Fredric Askerup:
Krogkollen är GP:s fredagsguide till Göteborgs krogliv. Med en femhundring på fickan ger sig Agnes Arpi och Fredric Askerup ut för att testa upplevelsen på stans krogar.
Han är snabb, servisen god under kvällen. Det är inte dåligt, det är bara det att det saknas det absolut viktigaste i matlagning: kärlek.
När den gamla italienska sjuttiotals-urfadern La Gondola, på Avenyn, blev med sladdis för en handfull år sedan satsades det mer på den urbana känslan än den klassiska röda-vita-dukar-trattorian. Resultatet var inredningsmässigt rätt lyckat. Det är en fräck lokal, den liksom hänger på Saluhallens utevägg, som en babybjörn-unge, medan den guldiga vågiga bågen i innertaket ramlar ner med ett behagligt dovt ljus rätt i knät på oss.
Menyn på Kungstorget känns även den mer modern än sin Avenyfaders – men det är faktiskt inte maten som här har blivit omsusad; utan den stora uteserveringen som smälls upp för vilsna turister om somrarna.
Läget och Kungstorgets bilparkeringsöde har gjort Den Lille Gondolan till vuxen snabbt, och det trots att man under en bra stund tvingades hålla sig uppe i selen trots indraget alkoholtillstånd.
Men nu flödar vinet igen och menyn är sin egen, även om vissa rätter härmar trattorian-pappan, men på Avenyn får man slänga upp en hundring till för oxfiléspettet. Trots det känns inte Piccola Gondola speciellt prisvärt. Snarare turistfälla-och shoppinglördag-dyrt.
Vi delar på ett jämt antal (sex) tigerräkor som antipasti och servitören frågar om vi såg flamberingselden, borta från det öppna köket, när ”vinet” gick ner i pannan.
Det gjorde vi inte. Vi trodde inte ens det var möjligt att flambera med något så alkoholfattigt som vin, men man lär sig?
Men hettan från chilin (peperoncino) är behaglig och räkorna – för att egentligen vara sämre räkor än ”våra” nordatlantiska då – är bra och stunsiga men utan att vare sig den utlovade örtigheten eller vitlöken kommer fram direkt.
Lika kort i smaken är oxfilé-pastan, Pasta con filetto e pepe, trots sin ”krämiga pepparsås”, som mer och mer börjar påminna om en brunsås ju längre vi kommer in i den. I en italiensk kontext är rätten liten som i Rom, men i Sverige, där den alltid har fungerat som en hel huvudrätt, blir den… ja väldigt snålt tilltagen. Pastan är inte heller helt al dente-lyckad och då tappar man oss – pastafreaks, faktiskt.
Bättre i så fall är husmodersstolthet-paradrätten risotton, som här har gonat in sig med enkla champinjoner och lite tryffel och lagom med rostade valnötter på toppen.
Fin kärna på riset och ärliga smaker, men kan steppa upp ytterligare med roligare svamp och mer tryck i tryffeln.
Vi vet ännu inte i dag om den tallriksvängande servitören är tankeläsare, men han bjuder i alla fall på kaffe efteråt.
Han är snabb, servisen god under kvällen. Det är inte dåligt, det är bara det att det saknas det absolut viktigaste i italiensk (och all annan) matlagning: kärlek.
Och till de priserna är inte dessa ”enkla” pastarätter direkt prisvärda.
Men sånt behöver inte en turistfälla kanske bry sig om, med det läget och sommarens största Kungstorgsuteservering?
Så, sluta curla sladdisen nu.