Björn Werner: Män kommer nog, såsom det sett ut de senaste årtusendena, att fortsätta dominera samhällseliten. Men det verkar också som att de kommer att dominera samhällets botten.
IS-terrorister, nynazister och incels. Mycket av 10-talets lidande kommer från en ung, manlig frustration över ett samhälle som inte har någon plats för dem. För även om män styr världen – dominerar de också samhällets botten. Men jämlikhet gäller också för svettiga, porrälskande gamers och arga våldsverkare i förorten. Det skriver GP:s kulturchef Björn Werner.
Den som vill förstå 10-talet måste förstå Tinder. Appen som från att den lanserades 2012 har ändrat synen på hur relationer inleds, från en slumpmässig och stökig process till ett mycket noggrant precisionsarbete att hitta den rätte.
Man måste närmare bestämt förstå känslan som många män upplever där. Att med omsorg ladda upp sina allra finaste bilder (sannolikt tagna av ens expartner när livet var ljusare), kanske skriva något roligt, men inte för roligt. Svepa sig igenom ett enormt kartotek av attraktiva kvinnor. Och sedan förstå: nästan ingen vill, faktiskt, ha dig.
Denna bedövande känsla är 10-talets grundackord. Den unga, manliga frustrationen som klingar genom allt från IS-anslutna till incel-rörelsens vrede. Den eviga påminnelsen om att bara vara ett simpelt objekt bland andra. Det djupa mörkret i att bli bortvald, gång, efter gång, efter gång. Känslan av att sakna en given plats i samhället.
Det är förstås inte Tinders fel. Tinder är bara ett facit. För det appen har gjort är att skapa en fullkomlig transparens på dejtingmarknaden som tidigare inte fanns där, i det grumliga pre-digitala tillståndet då människor liksom bara möttes för att de råkade stå bredvid varandra länge nog för attraktion att uppstå. Under 10-talet har en ny generation framtida familjebildare kunnat skapa sig en mycket grundad uppfattning om både utbud och personlig attraktionskraft. Till många mäns märkbara förtvivlan.
Desperationen liksom glöder på internets mest sorgliga forum (som quora.com, där livets alla stora frågor skriks ut i förtvivlan och besvaras av välvilliga professionella). ”Why doesn’t Tinder work for average guys like myself?”. Svaret som dagligen krossar manliga egon är nämligen denna: är du inte snygg och framgångsrik är kvinnor helt enkelt inte intresserade av dig. Och på en plattform där urvalet är stort – är chansen att någon annan utifrån dessa premisser är bättre än dig också större.
På individuell nivå vore detta bara en fullt rimlig återställare till verkligheten. Men på ett aggregerat plan är det problematiskt på riktigt. För det är ett faktum: kvinnor ratar män som står under dem, i vart fall yrkesmässigt. Med tanke på att arbetslösheten är högre bland unga män än bland unga kvinnor, att unga kvinnor i högre utsträckning tar gymnasieexamen och oftare går vidare till högre studier är det därför inte så förvånande att män i högre utsträckning också förblir barnlösa och ensamma (som forskarna Anne Boschini och Marianne Sundström påvisat i Ekonomisk debatt 4/2018). Många män har under decenniet som gått rent krasst haft en dyster framtid att blicka framåt mot.
Men redan när 10-talet var ungt oroade sig forskare och politiker på högsta nivå över just detta, då man också då förstod att män över tid börjat prestera allt sämre i skolan och yrkeslivet. Framtidskommissionen, tillsatt av en Alliansregering med ett i backspegeln nästan rörande självförtroende, lät exempelvis statsvetarprofessorn Bo Rothstein publicera texten: ”De som inte älskar, inte har och inte är”.
I den beskriver han en framtid med de tredubbelt ratade männen – som inte lyckas etablera sig på arbetsmarknaden, inte kommer leva med barn och inte får en stadigvarande partner. Rothsteins skissartade framtidsprognos framstår år 2020 närmaste profetisk:
”De tredubbelt ratade unga
Under 10-talet har en ny generation framtida familjebildare kunnat skapa sig en mycket grundad uppfattning om både utbud och personlig attraktionskraft. Till många mäns märkbara förtvivlan.
män som vi med denna utveckling kommer att få betydligt flera av kommer sannolikt också att utgöra en rekryteringsbas för allehanda politiska och religiösa extremistiska rörelser samt olika slags kriminella nätverk. Historiskt sett har samhällen där det finns en stor grupp unga män som på detta sätt blir dubbelt överflödiga visat sig vara problematiska.”
Misogyna masskjutningar i USA, radikal islamism och högerextremism med drömmar om tydligt ordnade samhällen och kändisspsykologen Jordan B Peterson-influerad konservatism där maskulinitet lyfts upp som dygd. Mycket tyder på att 10-talets farsoter helt enkelt kan vara motreaktioner på något som brinner djupt inne i bröstet på en generation av unga män: känslan av att ha dragit en nitlott i ett samhälle där ens förmågor inte räcker till för att klara av racet.
Tanken är lätt skrämmande – att vår världs inbyggda, om än inte medvetna, exkludering av unga män riskerar att skapa en ny generation av nya Ernst Jüngers. Ynglingar som drömmer om att vandra genom ett stålregn, låta den starke mannens rätt härska
Tanken är lätt skrämmande – att vår världs inbyggda, om än inte medvetna, exkludering av unga män riskerar att skapa en ny generation av nya Ernst Jüngers.
över de mjuka värdenas veka tankar och med glädje kastar sig över krig och våld. Tanken är tyvärr ändå nära till hand. Många pratar just nu drömskt om 1920-talet som ”det glada 20-talet” och tror på en återkomst. Men 20-talets Tyskland präglades lika mycket av militariserat gatuvåld och skenande populism som av glada fester.
En av de viktigaste frågorna för 20-talet bör att som samhälle se till att det inte blir så. Ett svar finns redan tydligt formulerat från höger, från Jordan B Peterson och andra: en tillbakagång till mer traditionella könsroller där äktenskap och monogami är heligt och mannen med hård hand och fast blick tar ansvar för sig själv och sin familjs liv. En värld som av allt att döma dessutom verkar närma sig, i en tid när feministisk kamp på internet diskrediterats i media och rättssalar, ordning och reda agiteras av alla partier långt framför ömhet och förståelse och Rosenbad i princip bara hålls uppvärmt i väntan på att få fyllas av en högerkonservativ regering.
Det är en väg. En annan, bättre, vore att acceptera att gruppen män, som vi vant oss att se som en självklar maktfaktor i ett evigt patriarkat, inte längre är så lättdefinierad. Män kommer nog, såsom det sett ut de senaste årtusendena, att fortsätta dominera samhällseliten. Men det verkar också som att de kommer att dominera samhällets botten.
Män som homogen grupp håller helt enkelt på att upphöra. Att förstå det innebär att förstå att jämlikhetens hand måste sträckas ut även till svettiga, porrälskande gamers, arga våldsverkare i förorten och killar som aldrig någonsin får en match på Tinder.