To­mas Sjö­din: Jag för­sö­ker för­val­ta den gå­va jag fick

Göteborgs-Posten - - Namn - To­mas Sjö­din För­fat­ta­re, pas­tor i Smyrna­kyr­kan

Den 7 maj 2019 an­löp­te en strid ström av med­de­lan­den till min te­le­fon. De kom från de mest skif­tan­de håll och al­la vil­le de be­rät­ta sam­ma sak: Att Je­an Va­ni­er var död. Tyd­li­gen var det vi­da spritt att han var av mi­na sto­ra fö­re­bil­der. Je­an Va­ni­er var aka­de­mi­kern som val­de att de­la sin var­dag med män­ni­skor med fy­sis­ka och psy­kis­ka funk­tions­hin­der och som mot se­na­re de­len av sitt liv sa:

”När jag åld­ras mär­ker jag att jag har svårt för att re­la­te­ra till så kal­la­de nor­ma­la män­ni­skor. Jag vet in­te vad jag skall pra­ta om. Jag kan le­ka och skäm­ta kring mat­bor­det med funk­tions­hind­ra­de, men jag mär­ker att jag hål­ler på att mar­gi­na­li­se­ras”.

Jag möt­te ho­nom en en­da gång och då ba­ra någ­ra få tim­mar. Men det finns mö­ten man ald­rig glöm­mer. För mig blev tim­mar­na med ho­nom ett så­dant mö­te. Vi möt­tes ald­rig mer och nu är det för sent.

Så här var det, jag ha­de an­mält mig till en fem dygn lång, tyst retre­at i byn Trosly-Beu­ril un­ge­fär en tim­mes re­sa från Pa­ris och får väl va­ra är­lig och sä­ga att jag mer res­te dit för att få en chans att mö­ta Je­an än att va­ra tyst.

Den näs­tan två me­ter långe man­nen, vars böc­ker och tex­ter jag läst i många år, vän­ta­de på mig ute på by­ga­tan, sa mitt namn och la­de ar­men om mig. Ef­ter någ­ra steg bad han mig by­ta si­da ef­tersom han hör­de då­ligt på sitt ena öra. ”So, what’s your sto­ry?”, frå­ga­de han. Öpp­ning­en var ovän­tad. Först viss­te jag in­te rik­tigt vad jag skul­le sä­ga. Se­dan bör­ja­de jag be­rät­ta, jag gjor­de det som om vi ha­de känt varand­ra he­la li­vet. Jag be­rät­ta­de om min väg från vårt liv hit till hans. Pre­cis när vi gick in ge­nom dör­ren sa han: ”Vi glöm­mer så lätt att vi ba­ra pas­se­rar det här li­vet. Någ­ra stan­nar länge, and­ra tit­tar ba­ra in. Men al­la ba­ra pas­se­rar”.

Tim­mar­na flög när vi satt i de slit­na få­töl­jer­na i hans enk­la hus, myc­ket av sam­ta­let har jag glömt, men jag kom­mer ald­rig att glöm­ma det han sa om hur han för­sök­te tän­ka om var­je män­ni­ska han möt­te: ”Du är ald­rig den jag tror att du är. Lär jag kän­na dig skall jag upp­täc­ka att du är myc­ket vack­ra­re än jag trod­de. Och myc­ket mer så­rad”.

När det förs­ta med­de­lan­det om hans död pling­a­de till i min te­le­fon var jag ome­del­bart till­ba­ka vid själ­va in­led­ning­en av vårt mö­te. Han ha­de na­tur­ligt­vis myc­ket vik­tigt att be­rät­ta. Själv­klart var han med­ve­ten om att jag ha­de tu­sen frå­gor till ho­nom, men med den mog­na män­ni­skans åter­håll­sam­het la­de han band på allt det för att i stäl­let bör­ja dra i någ­ra trå­dar i min be­rät­tel­se. Det upp­stod ett ut­rym­me där, en rymd som är svår att sät­ta ord på. En rymd som hör ihop med rikt­ning­en i or­den ”So, what’s your sto­ry?”

Jag för­sö­ker för­val­ta den gå­va jag fick den där ef­ter­mid­da­gen ge­nom att var­je vec­ka ha nå­got sam­tal som in­te har nå­gon agen­da, mö­ten som ba­ra syf­tar till att få hö­ra nå­gon an­nans be­rät­tel­se. Be­rät­tel­ser är uni­ver­si­te­tet i di­sci­pli­nen mänsk­ligt liv, de är den kor­tas­te vägen till en värld av för­stå­el­se och re­spekt.

Den näs­tan två me­ter långe man­nen vän­ta­de på mig ute på by­ga­tan, sa mitt namn och la­de ar­men om mig

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.