningar – och diskret och pedagogiskt förklarar han sammanhang så att de flesta kan hänga med. Han följer tankespåren tillräckligt långt och med tillräckligt stor lärdom och fantasi för att det ska bli roligt och originellt och tankeväckande.
Vi är så vana vid Fredrik Lindström att vi ibland glömmer hur bra han är.
Kristian Wedel
Vinterpratare 26/12: Stina Wollter – konstnär, programledare och författare