Svensken i underjorden
Världens gång: Här ligger skeletten i staplar. Jeppe Wikström klättrar under Paris gator – och ställs plötsligt inför ett mycket oväntat budskap på svenska.
Trots att Halloweensäsongen är långt borta kan man konstatera att det finns gott om dödskallar och skelett i Paris – flera miljoner faktiskt. Katakomberna är en turistattraktion i världsklass. Men den förmodligen första svenska turisten återvände aldrig utan valde i stället Marstrand.
Det är kusligt värre här nere, 20 meter under Paris gator. Här skulle faktiskt en liten häxa eller ett litet spöke som tigger godis vara en frisk fläkt av trygghet. Mer än 6 miljoner parisare vilar här i prydliga staplar. Ett nätverk av tunnlar – totalt 300 kilometer! – slingrar sig fram under staden.
Men tunnlarna skapades inte för att vara en begravningsplats utan är resultatet av gruvdrift.
Man har i hundratals år brutit kalksten här nere, något som började redan på romartiden. Först 1786 började en del av systemet användas som gravplats då sjukdomar härjade i staden och man förmodade att det var smitta från kyrkogårdsbegravningar som låg bakom. Och det var verkligen trångt på kyrkogårdarna – på sina ställen hade de nått en höjd av flera meter över gatan. Skeletten från kyrkogårdarna flyttades ner till tunnlarna med den största respekt.
Under flera år gick nattetid fackeltåg med skelett i kärror mot en djupare belägen viloplats i romarnas gamla kalkstensbrott.
De staplades prydligt och liknar ofta ett slags konstverk.
Det är bara en liten del av systemet som är öppet för allmänheten. Alla besökare sänker rösten och nästan viskar, oklart om det är av respekt eller av rädsla. Vissa skallar har kulhål eller spår av yxhugg medan de flesta är helt intakta.
På många ställen står budskap inhuggna i sten. Det är latinska sentenser men också mer direkta budskap på franska, som exempelvis ”Arrête, c’est ici l’empire de la mort” (Stopp, det här är dödens rike).
Jag är uppfylld av skeletten och dödskallarna och kastar inte mer än en förströdd blick när jag passerar dessa inskriptioner.
Men plötsligt rycker jag till – en text är på svenska!
”Jordens oro viker för den frid som varar, Graven allt förliker, himlen allt förklarar”
Det är den gamle prästen och psalmförfattaren J O Wallin som skrivit dessa rader (som än i dag förekommer på begravningar). Men varför i herrans namn finns denna svenska vers här, djupt i dödens tunnlar under Paris?
Förklaringen är enkel. Den förmodligen första svenske turisten i katakomberna var prins Oscar, sedemera Oscar II, som var i Paris 1867 för att besöka världsutställningen. Han var nyfiken och ville verkligen se detta mörka ställe, som var mytomspunnet redan då. Själv tillfogade han en vers som närmast liknar en aforism. ”Intet liv utan död
Ingen död utan liv.”
Vad prins Oscar tyckte vet vi inte men han kände nog att detta var en ruggig plats – i synnerhet utan elektrisk belysning. Han återvände aldrig utan föredrog senare Marstrand.
Storebror Karl XV var också i Paris vid detta tillfälle men följde inte med ner i katakomberna. Det är allmänt känt att de båda bröderna inte var särskilt goda vänner, så prins Oscar kanske föredrog en utflykt till de döda framför sin brors sällskap.
Prins Oscar kanske föredrog en utflykt till de döda framför sin brors sällskap