Bosse Lindquist söker ständigt efter sanningen
Bosse Lindquist har alltid haft förmågan att känna när något inte stämmer. Det har lett till många prisade dokumentärer som exempelvis granskningen av Macchiarini-affären.
Efter TT:s fotografering konstaterar Bosse Lindquist att det gick bra den här gången. Annars är han inte särskilt förtjust i att bli fotad.
– Jag kan bli väldigt självmedveten. I mina dokumentärfilmer syns jag ibland i bild och det var lite läskigt i början, absolut.
Efter ett tiotal tv-dokumentärer har han haft tid att vänja sig. Just nu arbetar han med en film om den isländska bankkraschen 2008. Hösten 2020 ska den visas på SVT, som är Bosse Lindquists huvudsakliga uppdragsgivare.
Det är inte precis första gången han skildrar kontroversiella ämnen. Uppståndelsen har knappt hunnit lägga sig efter Macchiariniaffären som Bosse Lindquist och hans team bidrog till att avslöja i tre filmer, sända i januari 2016.
– Ingen är lagförd ännu. Men svenska åklagare utreder fortfarande ärendet så det kanske ändå kan bli åtal inom några månader.
Filmtrilogin om Macchiarini heter ”Experimenten” och visar hur den omstridde kirurgen både hade fuskat med sitt cv vid anställningen på Karolinska sjukhuset och använde människor som ”försöksdjur” när han opererade in konstgjorda luftstrupar.
– Att SVT gav oss så stora resurser att arbetet blev möjligt och dessutom vågade lita på oss var fantastiskt. Där ser man hur värdefullt det kan vara med public service.
Just det här med luftstrupen är speciellt för Bosse Lindquist. Han är nötallergiker och vet hur det känns att inte få luft. Två gånger har han varit nära att kvävas och ett tidigt barndomsminne är hur han förs med ilfart till just Karolinska sjukhuset och räddas till livet av läkarna.
Där och då insåg han, redan som sexåring, vilka som hade makten över livet och döden.
Han tror själv att hans ständiga sökande efter sanning och klarhet bottnar i en känsla han hade under hela barndomen: att något inte stämde.
– Senare upptäckte jag familjehemligheter som ingen hade pratat om. Nu har jag fattat att det var så det började, det här att jag hela tiden ifrågasätter. Jag har alltid haft förmågan att känna av när man döljer något, när saker inte stämmer.
Det krävs enligt Bosse Lindquist både hybris och envishet för att ro iland stora journalistiska granskningar. Han vägrar i det längsta att ge upp och gör det ofta först när ”väggen slår emot skallen”.
– Sedan är det ju så spännande med själva utmaningen också. Och man vet aldrig vad som är möjligt förrän man gått på pumpen, säger han och avslöjar att det kanske bara är en av tio idéer som blir en färdig film.
Strapatser tycks han aldrig ha varit rädd för. Efter gymnasiet liftade han till Kenya och fick jobb på en skola på landsbygden. Bosse ville bort från allt där hemma; familjen, skolmobbarna, Täby. Efter sex år kom han hem och blev så småningom antagen till både läkarlinjen och journalisthögskolan.
Han valde journalistutbildningen. Och hoppade av.
– Nu skulle jag gärna ha haft en universitetsutbildning i stället för att alltid lära mig allt själv.
Han kom ändå att gå i en sorts skola, om man räknar de många samtalen han hade med cancerforskaren Georg Klein. De fick kontakt när Bosse gjorde research till radiodokumentären ”Förädlade svenskar – rashygien och sterilisering”, som sändes 1990.
– Jag cyklade till hans arbetsrum på Karolinska institutet varje månad för den där timmens samtal och fortsatte tills han dog härom året. Vi turades om att vara bollplank åt den andre och det var väldigt högt i tak. Han hade i sin tur en stor krets med samtalspartners i hela världen som jag också blev en del av, forskare, konstnärer och politiker bland annat.
Trots att han ständigt återkommer till orättvisor och ojämlikhet i sina dokumentärer har Bosse Lindquist aldrig varit politiskt aktiv, om man bortser från gymnasieårens anarkism. Däremot blir han ofta känslomässigt engagerad i det hans skildrar.
Han beskriver arbetet med en dokumentär som tudelat.
– Först samlar du in allt material. Men eftersom det inte ska bli en torr rapport måste du göra det intressant att titta på också. Bild är svårt, som en vildhäst du måste tygla. Ingen ska vilja zappa vidare till något annat. Fortfarande har jag mycket att lära och det är så kul!