Fjärrsamtal över maten
Världens gång: Plötsligt ringde telefonen i Restaurang Pressyltan. Det var telefon till Tyko. Den som ofördröjligen behövde prata med Tyko var Susanne Brögger.
Jag skrev i förra kåseriet en uppföljare till mitt kapitel i nya boken Göteborgs-Posten inifrån, ”Den sorgliga historien om roliga sidan”.
Väldigt många har hört av sig och vill veta mer om livet på VG-redaktionen under 1980-talet.
Okej, det är väl ingen som hört av sig direkt men jag tänkte ändå spinna vidare på VG-nostalgitemat:
Väggtelefonen på GP-restaurangen Pressyltan ringde. Den som var närmast svarade och ropade sedan ut mitt namn.
Det var första gången någon sökt mig på den telefonen. Jag undrade vem det kunde vara.
”Det är Susanne Brøgger”, lät en bekant dansk stämma.
Hon sa att vi kunde få en intervju med henne. Jag sa tack, la på och fick panik.
Saken var den att jag och tecknaren Ulf Sveningson planerat en resa till Köpenhamn och skrivit till Brøgger om en intervju i samband med hennes nya bok, ”Tone”.
Men eftersom vi inte fått något svar strök vi den programpunkten och brydde oss inte om boken. Nu ringde hon alltså dagen innan vi skulle fara och ingen av oss hade läst en rad av Brøgger.
Snabbt skaffade vi fram Tone och ryckte även med oss Creme fraiche. Vi läste som besatta på tågresan och timmen innan vi skulle åka iväg till Brøggers etta låg vi på hotellsängarna och berättade för varandra om det vi läst.
Susanne bjöd på buffelvin och intervjun gick bra. Den enda malören var att hennes jättelånga fågelfjäder i hatten fastnade i bildörren när vi delade taxi därifrån.
Vad vi gjorde mer i Köpenhamn minns jag inte, förutom att vi träffade den geniale Piet Hein.
Vi skrev mycket om litteratur på VG och någon kallade Världens gång för GP:s bästa kultursida.
Bläddrar i den gamla VG-pärmen med korrespondens från mitten på 80-talet. Somliga tackar för muntra läsupplevelser, andra är mer magsura.
Ett kort brev av den senare sorten kom från Hagge Geigert. Han hade under många år skrivit kåserier, Hagges tyckeri, på nöjessidan men nu flyttats över till VG och dessutom fått en ny vinjett, tecknad av den eminente TOK som hade försett Hagge med en jättestor keps, vilket inte föll kåsören på läppen.
Hagge skrev: ”Jag är en ganska ledsen kåsör. Dagligen får jag höra att jag inte längre skriver i GP, att man inte kan hitta, att vinjetteckningen är hemsk etc… Förr var tycket GP:s mest lästa spalt.”
Under står antecknat: ”Svarsbrev. Om man försvinner till Indonesien och skiter i att skriva är det inte konstigt att folk inte hittar något kåseri.”
Hårda bud på roliga sidan. 1987 slutade jag på Världens gång och en ny redaktör söktes. Flera ansökningar inkom och när överlämningsfesten för den nye VG-chefen gick av stapeln lästes följande vers upp (den satt i alla fall i pärmen):
Tillsättandet föregicks av ett slags prefix.
Innan alla ansökningar genomgicks,
reste en väl tilltagen delegation till Chammonix
där vi på ett lyxhotell spenderade tusen pix
- i bara dricks.
Men GP:s välfyllda portmonix, ser till att våra själar vederkvicks. Vi måste hitta den som kunde ge Vg en bra mix
och göra kåserisidan till en ny Strix.
Vi svor på vårt redaktions-krucifix, att vi inte försökte med några trix. Ingen sökande förbigicks. Alltnog, snart var det bara sju kvar, men kyparen hade ticks, spillde rödvin på en ansökan, så var det bara six.
Fem hade för höga lix, ansökningshandlingarna återficks.
Vem blev då den nye Vg-redaktören? Namnet slog ner som en blix i Chammonix
Hette han Pettersson? Nix. Hette han Lundström? Nix.
Han hette Bendix!
Den nye VG-redaktören, Bengt Bendix, firades in med champagnekorksprickskjutning och andra trevligheter som anstår en redaktörsväxling på den roliga sidan.
I övrigt önskas en trevlig mellandagsrea och en god ny nyårsafton (pröva gärna den där prickskjutningen vid tolvsnåret!).
Vi ses nästa år. På en Världens gång-sida nära dig.
Tallyho!