Li­sa Nils­son nju­ter av sin er­öv­ra­de fri­het

I ef­ter­dy­ning­ar­na av metoo sat­te Li­sa Nils­son upp fö­re­ställ­ning­en ”Kvin­nan som är jag”. Där vri­der och vän­der hon på sig själv och vem hon har va­rit. – Den är en slags slut­gil­tig fri­gö­rel­se­ma­ni­fes­ta­tion från allt som be­grän­sar.

Göteborgs-Posten - - Kultur - Jo­han Lin­dqvist jo­han.lin­[email protected]

Från sce­nen på in­ti­ma Ri­val i Stock­holm, där Li­sa Nils­son bod­de in sig un­der spel­ti­den med fö­re­ställ­ning­en ”Kvin­nan som är jag”, kun­de hon se var­je re­ak­tion i publi­kens an­sik­ten. Tå­rar, skratt, be­stört­ning. Och se­dan ap­plå­der­na för­stås.

Nu ska sho­wen skep­pas ut i lan­det. Nya sa­long­er, nya för­ut­sätt­ning­ar. Bland an­nat un­der tre kväl­lar på Lo­rens­bergs­te­a­tern i Gö­te­borg. In­för pre­miä­ren i Stock­holm be­skrev Li­sa Nils­son ar­be­tet med fö­re­ställ­ning­en som en slags för­so­ning med den hon va­rit och den hon är.

När vi träf­fas i Gö­te­borg, ef­ter sista ri­dån på Ri­val, no­te­rar jag att hon väl­jer li­te and­ra ord: fri­gö­rel­se, bok­slut.

Du sä­ger i bör­jan av fö­re­ställ­ning­en att det är rö­rigt att va­ra Li­sa Nils­son. Har det bli­vit mind­re rö­rigt tack va­re att du gjort den här sho­wen?

– Njae, fö­re­ställ­ning­en är en slags slut­gil­tig fri­gö­rel­se­ma­ni­fes­ta­tion, en mar­ke­ring att jag in­te läng­re har tid att in­te an­vän­da al­la mi­na re­sur­ser. Jag har gjort bok­slut med många oli­ka sa­ker i li­vet och är klar att gå vi­da­re, fö­re­ställ­ning­en har va­rit en del i det.

– Det in­ne­bär in­te att li­vet blir mind­re rö­rigt, men nu­me­ra finns i al­la fall all­ting up­pe på bor­det. Jag har slu­tat skyg­ga och duc­ka.

Jag kom­mer att tän­ka på Bo­dil Malm­s­tens ”Jag får ing­en ord­ning på mi­na pap­per”

– Ja, det är väl­digt myc­ket så som hon be­skri­ver det. Jag läs­te allt av hen­ne när jag skil­de mig förs­ta gång­en och tog mig till Bra­si­li­en. Hon flyt­ta­de ju till Fi­nis­te­re och bröt upp på all­var. Jag var in­te li­ka dras­tisk, men jag be­höv­de än­då Bo­dil för att pus­ha mig li­te.

I ”Kvin­nan som är jag” vri­der och vän­der Li­sa Nils­son på sig själv och vem hon har va­rit från ge­nom­brot­tet med ”Him­len runt hör­net” och fram­åt. Det hand­lar om kränga sig un­dan om­värl­dens för­vänt­ning­ar men än­nu mer om att in­te be­grän­sa sig själv.

– Jag har va­rit så him­la duk­tig på att väl­ja ut en li­ten del av mig själv som jag mär­ker fun­kar. Bå­de i kar­riä­ren och privat. ”Här tyck­te skiv­bo­la­get att det var full pott, här tyck­te man­nen att jag var bra”. Och så har jag an­pas­sat mig. Men det är slut med det nu.

Men finns det in­te ett vär­de i att kom­pro­mis­sa li­te för att li­vet och re­la­tio­ner ska fun­ka?

– Jo, men det är en an­nan sak. När det gäl­ler att va­ra så skick­lig som jag har va­rit på att släc­ka ned he­la bi­tar av min per­son­lig­het blir det in­te häl­so­samt. In­te för nå­gon. Jag har för­sökt va­ra duk­tig i så många oli­ka sam­man­hang för att till­va­ron ska fun­ge­ra, men det går in­te i läng­den.

– Det är helt en­kelt in­te håll­bart att re­gis­se­ra om sig själv till en enkla­re upp­la­ga som är smi­di­ga­re att va­ra med för stun­den.

Så var­för gjor­de du det?

– Jag skyl­ler in­te på nå­gon an­nan. Men som tjej är man re­dan från da­gis sko­lad i att va­ra an­pass­nings­bar och he­la ti­den skan­na av vad som är gång­bart i var­je gi­ven si­tu­a­tion. Och man lär sig snabbt att det finns bå­de ome­del­ba­ra straff och tyd­li­ga be­lö­ning­ar be­ro­en­de hur man be­ter sig.

– Det där är ingen­ting som jag kan stänga av helt, men jag trä­nar mig att det strun­ta i det. Jag övar och övar, det är ing­en en­kel pro­cess.

Li­sa Nils­sons fö­re­ställ­ning kom i ef­ter­dy­ning­ar­na av metoo. Själv var hon in­te så syn­lig på re­vo­lu­tio­nens främs­ta bar­ri­ka­der, men Li­sa Nils­son be­skri­ver det som hon var myc­ket ak­tiv i ar­be­tet bakom. Fram­för allt som en av de dri­van­de i den in­re cir­keln bakom det ban­bry­tan­de skå­de­spe­larupp­ro­pet ”Tyst­nad tag­ning”. Det ord­na­des mö­ten där det for­mu­le­ra­des stra­te­gi­er för att få sam­man­håll­ning­en att va­ra så stark som den blev och för allt skul­le gö­ras med stringens och tyd­lig­het.

– När vi sat­te oss ned till­sam­mans och för en gång skull slapp täv­la mot varand­ra, slapp bli be­döm­da, så kun­de vi änt­li­gen ut­by­ta er­fa­ren­he­ter och be­rät­tel­ser med varand­ra. Det var bland det star­kas­te jag va­rit med om. De kvin­nor som fanns i det rum­met, allt­så lan­dets främs­ta skå­de­spe­lers­kor, är allt se­dan dess med mig var­je gång jag går upp på scen. Det är som att ha en hel ar­mé i ryg­gen var­je kväll, sä­ger Li­sa Nils­son.

Jag har gjort bok­slut med många oli­ka sa­ker i li­vet och är klar att gå vi­da­re, fö­re­ställ­ning­en har va­rit en del i det.

Det har ald­rig va­rit ro­li­ga­re att va­ra kvin­na än nu. Det har ald­rig va­rit ro­li­ga­re att va­ra ar­tist än nu. Det finns inga re­strik­tio­ner kvar. Jag kom­mer att va­ra än­nu mer orädd i fram­ti­den och det är en stark käns­la av upp­rät­tel­se.

Hur upp­lev­de du ti­den ef­ter att allt bra­kat loss och se­dan lagt sig en smu­la?

– Jag var väl­digt trött ef­ter he­la metoo. Det var så myc­ket som kom upp och det var smärt­samt för al­la par­ter. Även för män­nen som kla­ra­de av att rann­sa­ka sig själ­va. Det var oer­hört upp­byg­gan­de, men sam­ti­digt drä­ne­ran­de.

– Så när jag se­dan skul­le skri­va min fö­re­ställ­ning vil­le jag und­vi­ka att bli kvar i det där kri­get. Jag kän­de att det be­höv­des nå­got an­nat. Jag läng­ta­de ef­ter vär­me, ge­men­skap och garv. Jag vil­le fri

gö­ra mig från att be­hö­va fort­sät­ta fö­ra al­la kvin­nors ta­lan och i stäl­let be­rät­ta min egen histo­ria.

Li­sa Nils­son är upp­vux­en på 1970-ta­let i Ty­resö ut­an­för Stock­holm. Rad­hus­liv. Po­li­tisk en­ga­ge­ra­de för­äld­rar på väns­ter­kan­ten. Två tvil­ling­brö­der. Pap­pans mu­si­ker­vän­ner fyll­de hu­set un­der mid­da­gar, fes­ter och ses­sions.

Re­dan ti­digt fat­ta­de Li­sa Nils­son vil­ka vägar hon skul­le ta för att bli ac­cep­te­rad av de coo­la jazz­kat­ter­na och se­na­re de jämn­gam­la mu­si­ker­na.

– Jag blev den tuf­fa tje­jen som skäm­ta­de li­ka myc­ket och drack li­ka hårt som kil­lar­na ut­an att kän­na ef­ter hur det sma­ka­de el­ler kän­des för mig. Myc­ket var så på den ti­den. Av­stängt och an­pas­sat.

– Jag köp­te vis­sa ski­vor ba­ra för att ha dem hem­ma. Tön­ti­ga, jäv­la fu­sion­s­ki­vor som jag ald­rig lyss­na­de på men som im­po­ne­ra­de på de där mu­si­ker­kil­lar­na. Jag tyck­te det var en­kelt. Att de var så lätt­läs­ta. Se­dan in­såg jag att det ba­ra var en evig jäv­la un­der­kas­tel­se från min si­da. Jag gil­la­de ju även po­wer­bal­la­der och Back­stre­et boys, och lyss­na­de på Jo­ni Mit­chell el­ler Tu­rid. Min mu­sik­smak var och är ex­tremt bred. Li­ka om­byt­lig som jag.

Hen­nes mam­ma för­sök­te ti­digt vi­sa Li­sa Nils­son fe­mi­nis­men, stack till hen­ne lit­te­ra­tur som skul­le in­spi­re­ra.

– Jo ab­so­lut, men det fe­mi­nis­tis­ka upp­vak­nan­det har ta­git tid för mig. Jag låg långt ef­ter, länge.

– När jag gjor­de re­se­arch för fö­re­ställ­ning­en och läs­te gam­la in­ter­vju­er hit­ta­de jag många klipp där jag jag fick frå­gan om jag var fe­mi­nist och jag sva­ra­de all­tid ”nej, jag är hu­ma­nist”. Jag vil­le ald­rig sä­ga att det fanns någ­ra pro­blem i bran­schen. Det var så myc­ket för­svars­me­ka­nis­mer, jag vil­le fram­stå som den coo­la och fria, men det stäm­de ju in­te.

Har det ta­git läng­re tid för dig att bli fe­mi­nis­tiskt med­ve­ten ef­tersom du har va­rit i ar­tist­bran­schen se­dan unga år?

– Jag vet in­te. Kanske. Det är svårt att sva­ra på. Men jag kan kän­na igen sam­ma pro­ces­ser som jag gått ige­nom hos många and­ra kvin­nor. Det är en re­sa man ger sig ut på med hä­lar­na i mar­ken. Helt en­kelt för att det är job­bigt att er­kän­na för sig själv att man in­te vå­gat se he­la bil­den, sin egen si­tu­a­tion och si­na be­te­en­de­möns­ter.

Tror det du att det kom­mer att va­ra kor­ta­re pro­ces­ser för di­na eg­na dött­rar?

– Ab­so­lut. De är åt­ta och tolv nu och bör­jar på en helt an­nan ni­vå. De ge­nom­skå­dar så myc­ket på ett helt na­tur­ligt sätt. Det finns en an­nan med­ve­ten­het i dem och de­ras om­giv­ning.

Som pla­nen lig­ger nu av­slu­tar Li­sa Nils­son sin tur­né med ”Kvin­nan som är jag” i dans­ka Oden­se den 5 april. Se­dan blir det kanske, kanske någ­ra sista kväl­lar på Ri­val för att kny­ta ihop säc­ken. Ef­ter det tid för åter­hämt­ning i som­mar­hu­set hon köp­te re­dan 1993 och som nu re­no­ve­ras ”så att jag kan bli gam­mal där.”

Fast det drö­jer ett tag till. Den 13 au­gusti fyl­ler Li­sa Nils­son 50 år. Myc­ket är fort­fa­ran­de kvar att gö­ra.

Vad vill du ta dig för?

– Jag vän­tar på ett spän­nan­de tv­ma­nus. Jag har en hel lis­ta på ski­vor jag vill spe­la in. Jag vill spe­la te­a­ter. Och när ska jag hy­ra Glo­ben och Scan­di­na­vi­um med sym­fo­nior­kes­ter? Det mås­te ju ske nå­gon gång.

Hur är käns­lan?

– Jag ser fram emot att fyl­la fem­tio. Det har ald­rig va­rit ro­li­ga­re att va­ra kvin­na än nu. Det har ald­rig va­rit ro­li­ga­re att va­ra ar­tist än nu. Det finns inga re­strik­tio­ner kvar. Jag kom­mer att va­ra än­nu mer orädd i fram­ti­den och det är en stark käns­la av upp­rät­tel­se. Jag har ta­git ton­å­ring­en i mig själv ut ur flick­rum­met, för gott.

Bild: Ro­bin Aron

I ”Kvin­nan som är jag” vri­der och vän­der Li­sa Nils­son på sig själv och vem hon har va­rit från ge­nom­brot­tet med ”Him­len runt hör­net” och fram­åt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.