Be­gär på kre­dit

Göteborgs-Posten - - Kultur | Idé Och Kritik - To­ne Schun­nes­son kul­[email protected]

Kre­dit­korts­fö­re­tag som rik­tar sig till ung­do­mar med hjälp av in­flu­encers och Instagram­es­te­tik och upp­ma­nar dem att shop­pa som om de vo­re kän­da, sam­ti­digt som allt fler ham­nar hos Kro­no­fog­den. För­fat­ta­ren To­ne Schun­nes­son skri­ver om be­gär, peng­ar och en kre­dit­kul­tur som spå­rat ur.

Jag står ut­an­för ba­ren och rö­ker när han kom­mer fram till mig, i puf­fig dun­jac­ka och trä­nings­byx­or, och ber om tän­da­re. Vi bör­jar pra­ta, han är ung och snygg och gil­lar att gö­ra sa­ker som unga, snyg­ga kil­lar gil­lar att gö­ra. Job­ba li­te, trä­na myc­ket och gå på fest.

Vi går in igen, han frå­gar om han får bju­da på ett glas och be­stäl­ler till oss bå­da. När bar­ten­dern stäl­ler fram kort­ma­ski­nen tar han upp sin tra­si­ga Andro­id ur fic­kan och tryc­ker fram sitt kort. På skär­men lä­ser jag Klar­na. Kväl­len blir lång och han fort­sät­ter bju­da. När vi är på väg att gå kom­mer en tjej fram till oss och ber om en ci­ga­rett. ”Jag kan be­ta­la för den,” sä­ger hon och han vif­tar bort hen­nes mynt. Jag sä­ger med ret­sam röst att det in­te be­hövs, han har gott om peng­ar. Han höjer på ögon­bry­nen, och sva­rar le­en­de: ”Tro mig, det har jag verk­li­gen in­te.”

Klar­na är ett svenskt fö­re­tag som er­bju­der be­tal­lös­ning­ar. Mer spe­ci­fikt, be­tal­lös­ning­en att man be­stäl­ler först och be­ta­lar se­dan. 2017 god­kän­de Fi­nansin­spek­tio­nen de­ras an­sö­kan om bank­till­stånd och fö­re­ta­get var i bör­jan av 2019 eta­ble­rat i 14 länder. Den se­nas­te ti­den har de pro­fi­le­rat sig starkt gente­mot unga med hjälp av in­flu­encer mar­ke­ting och Instragram­pro­fi­ler kän­da för si­na här­li­ga liv upp­ma­nar till shop­ping med be­tal­nings­tjäns­ten. Klar­na har ock­så ta­git hjälp av rap­pa­ren Snoop Dogg, en av fö­re­ta­gets ak­tieä­ga­re, som i en re­klam­film kal­lar sig Smooth Dogg, ef­tersom

Klar­na gör kö­pan­det en­kelt.

Hem­si­dan går i mil­len­ni­al pink och be­tal­kor­tet, som lan­se­ra­des 2018, är fo­to­gra­fe­rat i stil­le­ben av ro­sa donuts och par­fymflas­kor, sil­kes­tyg och po­la­ro­id­fo­ton. Bil­der­nas set de­sign är iden­tisk med es­te­ti­ken som unga, kvinn­li­ga konst­nä­rer gjort sig kän­da för. På hem­si­dan

Jag sä­ger med ret­sam röst att det in­te be­hövs, han har gott om peng­ar. Han höjer på ögon­bry­nen, och sva­rar le­en­de: ’Tro mig, det har jag verk­li­gen in­te.’

lis­tar de ”li­fe hacks,” för­de­lar med kor­tet, och på förs­ta plats är att du har det i mo­bi­len. ”Shop li­ke your fa­mous” är på fjär­de­plats, möj­lig­he­ten att kö­pa jul­klap­par till bå­de mam­ma och pap­pa på sjät­te och ”Få kom­pli­mang­er när du be­ta­lar no­tan” på åt­ton­de.

Kre­dit och av­be­tal­ning är ing­et nytt, det som är an­märk­nings­värt är mark­nads­fö­rings­stra­te­gin. Klar­na är till för unga och att av­be­ta­la gar­de­rob och sprit är ett livsstilsv­al, el­ler ett i al­la fall ett val som möj­lig­gör en livs­stil. Den som är skuld­satt, ver­kar fö­re­ta­get lo­va, är mer fri än den som in­te är det.

Nå­gon som, likt mig själv, haft el­ler har be­tal­nings­an­märk­ning­ar vet att så in­te är fal­let. En an­märk­ning omöj­lig­gör (el­ler för­svå­rar kraf­tigt) allt från att bin­da te­le­fona­bon­ne­mang till att hy­ra en lä­gen­het, och finns kvar i fy­ra år va­re sig skul­den är be­tald el­ler in­te. Jag var 23 när jag fick min förs­ta an­märk­ning och sum­mor­na kän­des ast­ro­no­mis­ka och fy­ra år som en evig­het. Skam­men och räds­lan in­för att va­ra skuld­satt led­de till att jag und­vek si­tu­a­tio­nen i stäl­let för att ta re­da på hur den såg ut. Någ­ra böc­ker på kre­dit som gick till dyr in­kas­so och för­se­nad moms i ett fö­re­tag jag ald­rig vil­le star­ta gjor­de att jag un­der åt­ta år in­te ha­de nå­gon kre­ditvär­dig­het alls.

Trots att Klar­na häv­dar att de in­te har nå­got in­tres­se av att kun­der ska bli vi­da­reskic­ka­de till in­kas­so­bo­lag med sky­höga rän­tor vi­sar en ny­gjord, av fö­re­ta­get obe­ro­en­de, un­der­sök­ning att så sent som 2015 be­stod en tred­je­del av de­ras in­koms­ter av för­se­nings­av­gif­ter (DI Di­gi­tal 13/12). De är knap­past en­sam­ma om sin af­färsmo­dell. Fö­re­ta­gen som er­bju­der be­tal­lös­ning­ar, fak­tur­a­köp och in­kas­so är de som skic­kar flest ären­den till Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten, och Klar­nas kun­der har en ge­men­sam skuld på 253 mil­jo­ner hos Kro­no­fog­den (SvD 16/12). Forsk­ning vi­sar att vi får vårt för­hål­lan­de till peng­ar från vå­ra för­äld­rar, vil­ket har med bå­de klass och psy­ko­lo­gi att gö­ra. Där­för är det svårt att bry­ta in­van­da möns­ter. Kon­se­kven­ser­na av till ex­em­pel be­rö­rings­skräc­ken som kan upp­stå när man vux­it upp i ett hem där peng­ar be­tytt pro­blem kan föl­ja dig länge, och unga som re­dan är skuld­sat­ta blir allt mer skuld­sat­ta.

Att jag trots det­ta tyc­ker det är at­trak­tivt att en lång kil­le Klar­nabju­der be­ty­der in­te att mark­nads­fö­ring­en lyc­kats. Det har att gö­ra med hur peng­ar får mig att kän­na. Peng­ar ger upp­hov till för­tä­ran­de käns­lor, skam och räds­la, men ock­så eu­fo­ri och lyc­ka. Fram­förallt det man kan kö­pa för peng­ar, vil

Fö­re­ta­gen som er­bju­der be­tal­lös­ning­ar, fak­tur­a­köp och in­kas­so är de som skic­kar flest ären­den till Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten

ket är sam­man­kopp­lat med be­gär för mig. Jag kän­ner mig åtrådd när nå­gon spen­de­rar peng­ar på mig, och det är en av få idéer om mas­kuli­ni­tet jag är ovil­lig att ge upp. Om jag se­dan blir kär brän­ner jag tvångs­mäs­sigt tu­sen­tals kro­nor på den jag är för­äls­kad i, bå­de för att vi­sa upp­skatt­ning och för att jag har en öns­kan om att själv bli upp­skat­tad. Jag är all­tid rädd att ge för li­te och för­sö­ker, mer el­ler mind­re med­ve­tet, kö­pa de­ras till­gi­ven­het.

Trots sor­gen i att tän­ka på be­gär och för­äls­kel­se som en va­ra, el­ler som nå­got man kan gö­ra folk skyl­di­ga till ge­nom att be­ta­la för dem, är det ett en­kelt sätt för mig att för­stå käns­lor som kan va­ra svår­grepp­ba­ra. Där­för spe­lar det ing­en roll hur kil­len i ba­ren be­ta­lar, ba­ra att han gör det. Att be­tal­kor­tet dess­utom in­te sig­na­le­rar för­mö­gen­het fyl­ler mig med käns­lor av öm­het. Kor­tet skvall­rar om dröm­men att va­ra nå­gon man in­te är, bå­de in­för and­ra och in­för sig själv. Det är en dröm jag kän­ner väl till, och jag blir sär­skilt at­tra­he­rad av ho­nom för att jag tror att vi vet någon­ting om varand­ras sva­gas­te si­dor. Jag fö­re­stäl­ler mig att vi med lik­nan­de af­fekt han­te­rar vå­ra ut­gif­ter och in­koms­ter, som om den då­li­ga kre­di­tens läng­tan är ett ge­men­samt språk. El­ler, är det så en­kelt att hans fan­ta­si om sig själv smit­tar av sig? Och den här kväl­len lå­ter jag ho­nom va­ra den han öns­kar att han var (vo­re?), och jag får va­ra den jag vill va­ra. En som bju­der, och en som tar emot.

När jag da­gar­na ef­ter har ett mis­sat sam­tal från okänt num­mer slår jag upp det. Nam­net är ock­så okänt, men snart går det upp för mig att det är Klarna­kil­len som ringt. Te­le­fo­nen är skri­ven på nå­gon an­nan, pre­cis som min te­le­fon var skri­ven på nå­gon an­nan un­der åren jag in­te kun­de ha ett abon­ne­mang. Fik­tio­nen är bru­ten. Hur myc­ket man än låt­sas ly­der in­te peng­ar. An­ting­en så har du deg, el­ler så har du det in­te.

Bild: Mon­tage Björn Lars­son Rosvall, TT, Klar­na

För­fat­ta­ren To­ne Schun­nes­son skri­ver för GP Kul­tur om be­gär, peng­ar och en kre­dit­kul­tur som spå­rat ur.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.