I mör­da­rens skug­ga

En kri­mi­nal­ro­man av Samu­el Karls­son

Göteborgs-Posten - - Guiden -

Del 33 av 44.

En bild på ett par som har sex i en skogs­glän­ta har skic­kats ano­nymt till Mat­hi­as. När han för­står att det är hans kol­le­ga Jes­si­ca och präs­ten Mi­kael på bil­den blir han ra­san­de. Vad mer kan Jes­si­ca ha lju­git om? Vad än Mat­hi­as tyc­ker om Jes­si­cas be­te­en­de så mås­te de job­ba ihop. De har fått ett tips om att Adam synts till i ett hus i när­he­ten och åker dit.

Jes­si­ca satt tyst och för­sök­te sor­te­ra si­na mot­stri­di­ga tan­kar. Om bil­den ha­de skic­kats till Mat­hi­as mo­bil­te­le­fon kun­de den myc­ket väl spri­das till media. Som om hon in­te ha­de till­räck­ligt med be­kym­mer som det var. Ba­ra det in­te kom fram att hon ha­de dykt på vra­ket med Bengt. Det skul­le för­vär­ra lä­get för hen­ne än­nu mer. Än så länge var Mat­hi­as lo­jal mot hen­ne men för­tro­en­det var ska­dat. Ett miss­tag till och han skul­le vän­da hen­ne ryg­gen. Hon kän­de ho­nom till­räck­ligt väl för att ve­ta att han sat­te sin he­der som po­lis först i al­la lä­gen. Han var in­te den som skyd­da­de and­ra snu­tar som gjor­de bort sig. Var och en fick stå till svars för si­na hand­ling­ar, det var hans fi­lo­so­fi. Men nu var hon tvung­en att skju­ta un­dan si­na eg­na be­kym­mer för att fo­ku­se­ra på mordut­red­ning­en. Mat­hi­as sak­ta­de ner när de när­ma­de sig Gam­le­by och hon kän­de sig li­te lug­na­re. När allt det här var över skul­le hon för­sö­ka för­kla­ra för ho­nom var­för hon age­rat som hon gjort. De le­ta­de sig fram ge­nom ga­tor­na för att kom­ma till adres­sen där Adam up­pe­höll sig en­ligt tip­sa­ren. ”Kör lång­samt för­bi så vi ser om nå­gon är hem­ma och par­ke­ra en bit bort”, sa Jes­si­ca. Mat­hi­as väx­la­de ner och de rul­la­de sak­ta fram på ga­tan. När de pas­se­ra­de num­mer sex­tio­sex stan­na­de han näs­tan till. Hu­set ha­de två vå­ning­ar och ett stort köks­föns­ter mot fram­si­dan i mark­plan. Det var som att se in i ett akva­ri­um. En man satt vid köks­bor­det. Han åt en ham­bur­ga­re och drack ur ett glas. Han tit­ta­de upp när de kör­de för­bi och Jes­si­ca möt­te hans blick. Han slu­ta­de tug­ga. ”Skit ock­så”, sa hon. ”Tror du han miss­tänk­te nå­got?” ”Ja, jag tror han kän­de igen mig. Det är många år se­dan men han bod­de ju ock­så på Mörkö.” ”Hel­ve­te.” Mat­hi­as tvär­brom­sa­de och sprang ut ur bi­len. ”Jag tar fram­si­dan så tar du bak­si­dan”, ro­pa­de han. Det var ing­en me­ning med att för­sö­ka va­ra dis­kret läng­re. Jes­si­ca hop­pa­de över sta­ke­tet och fort­sat­te mot bak­si­dan av hu­set. Mat­hi­as var fram­me vid yt­ter­dör­ren vid hu­vud­in­gång­en. ”Po­lis, öpp­na”, ro­pa­de han och bul­ta­de på dör­ren. Jes­si­ca run­da­de ga­veln på hu­set och hann pre­cis se hur Adam klätt­ra­de över ett plank. Hon hör­de snab­ba fot­steg när han sprang bort från hu­set. Hon slet upp po­lis­ra­di­on och sat­te mik­ro­fo­nen till mun­nen. ”Han stic­ker”, sa hon. ”Jag föl­jer ef­ter så tar du bi­len och för­sö­ker gen­skju­ta ho­nom.” ”Okej, låt ho­nom in­te kom­ma un­dan.” Jes­si­ca kas­ta­de sig över plan­ket och fick pre­cis syn på Adam in­nan han för­svann runt ett gat­hörn i and­ra än­den av kvar­te­ret. ”Stopp”, skrek hon och sprang ef­ter ho­nom. ”Stan­na, po­lis.” Hon ha­de si­na aning­ar om vart han var på väg. ”Han spring­er mot ham­nen”, sa hon i kom­ra­di­on sam­ti­digt som hon fläm­ta­de and­fått. ”Han kanske har en båt vid bryg­gor­na”, sva­ra­de Mat­hi­as. ”Jag chan­sar och för­sö­ker ta ho­nom.” Jes­si­ca fick syn på Adam igen och hon ha­de ta­git in på ho­nom. Det här var hon bra på. Al­la tim­mar i lö­par­spå­ret runt ön be­ta­la­de sig nu när hon tog me­ter för me­ter på rym­ling­en. De när­ma­de sig båt­bryg­gor­na och Adam kas­ta­de en blick över ax­eln. Han ha­de fort­fa­ran­de ett för­språng på någ­ra hund­ra me­ter. Vad var det som ha­de fått ho­nom att stic­ka? Han re­a­ge­ra­de ovän­tat snabbt. Som om han vän­ta­de på att de skul­le dy­ka upp. Han sprang över en li­te bre­da­re och mer tra­fi­ke­rad väg. Bi­lar­na tvär­ni­ta­de och brom­sa­de så däc­ken tjöt. Han tog sig pre­cis över till and­ra si­dan när en tim­mer­bil kom fa­ran­de i full fart. Jes­si­ca var tvung­en att stan­na och vän­ta tills den ha­de pas­se­rat. Av­stån­det mel­lan dem öka­de igen. Vart ha­de Mat­hi­as ta­git vägen? Adam sprang ut på en av båt­bryg­gor­na. Hon skul­le in­te hin­na stop­pa ho­nom. Han hop­pa­de ner i en öp­pen mo­tor­båt och los­sa­de tam­par­na. Snart skul­le han va­ra ut­om räck­håll. Då kom Mat­hi­as kö­ran­de och brom­sa­de in med bi­len vid bryg­gan. Han kas­ta­de upp dör­ren och sprang ut mot Adam som för­sök­te star­ta ut­om­bor­da­ren. Den gick igång men dog igen. ”Hel­ve­te”, skrek han. Han för­sök­te igen och nu star­ta­de mo­torn. Mat­hi­as ha­de ba­ra någ­ra me­ter kvar till plat­sen där bå­ten låg. Adam la­de i bac­ken och styr­de ut från bryg­gan men Mat­hi­as kas­ta­de sig ut i ett döds­förak­tan­de ti­ger­språng och landade gräns­le över re­ling­en. Med ena be­net på in­si­dan av bå­ten och det and­ra på ut­si­dan. Han kved till och blev som pa­ra­ly­se­rad. Adam knuf­fa­de ner ho­nom i vatt­net men nu ha­de Jes­si­ca ta­git sig ut på bryg­gan. Hon drog sitt tjäns­te­va­pen och rik­ta­de det mot ho­nom. ”Stopp, stan­na!” skrek hon. ”Stan­na, an­nars skju­ter jag. Vi kom­mer från po­li­sen.” Adam sjönk ihop på fö­rar­sto­len. Mat­hi­as låg i vatt­net och spot­ta­de och hos­ta­de. Han sim­ma­de in till bryg­gan och lyc­ka­des krav­la sig upp­för en bad­ste­ge. Han såg ut som en dränkt råt­ta när han kom upp på bryg­gan. Adam kom ef­ter med bå­ten. Jes­si­ca fort­sat­te att sik­ta på ho­nom med pi­sto­len. En halv­tim­me se­na­re satt de i kö­ket i hu­set som Adam ha­de hyrt. Mat­hi­as ha­de bytt om till en torr trä­nings­o­ve­rall som han haft i en trä­nings­väs­ka i ba­ga­geut­rym­met på po­lis­bi­len. ”Det var in­te lätt att hit­ta dig”, sa Jes­si­ca till Adam som satt med ar­mar­na i kors på en av köks­sto­lar­na. ”Men det be­rod­de på att vi le­ta­de på fel stäl­le”, fort­sat­te hon. ”Vi sök­te ef­ter dig i Stock­holm och skic­ka­de ut ef­ter­lys­ning­ar via In­ter­pol men du var här he­la ti­den. Mitt fram­för nä­san på oss.” Fle­ra po­lis­bi­lar ha­de par­ke­rat ute på ga­tan. De ha­de till­kal­lat de öv­ri­ga i ut­red­nings­grup­pen för att sö­ka ige­nom bo­sta­den ef­ter be­vis­före­mål. Adam log över­läg­set. Han ver­ka­de lugn och själv­sä­ker. Mat­hi­as la­de fram någ­ra sjö­kort som de hit­tat i var­dags­rum­met på köks­bor­det. ”Kan du för­kla­ra vad det här be­ty­der?” sa han och pe­ka­de på ett kryss som mar­ke­ra­de po­si­tio­nen där Mar­co och Kla­ra ha­de ge­nom­fört si­na dyk­ning­ar. Adam ryck­te på ax­lar­na. ”Jag gil­lar att fis­ka”, sa han. ”Det finns myc­ket ab­bor­rar där.” ”Men var­för just här, och in­te här, här el­ler här?” Mat­hi­as pe­ka­de på sjö­kor­tet. ”Jag kas­ta­de upp ett mynt och det landade där. Och det var jäk­ligt bra fis­ke ska jag ta­la om för dig.” ”Var­för har du i så fall inga fis­ke­gre­jer men en hel del dy­kar­ut­rust­ning. He­la hu­set är ju fullt av luft­tu­ber och dy­kar­dräk­ter.” Adam ryck­te på ax­lar­na igen ut­an att sva­ra. ”Du vet väl att det är olag­ligt att bär­ga nå­got från vrak som lig­ger på sjö­bot­ten”, sa Jes­si­ca. ”Det gäl­ler in­te ba­ra brons­ka­no­ner och guld­peng­ar. Det gäl­ler ock­så an­ti­ka flas­kor med kon­jak.” ”Jag vet in­te vad du pra­tar om”, sa han. ”Var det du som bär­ga­de dem? Hur många flas­kor var det? Hur myc­ket peng­ar tror du att du kan få för dem på svar­ta mark­na­den?” Adam ryck­te till men var snabb med att hål­la masken igen. ”Va­då bär­ga­de?” sa han. ”Flas­kor­na är bor­ta och vi har skäl att tro att Mar­co och Kla­ra ba­ra hann ta upp ett få­tal in­nan de blev mör­da­de. Nå­gon har ta­git upp he­la las­ten. Och det ver­kar som det är du.” Plöts­ligt var det själv­säk­ra le­en­det bor­ta. Han flac­ka­de med blic­ken och såg från Jes­si­ca till Mat­hi­as. ”Jag dy­ker in­te så djupt”, sa Adam. ”Man mås­te va­ra rätt ut­bil­dad el­ler ga­len för att ge sig på att bär­ga las­ten på det dju­pet. Mar­co var li­te av bå­da.” ”Visst, du lju­ger bra”, sa Mat­hi­as. ”Var har du gömt flas­kor­na? El­ler har du re­dan sålt dem?” ”Nej, jag lo­var. Jag kan dy­ka men det var all­tid Mar­co som ge­nom­för­de de svå­ra upp­dra­gen. Jag sköt­te sä­ker­he­ten och tek­ni­ken. Det fun­ka­de bra in­nan Kla­ra kom och sab­ba­de allt.” ”Var det in­te Mar­co som lu­ra­de dig?” sa Jes­si­ca. ”Han blås­te dig på bå­de tje­jen och skat­ten.” Adam såg på hen­ne med svar­ta ögon. ”Det var hon som för­stör­de allt. Hon gick bakom min rygg och för­för­de Mar­co. Den ho­ran lu­ra­de ho­nom till det.” ”Oj, oj, vad har vi här då? En li­ten poj­ke som fått sitt hjär­ta kros­sat av den snyg­ga tje­jen.” ”Slu­ta, det var in­te alls så det var. Mar­co och jag job­ba­de ihop länge. Vi drev fir­man ihop och det gick bra för oss. Om in­te Kla­ra sab­bat allt ha­de vi fort­satt till­sam­mans.” ”Hur kom hon in i bil­den?” Adam suc­ka­de. ”Vi träf­fa­des i Stock­holm. På en krog. Hon kän­de igen mig från ön. Vi bör­ja­de snac­ka och det ena led­de till det and­ra. Vi blev ett par. Det var ing­et kons­tigt med det. Vi flyt­ta­de ihop och jag gav hen­ne jobb på fir­man. Idi­ot som jag var.” ”Vad hän­de se­dan?” ”Allt var bra någ­ra år. Vi var ett rik­tigt tajt team. Och jag ha­de till och med pla­ner på att fria till hen­ne. Men så plöts­ligt märk­te jag att nå­got var an­norlun­da. Du vet, små sa­ker. Hur de ut­byt­te blic­kar med varand­ra. Hur han la­de han­den på hen­nes knä. Gnis­tan som slock­na­de i hen­nes ögon när hon såg på mig.” ”Okej, men vad var or­sa­ken till att du blev ut­kas­tad från fir­man?” frå­ga­de Mat­hi­as. Adam drog han­den över sjö­kor­tet. Han dröj­de med sva­ret och såg ut ge­nom köks­fönst­ret. ”Jag har all­tid va­rit in­tres­se­rad av gam­la vrak”, sa han. ”Och jag ha­de hört de där histo­ri­er­na om rys­sar­na som blev ihjäl­slag­na vid Ryss­hol­men. Al­la påstod att de­ras skepp kros­sats mot klip­por­na. Men jag vil­le ve­ta mer. Jag kom i kon­takt med en ex­pert på uni­ver­si­te­tet i Åbo. Och hon hjälp­te mig att fors­ka i de rys­ka ar­ki­ven. Till slut hit­ta­de vi ett brev som angav po­si­tio­nen för skep­pets för­lis­ning till en sjö­mil norr om ön. Det var ba­ra liv­bå­tar­na som kros­sa­des mot klip­por­na. Vi lyc­ka­des ock­så ta re­da på att skep­pet var las­tat med kon­jak.” ”Jag trod­de du ba­ra ha­de va­rit ute för att fis­ka”, sa Mat­hi­as. ”Det spe­lar ing­en roll läng­re om las­ten re­dan är bär­gad. Jag trod­de jag kun­de hind­ra dem.” ”Du vil­le ta allt för egen del?” frå­ga­de Jes­si­ca. ”Nej, jag vil­le bär­ga någ­ra flas­kor och läm­na över dem till Rik­san­tik­va­rieäm­be­tet som ett be­vis på vår upp­täckt. För mig var he­la gre­jen att få äran av att hit­ta ett ti­di­ga­re okänt vrak. Det ha­de va­rit en kul grej att få va­ra med när ar­ke­o­lo­ger­na bär­ga­de las­ten. Men Mar­co och Kla­ra ha­de en li­te an­nan syn på sa­ken.” ”Var det där­för ni de­la­de på er?” Adam skrat­ta­de till. ”Det kanske ha­de bli­vit så men jag kom på dem när de ha­de sex på skriv­bor­det på kon­to­ret och jag gjor­de slut med dem bå­da två. Ef­ter det har jag in­te haft en tan­ke på de där flas­kor­na. Men så fick jag ett sam­tal från nå­gon som be­rät­ta­de att de höll på att dy­ka norr om ön och jag in­såg vad de höll på med och tänk­te stop­pa dem.” ”Men de vil­le in­te lyss­na på dig så du sköt dem istäl­let”, sa Mat­hi­as. ”Du blev svart­sjuk och be­svi­ken och kun­de in­te stå ut med tan­ken att Mar­co skul­le få bå­de tje­jen och peng­ar­na.” ”Nej, det var in­te alls så det var. Jag vil­le in­te ha nå­got med dem att gö­ra ef­ter de­ras svek. Jag vil­le stop­pa dem men så blev de mör­da­de. Jag in­såg att ni skul­le miss­tän­ka mig och viss­te in­te vad jag skul­le ta mig till. Jag be­stäm­de mig för att lig­ga lågt här någ­ra da­gar och se hur det ut­veck­la­de sig.” Jes­si­ca und­ra­de om han ta­la­de san­ning. Hans be­rät­tel­se gav dem fle­ra vik­ti­ga pus­sel­bi­tar till ut­red­ning­en om den stäm­de. ”Du har verk­li­gen haft otur med tje­jer”, sa hon. ”Du var ju ihop med So­fia ock­så. Hon som blev våld­ta­gen och mör­dad.” Adam blev vit i an­sik­tet. ”Det där var många år se­dan”, sa han. ”Vi var ba­ra barn. Du var ju själv med på festen när hon för­svann.” ”Du blev väl miss­tänkt för mor­det?” ”Ja, men de ha­de inga be­vis mot mig. Jag dö­da­de in­te So­fia men jag kun­de in­te bo kvar på Mörkö ef­ter det. Al­la trod­de att det var jag som gjor­de det.” ”Det ver­kar som histo­ri­en uppre­par sig”, sa Mat­hi­as. ”Det var in­te jag som sköt Kla­ra och Mar­co. Jag har ald­rig hål­lit i ett ge­vär. Det var in­te jag som gjor­de det.” ”Om det in­te var du? Vem var det då?” Jes­si­ca in­såg att de var långt ifrån att lö­sa fal­let. Även om de lyc­kats fånga in Adam Svens­son ha­de de ing­en för­kla­ring till var­för Lin­da ha­de skju­tits med sam­ma va­pen som Mar­co och Kla­ra. Vad fanns det för sam­band? Ha­de Adam och Son­ny va­rit i mas­ko­pi med varand­ra? Två män som bli­vit be­drag­na av si­na kvin­nor och som vil­le ta re­vansch. Ha­de Son­ny hjälpt ho­nom att skju­ta Mar­co och Kla­ra i ut­byte mot att de­la på för­tjäns­ten av las­ten? Stäm­de det att Adam in­te bär­gat flas­kor­na? Vad var lögn och vad var san­ning? I mörk­ret var al­la kat­ter grå.

Än så länge var Mat­hi­as lo­jal mot hen­ne men för­tro­en­det var ska­dat.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.