Mat­ti­as Hag­berg: Är den­na krö­ni­ka en tids­ma­skin?

Göteborgs-Posten - - Kultur - Mat­ti­as Hag­berg kul­[email protected]

Jag ser mig själv i spe­geln. Be­trak­tar hu­dens veck, skägg­strå­na som går från grått till vitt, det mör­ka som väx­er un­der ögo­nen. Ett år har gått, ett nytt är på väg. Vad ser jag? För­gäng­lig­he­ten? Ett oav­bru­tet fram­åt­skri­dan­de? Själ­va ti­den?

Det är lätt att bli hög­tid­lig en dag som den här. Det är lätt att fång­as av de stora och ex­i­sten­ti­el­la frå­gor­na när ti­den by­ter fot – sär­skilt om man är li­te bak­full och sen­ti­men­tal.

I bok­hyl­lan får

jag syn på Mar­tin Hägglunds upp­märk­sam­ma­de ”This Li­fe – Why Mor­ta­li­ty Ma­ke Us Free”. En bok som jag skul­le ha läst det gång­na året, men som jag in­te hun­nit, eller in­te or­kat, eller in­te ve­lat ta tag i, ef­tersom jag vet att det se­nas­te jag läs­te av ho­nom – ”Kro­no­fo­bi” – gav mig just ångest för ti­den, för den stän­di­ga fram­åt­rö­rel­sen. För det­ta: Tick. Tick. Tick.

Allt vi har är det­ta nu, det­ta en­da liv, sä­ger Mar­tin Hägglund. Och jag ryc­ker ett grått hår ur ögon­bry­net och slår på te­ven och le­tar efter back­hopp­ning eller Ivan­hoe, eller vad det nu är man an­vän­der för att slå ihjäl ti­den en dag som den här. Kanske en piz­za?

Jag ploc­kar ner ”This Li­fe” ur bok­hyl­lan. Väger den i han­den. Tit­tar på om­sla­get som fö­re­stäl­ler ett mörkt hav i upp­ror och en olycks­bå­dan­de him­mel. Tick. Tick. Tick.

Pen­nan rör sig

över papp­ret, for­mar or­den fram­för mig. Men vil­ken tid är det – egent­li­gen?

Jag lyf­ter upp mo­bil­te­le­fo­nen och lä­ser på skär­men – 21:31, tors­dag, 12 de­cem­ber. Och jag ser mig osä­kert om­kring. Är den­na krö­ni­ka en tids­ma­skin? Slung­ar or­den mig fram och till­ba­ka ge­nom gli­por och re­vor i rum­met och ti­den? När och var in­träf­far egent­li­gen det jag skri­ver?

Jag lyf­ter pen­nan och vi­lar han­den i knät.

Ibland tän­ker jag att kons­ten, och kanske fram­för allt lit­te­ra­tu­ren, är det en­da som kan trass­la oss ur ti­dens fång­en­skap; att språ­ket, tex­ten och fan­ta­sin är en sinn­rikt kon­stru­e­rad far­kost som lå­ter oss seg­la iväg över oänd­lig­he­tens hav, ja, till och med upp­hä­va själ­va dö­den.

I en av det gång­na årets in­tres­san­tas­te romaner – den postumt ut­giv­na ”Dr Weiss sista upp­drag” – le­ker Lars Gustafs­son oge­ne­rat med det fak­tum att han ta­lar till oss från and­ra si­dan gra­ven. Hans ro­man, som på ett plan är en be­rät­tel­se om tids­re­se­nä­ren Dr Weiss, är på ett an­nat en tan­ke­väc­kan­de in­ter­ven­tion i var­da­gen. Oge­ne­rat krång­lar Lars Gustafs­son till allt som har med tid och rum att gö­ra. Le­digt stäl­ler han oss in­för lit­te­ra­tu­rens möj­lig­het: för­må­gan att mul­ti­pli­ce­ra verk­lig­he­ten, po­ten­ti­a­len att spränga ra­mar­na och lå­ta allt som kan hän­da verk­li­gen hän­da.

Och jag ser

på mo­bi­len igen. 21:43, tors­dag, 12 de­cem­ber.

Kan det verk­li­gen stäm­ma? Jag ska­kar på den. Tit­tar på nytt. 12:28, ons­dag, 1 januari.

Och igen. 14:58, mån­dag, 14 ok­to­ber, 2024.

Jag be­stäl­ler en piz­za.

Ibland tän­ker jag att kons­ten, och kanske fram­för allt lit­te­ra­tu­ren, är det en­da som kan trass­la oss ur ti­dens fång­en­skap.

Ar­kiv­bild: To­mas One­borg

Oav­sett när i ti­den går det att slu­ta sig till en sak – Mat­ti­as Hag­berg äter piz­za på ny­års­da­gen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.