Människors upplevda otrygghet är på riktigt – ta den på allvar
I en demokrati bör det finnas förutsättningar för alla grupper i befolkningen att delta i samhället, men våra resultat visar att otryggheten begränsar tillgången till det offentliga rummet för delar av befolkningen.
Andelen som känner sig otrygga och oroliga för brott ökade från 2015 till 2016 och har sedan legat kvar på den högre nivån, även i år. Otryggheten och oron är dock ojämnt fördelad. Vissa grupper och vissa områden är mer drabbade än andra. Så kan man mycket kort sammanfatta läget vad gäller otrygghet i Sverige år 2019, skriver bland andra Karin Svanberg, Brå.
Brottsförebyggande rådet (Brå) har gjort den Nationella trygghetsundersökningen (NTU) i 14 år. Där frågar vi befolkningen bland annat om de känner sig otrygga och oroar sig för att utsättas för brott. Vi har släppt otaliga rapporter, hållit föredrag och pratat med medier om den här känslan av oro och otrygghet. Nästan varje gång kommer frågan ”Men hur är det med den verkliga otryggheten, om man bortser från vad folk känner?”.
Vi menar dock att den enda verkliga otryggheten är den som folk känner. Den känslan får stora konsekvenser, inte bara för den enskilda individen utan för samhället i stort.
I Fosie i Malmö känner sig 65 procent av den vuxna befolkningen mycket eller ganska otrygga när de går ut sent på kvällen i det egna bostadsområdet. På andra sidan skalan hittar vi exempelvis Storumans kommun där motsvarande andel är sex procent, en hisnande skillnad. Men vi behöver inte färdas från Malmö till Södra Lappland för att konstatera ojämlikhet. Knappt en mil från Fosie ligger området Limhamn-Bunkeflo, där andelen som känner sig otrygga bara är hälften (29 procent) jämfört med i Fosie. Tio minuter med bil men en hel föreställningsvärld bort.
Skillnad mellan män och kvinnor
Otryggheten slår inte bara olika beroende på var du bor utan också på vem du är. Bland kvinnor i åldern 75-84 år uppger 19 procent att de känner sig så otrygga i sitt bostadsområde att de inte går ut på kvällen (då har vi räknat bort de som stannar hemma på kvällen på grund av andra anledningar än otrygghet). Bland män i samma ålder är motsvarande andel fyra procent och bland unga män (16-24 år) är andelen bara en procent.
Statistiken visar att sannolikheten för en äldre kvinna att utsättas för brott utanför hemmet är betydligt lägre än för en ung man, men det gör inte känslan av otryggheten mindre berättigad. Äldre kvinnor är en fysiskt och ekonomiskt sårbar grupp. Sannolikheten att drabbas är låg men de potentiella konsekvenserna om det trots allt skulle hända är desto större.
Väljer en annan väg
Otryggheten drabbar inte bara äldre kvinnor. Nästan hälften (45 procent) av kvinnorna i åldern 20-24 berättar att de ofta väljer att ta en annan väg eller färdsätt på grund av sin oro för brott och 20 procent uppger att oron gör att de ofta avstår till exempel en promenad, ett restaurangbesök eller att träffa en vän. Varannan kvinna i åldern 20-24 år berättar att de ofta oroar sig för att utsättas för sexualbrott.
Ökad trygghet är ett viktigt kriminalpolitiskt mål, precis som att förebygga brott. Det är lätt att tro att de båda går hand i hand, men det gör de inte nödvändigtvis. Ibland sammanfaller känslan av otrygghet med risken att utsättas för brott. I socialt utsatta områden till exempel, är det vanligare att utsättas för brott än i andra områden och föga förvånande är det också betydligt fler som känner sig otrygga när de går ut på kvällen. Det är ett begripligt samband som inger förhoppningen att om vi lyckas minska brottsligheten så minskar också otryggheten. Men dessa båda kan inte alltid bekämpas på samma sätt, ibland står de till och med i motsättning till varandra.
Att varna ett grannskap om att det begås många inbrott i området är brottsförebyggande men inte särskilt trygghetsskapande. Vi menar inte att det ena är mer rätt än det andra, men det illustrerar vilka utmaningar vi står inför.
Begränsar livet för många
NTU är en enkätundersökning. Vi bör inte stirra oss blinda på exakt hur många procent som känner sig otrygga eftersom det ser olika ut bland annat beroende på hur vi frågar. Men undersökningen ger oss goda möjligheter att se hur otryggheten utvecklar sig över tid och skiljer sig mellan olika grupper i befolkningen. När vi gör det, står det klart att skillnaden i oro och otrygghet är stor och att otryggheten begränsar livet för många. Det är ett problem inte bara för dem som drabbas, utan för jämlikheten och i förlängningen samhället i stort.
I en demokrati bör det finnas förutsättningar för alla grupper i befolkningen att delta i samhället, men våra resultat visar att otryggheten begränsar tillgången till det offentliga rummet för delar av befolkningen. För en del blir känslan av otrygghet en husarrest, för andra är det en ickefråga. Vad får vi för ett samhälle när klyftorna, i det här fallet vad gäller otrygghet, blir så stora att vi inte längre kan relatera till den andres verklighet?
Utgå från lokal situation
Precis som vid brottsförebyggande, bör det trygghetsskapande arbetet utgå från en lokal lägesbild. Med utgångspunkt i bilden som NTU ger bör de lokala förhållandena avseende otrygghet undersökas närmare, till exempel med hjälp av trygghetsvandringar och i medborgardialoger. Då kan vi förstå mer om var, när och hur otryggheten uppstår. Det är avgörande för att kunna sätta in rätt insatser.
”
Vi menar att den enda verkliga otryggheten är den som folk känner. Den känslan får stora konsekvenser, inte bara för den enskilda individen utan för samhället i stort.