I mör­da­rens skug­ga

En kri­mi­nal­ro­man av Samu­el Karls­son

Göteborgs-Posten - - Bostad - Fort­sätt­ning föl­jer.

Del 35 av 44.

Ut­red­nings­ar­be­tet står och stam­par. Ing­en av de två miss­tänk­ta män­nen går att bin­da till mor­den. Mat­hi­as går hårt åt Jes­si­ca och stäm­ning­en är tryckt när po­lis­grup­pen sam­las för att gå ige­nom ut­red­nings­lä­get. Men plöts­ligt går ett ljus upp för ci­vi­lut­re­da­ren Mo­na He­dengren. Har de bli­vit grund­lu­ra­de?

Men fat­tar ni in­te?” suc­ka­de hon. ”Det är in­te Son­ny som är mör­da­ren. Det är in­te Mi­kael som är skyl­dig till sa­bo­ta­gen på bad­plat­ser­na. Det är in­te Adam som skju­tit Lin­da. Det hand­lar in­te om nå­gon upp­gö­rel­se om en skatt från ett vrak på bot­ten av ha­vet. Vi är grund­lu­ra­de. Nå­gon kas­tar till oss kött­styc­ken och vi föl­jer ly­digt ef­ter som väl­dres­se­ra­de hun­dar. Den rik­ti­ga mör­da­ren le­ker med oss. Allt häng­er ihop. Det är in­te se­pa­ra­ta hän­del­ser ut­an väl ut­räk­na­de steg i en över­gri­pan­de plan. Vi blir lu­ra­de he­la ti­den och mis­sar att stäl­la rätt frå­gor. Vi fast­nar med föt­ter­na i dyng­an och lyf­ter in­te blic­ken för att se de över­gri­pan­de sam­man­hang­en.” ”Vil­ka frå­gor är det vi mis­sar me­nar du?” sa Mat­hi­as. Mo­na såg på tav­lan igen. ”Om Son­ny är oskyl­dig, vem ha­de då till­gång till vap­net? Om det in­te var Lin­da som ställ­de flas­kan i käl­la­ren, vem gjor­de det då? Vem kan gå in och ut ur hu­sen ut­an att nå­gon miss­tän­ker nå­got? Vem kan rö­ra sig som en osyn­lig skug­ga på Mörkö ut­an att väc­ka miss­tan­kar? Vems är fin­gerav­tryc­ket på kol­ven och vems är blo­det på på­len från bad­vi­ken? Om vi tar re­da på det får vi ve­ta vem som är vår rik­ti­ge mör­da­re.” ”Du får det att lå­ta som vi har att gö­ra med ett över­na­tur­ligt spö­ke.” ”Kanske det. El­ler så är lös­ning­en helt up­pen­bar men vi har ing­en för­må­ga att se den ef­tersom det är för en­kelt.” ”Okej, säg att du har rätt”, sa Mat­hi­as. ”Var­för skul­le mör­da­ren gö­ra sig så myc­ket be­svär för att lu­ra oss? Vad är syf­tet med he­la den här cir­ku­sen?” ”Jag vet in­te men han mås­te ha nå­got myc­ket stör­re i sik­te. Det här är ba­ra ett för­spel in­för den sto­ra fi­na­len. Han har re­dan vi­sat vad han är ka­pa­bel till men ing­en vet var det här kom­mer slu­ta. Vi bor­de va­ra rik­tigt räd­da.” ”Visst, det lå­ter spän­nan­de”, suc­ka­de Mat­hi­as. ”Och även om jag upp­skat­tar att vi tän­ker ut­an­för box­en så får vi in­te seg­la iväg hur som helst. Det går in­te att byg­ga en ut­red­ning på fria fan­ta­si­er. Vi har två miss­tänk­ta, Adam och Son­ny. Låt oss kon­cen­tre­ra oss på dem så länge. Om vi in­te kan bin­da nå­gon av dem vid mor­den kan vi bör­ja ja­ga di­na spö­ken.”

KAPITEL 43

Jes­si­ca dröj­de sig kvar i ut­red­nings­rum­met när res­ten av grup­pen sking­ra­des. Hon tit­ta­de på tav­lan och fun­de­ra­de på det som Mo­na ha­de sagt. Det var en djärv te­o­ri. Om hon ha­de rätt ra­se­ra­des allt jobb de ha­de lagt ner på ut­red­ning­en och de var till­ba­ka på ru­ta ett. Om Son­ny och Adam var oskyl­di­ga till mor­den. Om Mi­kael in­te låg bakom sa­bo­ta­gen vid bad­plat­ser­na ha­de de ing­et att kom­ma med. Det var en skräm­man­de tan­ke för var­je ut­red­nings­le­da­re. Att tving­as er­kän­na sin egen blind­het in­för det up­pen­ba­ra. Kanske var det där­för som Mat­hi­as av­fär­dat Mo­nas på­stå­en­de så snabbt och över­läg­set. Jes­si­ca var in­te li­ka sä­ker. Det fanns en lo­gik bakom te­o­rin som det in­te gick att blun­da för. Även om den var skräm­man­de. Nå­gon styr­de de­ras steg. Led­de dem som god­trog­na gri­sar till slakt. Men vem var då mör­da­ren? Vem var hjär­nan bakom en så djä­vulsk plan? Kun­de det va­ra Fis­kar-Ar­vid? Ing­en viss­te vad som dol­de sig bakom hans li­te butt­ra men jo­vi­a­lis­ka yta. El­ler var det Bengt trots allt? Sur­gub­ben som ha­ta­de al­la. El­ler var det nå­gon helt an­nan som flu­git un­der ra­darn? Nå­gon som rör­de sig på Mörkö som en skug­ga. Som syn­tes men som ing­en la­de mär­ke till. Vem skul­le det kun­na va­ra? Hon kom in­te läng­re i si­na tan­kar in­nan hon blev av­bru­ten av Mat­hi­as och Bör­je. De kom in i ut­red­nings­rum­met och stäng­de dör­ren ef­ter sig. Jes­si­ca såg upp på dem med en frå­gan­de min. ”Vi mås­te pra­ta med dig”, sa Bör­je. ”Gäl­ler det bil­den på mig och Mi­kael?” sa Jes­si­ca. ”Jag har ju för­sökt för­kla­ra. Jag kun­de in­te sä­ga nå­got. Och nu ver­kar det ju som han är oskyl­dig.” ”Det åter­står att se”, sa Bör­je. ”Och det är myc­ket all­var­ligt att du un­dan­hål­lit in­for­ma­tion om din re­la­tion med den miss­tänk­te. Det kan stjäl­pa he­la ut­red­ning­en. Du är jä­vig.” ”Okej, jag för­står, men ni får väl ploc­ka bort mig från den ut­red­ning­en om ni tyc­ker det.” ”Det kom­mer vi gö­ra. Med ome­del­bar ver­kan.” Jes­si­ca såg på Bör­je och se­dan på Mat­hi­as. ”Jag tyc­ker du har age­rat il­lo­jalt mot mig som ut­red­nings­le­da­re”, sa Mat­hi­as. ”Du har ska­dat vårt ar­be­te. Ditt age­ran­de ris­ke­rar att skju­ta vårt för­tro­en­de hos all­män­he­ten i sank. Det är yt­terst all­var­ligt.” ”Okej, jag fat­tar, men jag ha­de mi­na skäl. Det kanske in­te var pro­fes­sio­nellt. Jag kän­de mig skyl­dig. Vil­le för­sö­ka räd­da Mi­kaels äk­ten­skap.” Bör­je var tyst en stund, se­dan suc­ka­de han trött. ”Ur ett mänsk­ligt per­spek­tiv kanske det går att för­sva­ra ditt age­ran­de men vi är po­li­ser. In­te någ­ra jäv­la nun­nor. Och det slu­tar in­te där. El­ler hur?” ”Vad me­nar du?” Det sög till i ma­gen på Jes­si­ca. Hjärt­sla­gen då­na­de i brös­tet på hen­ne. ”Var­för ra­de­ra­de du sms:et från Lin­das mo­bil som skic­kats till din pap­pa?” sa Mat­hi­as. Hon viss­te in­te vad hon skul­le sva­ra. Det blev helt blankt i hen­nes hu­vud. ”Vi har lyc­kats åter­ska­pa med­de­lan­det”, fort­sat­te Mat­hi­as. ”El­ler det var Da­ni­el som gjor­de det. Först fick han fram numret till Lar­ry och se­dan själ­va sms:et. ”Jag tror han kom­mer mör­da mig.” Hur i hel­ve­te kun­de du ra­de­ra det? Och för­sök in­te lju­ga en gång till. Det räc­ker nu. Vi har fått fram tid­punk­ten när med­de­lan­det togs bort. Det stäm­mer över­ens i tid med när du ha­de till­gång till mo­bi­len på brotts­plat­sen. Det var du. Ing­en an­nan ha­de nå­got mo­tiv att ra­de­ra det. Hur tänk­te du egent­li­gen?” ”Jag tänk­te in­te”, sa Jes­si­ca lågt. ”Jag vil­le pra­ta med Lar­ry först. Jag fick pa­nik.” ”Ha­de du nå­gon tan­ke på att be­rät­ta det för mig?” frå­ga­de Mat­hi­as. ”Vet in­te. Jag gjor­de fel och se­dan var det för sent att änd­ra.” ”In­ser du in­te vad det här in­ne­bär för mordut­red­ning­en?” sa Bör­je. ”Med­de­lan­det vi­sar att Lin­da kän­de mör­da­ren. Vad sa Lar­ry när du frå­ga­de ho­nom om sms:et?” Jes­si­ca ha­de ing­et för­svar läng­re. Det var som om hon bli­vit över­körd av en ång­vält. Hon ha­de ing­et an­nat val än att be­rät­ta allt hon viss­te. ”Han påstod att Lin­da ha­de va­rit otro­gen med ho­nom”, sa hon trött. ”Tyd­li­gen har de hål­lit på och stru­lat i fle­ra år men nu ha­de hon be­stämt sig för att läm­na Son­ny. Lar­ry tänk­te säl­ja me­je­ri­et för att de skul­le få peng­ar att star­ta om på nytt. Lin­da dröm­de om att rus­ta upp piz­ze­ri­an till en rik­tig krog. Det var där­för han kom hem från USA. Han in­såg att det var Lin­da som skic­kat med­de­lan­det men att det ba­ra var tom­ma hot.” ”Men för hel­ve­te, Jack­son!” skrek Mat­hi­as. ”Hur kun­de du lå­ta bli att be­rät­ta om det här? Det för­kla­rar ju pre­cis allt. Son­ny sköt Lin­da ef­tersom han var svart­sjuk. Hon ho­ta­de att läm­na ho­nom för en gam­mal gub­be. Den to­ta­la för­ned­ring­en för en macho­man som han.” Jes­si­ca ryck­te på ax­lar­na. Hon viss­te in­te vad hon skul­le sva­ra. Hon ha­de ing­en bra för­kla­ring till sitt age­ran­de. De se­nas­te da­gar­na ha­de va­rit så rö­ri­ga med den ena ka­ta­stro­fen ef­ter den and­ra. Hon ha­de brustit i sitt om­dö­me. Hon trod­de hon kun­de re­da ut allt på egen hand.”Jag vil­le un­der­sö­ka det själv först och för­sö­ka kom­ma med kon­kre­ta upp­gif­ter som led­de ut­red­ning­en vi­da­re. Det här kän­des ba­ra som än­nu ett vil­lo­spår.” ”Det kanske är upp till mig att av­gö­ra!” skrek Mat­hi­as som var full­stän­digt ur­sin­nig. ”Det är jag som le­der den här ut­red­ning­en. In­te du. Om du möj­ligt­vis har glömt bort det. Du var för splitt­rad med ditt jäv­la bryg­ge­ri och din för­ban­na­de far­sa för att hål­la i al­la trå­dar­na men nu ver­kar det som du har tap­pat det helt.” Bör­je höll upp en hand för att stop­pa Mat­hi­as från att fort­sät­ta med sin ut­skäll­ning. ”Okej, det räc­ker nu”, sa han. ”Men jag ser väl­digt all­var­ligt på det in­träf­fa­de. Jag an­tar att du ham­nat i dubb­la lo­ja­li­te­ter i bå­da de här fal­len men det ur­säk­tar in­te ditt age­ran­de. Det är just där­för du bor­de be­rät­tat allt för Mat­hi­as. Då ha­de vi kun­nat han­te­ra even­tu­el­la ris­ker för jäv. Men nu är det för sent med så­da­na åt­gär­der. Jag kom­mer kopp­la bort dig från fal­len med ome­del­bar ver­kan. Du kom­mer att få stå till svars in­för En­he­ten för sär­skil­da ut­red­ning­ar. Ditt age­ran­de är helt oac­cep­ta­belt och jag to­le­re­rar in­te att en­skil­da po­lis­in­spek­tö­rer sät­ter sig över vå­ra ru­ti­ner. Det har jag sett avar­ter av ti­di­ga­re. Jag tän­ker in­te tillå­ta det igen. Du får ta se­mes­ter. Det är ju som­mar. Njut av so­len och vär­men. Kom till­ba­ka om någ­ra vec­kor så får vi re­da ut det här när allt lug­nat ner sig li­te. Det kanske blir frå­ga om en om­pla­ce­ring. Vi har va­kan­ser in­om tra­fik­po­li­sen.” Det fanns ing­et mer att sä­ga. Mat­hi­as och Bör­je läm­na­de hen­ne en­sam. Jes­si­ca ha­de svårt att hål­la tå­rar­na till­ba­ka. Hon res­te sig upp på dar­ri­ga ben. Gick ut ge­nom kor­ri­do­ren och tog his­sen ner till par­ke­rings­ga­ra­get. Star­ta­de bi­len som i trans och bör­ja­de kö­ra hem mot Mörkö. Men när hon kom­mit nå­gon kilo­me­ter från po­lis­sta­tio­nen var hon tvung­en att stan­na på en buss­håll­plats. Hon bör­ja­de grå­ta helt okon­trol­le­rat. Krop­pen ska­ka­de. Hon var bå­de arg och choc­kad över Bör­jes och Mat­hi­as hår­da be­hand­ling. Hon in­såg att hon ha­de gjort fel men de ha­de in­te be­hövt så­ga hen­ne jäms med fot­knö­lar­na. Även om hon var po­lis så var hon ock­så män­ni­ska. I de bå­da ak­tu­el­la hän­del­ser­na ha­de hon tillå­tit sig själv att va­ra mer män­ni­ska än po­lis. Det var fel men in­te mo­ra­liskt för­kast­ligt. Hon und­ra­de i sitt stil­la sin­ne hur Bör­je och Mat­hi­as ha­de age­rat om de ham­nat un­der ett to­ta­li­tärt sty­re. Hur ha­de de hand­lat un­der Na­zi­tysklands ter­ror­re­gim? Ha­de de vil­ligt ja­gat ef­ter ju­dar som gömt sig för för­in­tel­sens tåg­trans­por­ter? Ha­de de ställt upp på att va­ra lä­ger­vak­ter i kon­cent­ra­tions­läg­ren? Lik­nel­sen var kanske väl dras­tisk men hon kän­de sig orätt­vist be­hand­lad. Även en po­lis mås­te få be­gå miss­tag. Det var mänsk­ligt att fe­la. Hon bä­va­de in­för tan­ken att de skul­le få re­da på att hon ta­git med Bengt för att dy­ka på vra­ket. Om det kom fram kun­de hon li­ka gär­na tac­ka för sig in­om kå­ren. De skul­le ald­rig för­lå­ta yt­ter­li­ga­re ett sned­steg. När hon sam­lat sig li­te star­ta­de hon bi­len och kör­de mot Mörkö igen. Men vad vän­ta­de hen­ne där? Lar­ry som en­vi­sa­des med att han vil­le säl­ja me­je­ri­et. Slu­tet på re­la­tio­nen med Mi­kael. Och ett ha­ve­re­rat bryg­ge­ri­pro­jekt. Hon kun­de li­ka gär­na ski­ta i allt. Vän­da bi­len och kö­ra sö­derut. Fort­sät­ta tills hon kom fram till ett an­nat hav. Kanske till Ita­li­en el­ler Kro­a­ti­en. Ta se­mes­ter och för­svin­na in i ano­ny­mi­te­ten. Lig­ga på stran­den, lä­sa en bok, dric­ka drin­kar och fes­ta med okän­da män långt in på nat­ten. Fly från verk­lig­he­ten om så ba­ra för någ­ra vec­kor. Hon be­höv­de det. Hon för­tjä­na­de det. Men hon or­ka­de in­te ryc­ka upp sig till­räck­ligt myc­ket för att åstad­kom­ma nå­gon för­änd­ring. Hon kör­de som i trans och kom fram pre­cis i tid för att kö­ra om­bord på fär­jan. Det var glest med bi­lar som skul­le med från fast­lan­det. Hon ställ­de sig vid re­ling­en. När hon kor­sa­de sun­det ut till Mörkö ge­nom­gick hon all­tid sam­ma men­ta­la re­sa. Det sol­dränk­ta ha­vet bil­da­de en bar­riär mel­lan två vitt skil­da värl­dar. På ön gäll­de and­ra spel­reg­ler. Där kän­de al­la varand­ra och kun­de rabb­la släkt­led i minst tre ge­ne­ra­tio­ner bak­åt i ti­den. Al­la var pus­sel­bi­tar i den ge­men­sam­ma histo­ri­en. Som en mo­sa­ik av skär­vor som sam­man­fo­gats av ti­den. Hon var en del av den mo­sa­i­ken. Om hon så flyt­ta­de till en vit­kal­kad stu­ga på en av­läg­sen gre­kisk strand skul­le hon än­då för all­tid va­ra Lar­rys dot­ter från Mörkö. Det gick in­te att sud­da ut histo­ri­en. En havs­örn bred­de ut si­na mäk­ti­ga ving­ar och svä­va­de up­pe i skyn. Den spa­na­de ner mot hen­ne som en allsmäk­tig över­va­ka­re. Vem var hon i ör­nens blick? En obe­tyd­lig va­rel­se på väg över ha­vet. Kar­tan fram­för hen­ne var out­fors­kad. Ing­en för­vän­ta­de sig att hon skul­le job­ba vi­da­re med mord­fal­len. Hon var le­dig och ing­en viss­te om hon skul­le kom­ma till­ba­ka till po­li­sen igen. Var det in­te det hon ha­de drömt om när hon flyt­ta­de till me­je­ri­et? En nystart bort från en var­dag fylld av våld och mi­sär. Hon ha­de in­te vå­gat ta ste­get fullt ut. Det kanske var dags nu. Fär­jan la­de till vid ka­jen på Mörkö. Hon kör­de av med bi­len men or­ka­de in­te åka till me­je­ri­et. Det fick räc­ka med kon­flik­ter för en dag. Hon ha­de in­te ätit nå­got och tänk­te un­na sig en mid­dag i Fiskar­bo­den. Det var in­te myc­ket folk i re­stau­rang­en när hon slog sig ner vid sitt fa­vo­rit­bord på ter­ras­sen. Någ­ra barn­fa­mil­jer lek­te ne­re på den lil­la sand­stran­den och en se­gel­båt gled in till pi­ren. Hon be­ställ­de ab­borr­fi­lé med po­ta­tis­mos och öl. Hen­nes eget öl var slut så hon fick ta en van­lig IPA. När hon bör­jat äta kom He­le­na och slog sig ner vid ett an­nat bord på ter­ras­sen. Hon var till­sam­mans med Ste­fan som var en ge­men­sam vän från skol­ti­den på Mörkö. De vin­ka­de till hen­ne och hon häl­sa­de till­ba­ka li­te av­mätt. Hon ha­de ing­en lust att va­ra so­ci­al och hop­pa­des in­ner­ligt att de in­te skul­le kom­ma och sät­ta sig vid hen­nes bord. Hon ha­de in­te hun­nit mer än tän­ka tan­ken in­nan He­le­na res­te på sig och kom fram till hen­ne.

Ing­en vet var det här kom­mer slu­ta. Vi bor­de va­ra rik­tigt räd­da.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.