Hon gjor­de årets bäs­ta al­bum

Ski­vor: Många ar­tis­ter har släppt star­ka al­bum i år, bå­de svens­ka och ut­länds­ka, men det finns ett som ly­ser li­te star­ka­re än de and­ra. ”Nor­man Fuc­king Rockwell” kom­mer att byg­ga La­na Del Rey än­nu stör­re än vad hon re­dan är. Läs ock­så om res­ten av de bäst

Göteborgs-Posten - - Kultur& Sport -

La­na Del Rey Nor­man fuc­king Rockwell

1

”Nor­man Fuc­king Rockwell” kom­mer att byg­ga La­na Del Rey än­nu stör­re än vad hon re­dan är, pa­ra­dox­alt nog med en plat­ta som är helt re­nons på publik­fri­e­ri. Det­ta är de­fi­ni­tivt fe­mi­nis­tisk mu­sik, myc­ket hand­lar om hur det är att va­ra kvin­na. Om smär­ta och ut­satt­het, om att in­te ta nå­gon skit, men kanske fram­förallt om att ta sig an li­vet fullt ut även om det gör ont.

Bru­ce Spring­s­teen

Wes­tern stars

2

Fle­ra av lå­tar­na på ”Wes­tern stars” till­hör de sorg­li­gas­te mest sko­nings­lö­sa Bru­ce Spring­s­teen nå­gon­sin har skri­vit. Strå­kar, trom­bo­ner, valt­horn, trum­pe­ter och flöj­ter har bä­ran­de rol­ler. Mu­si­ka­liskt hand­lar det om ett ci­ne­as­tiskt an­slag. Ha­de den här ski­van va­rit ett dra­ma ha­de det va­rit fil­mat i wi­descreen. Om hjäl­ten och hjäl­tin­nan ri­der lyck­li­ga in i sol­ned­gång­en? Tvek­samt. Men fär­den fort­sät­ter fram­åt.

The Hig­hwo­men

The Hig­hwo­men

3

The Hig­hwo­men är li­ka de­lar ak­ti­vism och mu­sik, pla­nen är att krä­va ut­rym­me, ri­ta om spel­pla­nen och re­vo­lu­tio­ne­ra country­bran­schen. När de för förs­ta gång­en upp­träd­de till­sam­mans på som­ma­rens New­port-fes­ti­val gäs­ta­de ing­en mind­re än iko­nen Dol­ly Par­ton. Trots allt in­te så kons­tigt, The Hig­hwo­men är näm­li­gen det bäs­ta som har hänt country­mu­si­ken se­dan John­ny Cash gick i kort­byx­or.

Joe Hen­ry

The go­spel ac­cor­ding to wa­ter

4

En can­cer­sjuk­dom sat­te fart på Joe Hen­rys kre­a­ti­vi­tet. Men ”The go­spel ac­cor­ding to wa­ter” är in­te svart­synt, sna­ra­re fin­stämt och upp­lyf­tan­de. Visst sjung­er Hen­ry om att kun­na släp­pa ta­get och gå vi­da­re, men ock­så om un­der­ba­ra ting, om sin ge­nu­i­na och upp­rik­ti­ga kär­lek till li­vet, och gör det till mu­sik ba­se­rad på enklast möj­li­ga sätt­ning – akus­tisk gi­tarr, pi­a­no och en in­skju­ten sax­o­fon el­ler kla­ri­nett.

Jen­ny Lewis

On the li­ne

5

När fi­na pop­ban­det Ri­lo Ki­ley gick skil­da vägar trod­de nog de fles­ta att det var Bla­ke Sen­netts tur att ski­na (vil­ket han för en kort stund gjor­de med sitt si­do­pro­jekt The Elec­ted) men det är sna­ra­re Jen­ny Lewis som im­po­ne­rat ef­ter splitt­ring­en. ”On the li­ne” för­läng­er hen­nes fi­na rad av po­pal­bum och kan rent av va­ra hen­nes bäs­ta hit­tills. Sorg­li­ga histo­ri­er från so­li­ga Ka­li­for­ni­en lå­ter säl­lan bätt­re än så här.

Sha­ron Van Et­ten

Remind me to­mor­row

6

De se­nas­te åren har Sha­ron Van Et­ten äg­nat åt att bil­da fa­milj, skå­de­spe­la och ut­bil­da sig till psy­ko­log. Allt det­ta sät­ter av­tryck i hen­nes nya sång­er. Hon har läm­nat det mer still­sam­ma an­sla­get och lå­tit sin mu­sik bli stö­ki­ga­re, syn­ti­ga­re och mer va­ri­e­rad. Dess­utom vän­der hon och vri­der på histo­ri­er om snå­ri­ga re­la­tio­ner och svår­vun­na självin­sik­ter som tycks rö­ra sig strax ut­om räck­håll.

Wil­der Woods

Wil­der Woods

7

Be­ar Ri­ne­he­art tog sitt ar­tist­namn ef­ter si­na bå­da sö­ner, Wil­der, 1, och Woods, 4, och mu­si­ka­liskt är det mer ned­to­nat än nå­got han ti­di­ga­re har gjort. Men ock­så bra myc­ket skö­na­re. Hans röst, en mix av Mar­vin Gaye och Da­ryl Hall, är som byggd för den här ty­pen av still­sam, enormt läc­ker ret­ro­soul och lå­tar­na är be­tyd­ligt star­ka­re än van­ligt in­om den här ibland li­te för tröt­ta gen­ren.

Ang­el Ol­sen

All mir­rors

8

Här finns ett släkt­skap med La­na Del Rey, vår lis­tet­ta, men Ang­el Ol­sens mu­sik är så myc­ket

mer grov­put­sad och frä­tan­de mörk att tan­kar­na sna­ra­re går till Ho­pe San­do­val och Mazzy Star. Att lig­ga på sof­fan med det fullt möj­li­ga Bond­te­mat ”End­ga­me” el­ler läck­ra ”Chan­ce” i lu­rar­na är per­fekt av­kopp­ling när hu­vu­det snur­rar av tan­kar och li­vet tap­pat styr­fart.

Vam­pi­re Weekend

Fat­her of the bri­de

9

Om Vam­pi­re Weekend ha­de rät­tat sig ef­ter kon­ven­tio­nell vis­dom och nöjt sig med el­va el­ler tolv lå­tar (istäl­let för ar­ton) ha­de vi tro­li­gen sut­tit här med ett mäs­ter­verk. En fram­ti­da klas­si­ker. Men Vam­pi­re Weekend job­bar ju in­te så, och trots vis­sa da­lar är ”Fat­her of the bri­de” ett stund­tals fan­tas­tiskt al­bum med ome­del­ba­ra, själv­kla­ra re­fräng­er.

Bil­lie Eil­lish

When we all fall as­leep, whe­re do we go?

10

Näs­tan på egen hand vri­der Bil­lie Ei­lish den bre­da pop­mu­si­ken i en helt ny rikt­ning. Det är myc­ket im­po­ne­ran­de. Och gläd­jan­de. Hen­nes mu­sik er­bju­der in­te ba­ra ett vrål­hål och en famn för en ge­ne­ra­tion som verk­li­gen be­hö­ver en liv­li­na, hon sjung­er rakt på sak om job­bi­ga sa­ker och gör mu­sik med väl­digt vack­ra me­lo­di­er ovan­på bit­vis ky­lig elekt­ro­ni­ka.

Bild: Tho­mas Jo­hans­son

Bild: Press­bild

Bru­ce Spring­s­teen.

Bild: Press­bild

Jen­ny Lewis.

Bild: Press­bild

Bil­lie Eil­lish.

Bild: Press­bild

Vam­pi­re Weekend.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.