Vinter i P1 26/12 Stina Wollter
Skapandet som tillflyktsort och möjlighet. Stina Wollter ägnar sitt Vinter i P1 åt att tala om skapandet, och om hur mötet med konsten blev avgörande för henne som skolkande trettonåring.
Stina Wollter uttrycker sig rakt på sak och har en stark förmåga att beröra. Det vet alla som lyssnade på hennes Sommar i P1, om den relation hon kom att få till en cancersjuk, åttaårig flicka.
Här tar hon istället avstamp i en egen konstutställning, för att föra oss bakåt i tiden. Nyss fyllda tretton år flyttade hon från mamma i Uppsala till pappa i Göteborg. Hon började uppfattas som ett ”kändisbarn” på gott och ont. I åttan skolkade hon 227 timmar och betygen rasade. Men det fanns ett ämne hon aldrig skolkade ifrån: bild.
Vinterpratet fylls av väsentliga resonemang om skapande, rädsla och inkludering. Stona Wollter önskar att konsten inte skrämde så många. Var kom rädslan in i bilden? undrar hon och tänker att det kan ha med bedömandet att göra. Kanske också med den helt onödiga känslan av att konsten bara är till för vissa: de mer bildade.
Med exempel ur sitt eget liv får Stina Wollter oss verkligen att känna hur livsviktig konsten är, och kan vara, för oss alla. Den rymmer allt, kan förändra oss på djupet, kan vara vacker, dekorativ, bryta gränser eller vara besvärlig. Allt kan finnas samtidigt. ”Men utan skavet som rafsar runt står ankdammen stilla och ruttnar” konstaterar konstnären som spirituellt bjuder på sig själv och aldrig för ett ögonblick blir långtråkig.
Vinterpratare 27/12: Madeleine In Hwa Björk