Hög­be­gå­va­de Sig­ne fick pro­blem i sko­lan

Göteborgs-Posten - - Sidan 1 - GP TV Se in­slag från be­sö­ket hos Sig­ne Öst­lin och hen­nes fa­milj på gp.se. Mia Pet­ters­son mia.pet­ters­[email protected] Näs­ta si­da: Ex­per­ten: Ditt barns sär­be­gåv­ning kan va­ra ad­hd

Sig­ne Öst­lin till­hör de fem pro­cent av lan­dets ele­ver som an­ses va­ra hög­be­gå­va­de. Men en lä­ra­re sa till hen­ne att hon in­te skul­le kla­ra hög­sta­di­et.

Med störs­ta san­no­lik­het är du in­te smar­ta­re än 14-åri­ga Sig­ne Öst­lin. Hon är ty­pisk för barn som kon­sta­te­rats va­ra hög­be­gå­va­de: Snabb­lärd, kun­skaps­törs­tan­de – och di­a­gnos­ti­se­rad med ad­hd. – En lä­ra­re sa att jag ald­rig skul­le kla­ra hög­sta­di­et. Att det var nå­got fel på mig, sä­ger hon.

Som barn ha­de Sig­ne Öst­lin en pe­ri­od då hon hell­re lös­te mat­te­tal än lyss­na­de på god­natt­sa­gor. I sex­års­ål­dern vil­le hon ba­ra bok­sta­ve­ra al­la ord och me­ning­ar. – Det var så jag lär­de mig sta­va till glass. Jag bad pap­pa om en g-l-a-s men fick ju fel sak, minns Sig­ne.

Hen­nes för­äld­rar, Nils Öst­lin och Han­na Esping Öst­lin, för­stod snart att hon ha­de lätt för att lä­ra, men det skul­le drö­ja in­nan de för­stod hur lätt. In­te hel­ler var­för var nå­gon själv­klar­het.

– Vi har in­te gjort nå­got sär­skilt, sä­ger Han­na och skrat­tar.

– Nej, vi kan nog in­te ta åt oss nå­gon ära, sä­ger Nils.

I sko­lan upp­täck­te Sig­ne snart att klass­kam­ra­ter­na in­te för­stod li­ka snabbt, el­ler kom ihåg li­ka myc­ket. Själv kun­de Sig­ne bå­de lä­sa och skri­va när hon bör­ja­de och fick snart mat­te­bo­ken från klas­sen över. Hon be­höv­de i prin­cip ald­rig lä­sa på in­för prov.

Trots det blev skol­ti­den of­ta fru­stre­ran­de. När Sig­ne blev klar långt fö­re si­na klass­kam­ra­ter fick hon mer av sam­ma ni­vå på upp­gif­ter i stäl­let för nya ut­ma­ning­ar. Fast för­stå­el­sen re­dan fanns där tving­a­des hon re­pe­te­ra li­ka många gång­er som res­ten av klas­sen. Dess­utom in­ne­bar hen­nes öns­kan om lo­gik att Sig­ne ha­de svårt för orätt­vi­sor. Rätt skul­le ju va­ra rätt.

– Hon tog stri­der för sig själv men ock­så för and­ra. Jag för­sök­te sä­ga att det är en fin egen­skap att stå upp för and­ra, men ibland får man hål­la sig ut­an­för, sä­ger mam­ma Han­na.

Det gick in­te hel­ler obe­märkt för­bi när Sig­ne var uttrå­kad el­ler otå­lig. ”Jag sä­ger vad jag tyc­ker”, sam­man­fat­tar Sig­ne.

De sista åren i mel­lan­sta­di­et vill hon helst in­te gå till sko­lan alls. En lä­ra­re sa till hen­ne att hon ald­rig skul­le kla­ra hög­sta­di­et. Att det var nå­got fel på hen­ne. I dag sä­ger Sig­ne att det in­te var kul att hö­ra, men att hon in­te tog åt sig.

Nu har sko­lan bli­vit in­tres­sant. Det är okej att pre­ste­ra bra och ha höga be­tyg.

Må­hän­da blev pap­pa Nils mer il­la be­rörd.

– Man sä­ger in­te så till en 11-åring, sä­ger han dovt.

Med fa­cit i hand kon­sta­te­rar mam­ma Han­na att Sig­nes mo­ti­va­tions­styr­da och ibland ut­å­ta­ge­ran­de be­te­en­de blev hen­nes räddning. På Sig­nes eget ini­ti­a­tiv gjor­des en ad­hd-ut­red­ning.

– På kil­lar märks ad­hd of­ta ut­åt me­dan tje­jer vän­der det in­åt. Men in­te Sig­ne, och det gjor­de att hon tog tag i det, sä­ger Han­na.

Utred­ning­ens så kal­la­de WISC-test vi­sa­de att Sig­ne ha­de ad­hd och en ovan­ligt hög be­gåv­ning. I Sig­nes fall in­ne­bär det att hon har sär­skilt lätt för språk, men ock­så för ma­te­ma­tik och lo­gik. Vid 11 års ål­der ha­de hon en 17-årings språk­för­må­ga.

För­äld­rar­na be­skri­ver ad­hd-di­a­gno­sen och den kon­sta­te­ra­de sär­be­gåv­ning­en som en upp­rät­tel­se för Sig­ne och en lätt­nad. Bi­tar som föll på plats.

Själv bryr sig Sig­ne in­te sär­skilt myc­ket. Av utred­ning­ens två fynd tyc­ker hon ad­hd:n är enkla­re att pra­ta om; ing­en kom­mer tro att hon ser sig som för­mer på grund av den.

– Vem som helst kan ha det. Sär­be­gåv­ning har in­te så många hört ta­las om, sä­ger Sig­ne.

Okun­ska­pen kring äm­net kan dess­utom le­da till job­bi­ga frå­gor: Vad har du för IQ? Var­för har du in­te än­nu bätt­re be­tyg? Vad är 7 352 gång­er 8 652?

– Som att jag re­dan kan allt. Men jag har ju ba­ra lätt för att lä­ra mig.

Sin IQ har hon ald­rig mätt ef­tersom man i Sve­ri­ge an­vän­der nämn­da WISC-test. Vad är en bra re­spek­ti­ve då­lig re­ak­tion på att du är sär­be­gå­vad?

– Man får gär­na stäl­la frå­gor om man är ge­nu­int in­tres­se­rad. Men vis­sa sä­ger typ ”så du tror att du är smart el­ler nåt”, el­ler gör det till en ro­lig grej på min be­kost­nad.

Många går ge­nom li­vet ut­an att kän­na till sin sär­be­gåv­ning. Hur har det på­ver­kat dig att du vet?

– Jag tän­ker ju näs­tan ald­rig på det... Men kanske blir jag mer to­le­rant när nå­gon in­te för­står. Det är jag som är an­norlun­da, in­te de som är dum­ma.

För­ra året byt­te Sig­ne från sin kom­mu­na­la sko­la till fri­sko­lan Växt­hu­set i Möln­dal som bland an­nat spe­ci­a­li­se­rat sig på ele­ver som hen­ne. Där har Sig­ne stu­di­e­mo­ti­ve­ra­de klass­kam­ra­ter och en men­tor som själv är sär­be­gå­vad. Tack va­re ho­nom lä­ser hon ex­em­pel­vis spans­ka med ni­or­na och har fått va­ra med och un­der­vi­sa i äm­net två gång­er.

– Jag gick in med in­ställ­ning­en att det i al­la fall in­te kan bli säm­re. Och det blev det ab­so­lut in­te. Nu har sko­lan bli­vit in­tres­sant. Det är okej att pre­ste­ra bra och ha höga be­tyg, det är okej att vi­sa in­tres­se.

Sig­ne be­rät­tar med ett skratt att om­giv­ning­en ha­de lå­ga för­vänt­ning­ar på hen­ne när hon bör­ja­de.

– Jag kal­la­des sminktje­jen och folk trod­de mi­na me­rit­po­äng var typ 37. Så det var gans­ka skönt att kun­na vi­sa att jag kan li­te mer.

– Nu för­vän­tar de sig att jag kan allt i stäl­let. Fast det är in­te ba­ra jag som ska kun­na, pres­sen lig­ger in­te ba­ra på mig.

Pap­pa Nils och mam­ma Han­na är för­stås stol­ta över sin dot­ter. Främst över per­so­nen Sig­ne, un­der­stry­ker Nils, in­te hen­nes be­tyg.

Sig­nes ifrå­ga­sät­tan­de na­tur och krav på lo­gik har ut­ma­nat dem att bli bätt­re på att ar­gu­men­te­ra, det räc­ker in­te att ba­ra sä­ga nej. För­äld­rar­na har ock­så job­bat på att be­mö­ta Sig­ne lå­gaf­fek­tivt, vilket lett till klart fär­re kon­flik­ter i fa­mil­jen.

– Det hjäl­per in­te om vi bru­sar upp, sä­ger Han­na. Det hand­lar del­vis om kun­skap, del­vis om stra­te­gi­er.

– Att be hen­ne lug­na ner sig är ju som att be en blind se sig för. Det för­står vi nu, sä­ger Nils.

Bild: An­ders Ylan­der

”Jag har ald­rig sett mig som den bäs­ta el­ler smar­tas­te, jag tän­ker in­te så”, sä­ger Sig­ne Öst­lin.

Bil­der: An­ders Ylan­der

Sig­ne klic­ka­de ge­nast med sin men­tor Tim­my på Växt­hu­sets sko­la i Möln­dal. ”Han ser hen­ne och för­står hen­nes ut­ma­ning­ar”, sä­ger mam­ma Han­na.

Sig­nes lil­la­sys­ter Sa­ga är in­te yngst i fa­mil­jen läng­re. Mel­man, döpt ef­ter gi­raf­fen i fil­men Ma­da­gas­kar, blev nyss fem må­na­der.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.