Vi upp­trä­der på en scen i lit­te­ra­tu­rens namn

Att mö­ta sig själv i nå­gon an­nans ro­man kan va­ra en om­ska­kan­de upp­le­vel­se. Men för­fat­ta­ren har in­te ba­ra ett an­svar mot lit­te­ra­tu­ren, ut­an ock­så mot den som lå­nat konst­nä­ren sin ge­stalt, skri­ver Ingrid Bos­sel­dal.

Göteborgs-Posten - - Kultur - Ingrid Bos­sel­dal kul­[email protected]

För­fat­ta­ren Alex­an­dra Co­el­ho Ahndo­ril (ena hal­van av den fram­gångs­ri­ka dec­kar­du­on Lars Kep­ler) be­rät­ta­de en gång i en in­ter­vju att hon und­vi­ker att an­vän­da sitt eget hem som brotts­plats.

När hon än­då vid ett till­fäl­le gjor­de det gick det il­la. Hon lät ett mord be­gås i fa­mil­jens vack­ra hall, plat­sen där hon, ma­ken, bar­nen var­je dag rör­de sig in och ut i si­na liv. Det var ren fik­tion. Men ef­teråt ång­ra­de hon sig. Det var som om mor­det för­mör­ka­de den där plat­sen och sam­ti­digt sol­ka­de he­la hem­met.

And­ra an­vän­der in­te ba­ra sin hall, ut­an ock­så sin part­ner, si­na barn, ar­bets­kam­ra­ter, vän­ner och he­la sitt hem som det stoff de vä­ver sin konst av. Ibland blir det mäs­ter­verk. Ibland blir det plumpt och pin­samt. Och att mö­ta sig själv i till ex­em­pel en ro­man som man själv in­te skri­vit, med namns näm­nan­de el­ler ba­ra all­de­les ur­skilj­bar, är nog för de fles­ta om­ska­kan­de, ibland till och med li­te som ett hot­brev.

Jag vet det av egen er­fa­ren­het, så­väl som fö­re det­ta för­fat­tar­hust­ru, som skrämd kon­fe­rens­del­ta­ga­re i Ma­ja Lund­grens ro­man ”Myg­gor och ti­g­rar” och som tröstä­tan­de fö­re det­ta för­fat­tar­hust­ru i Ce­ci­lia Gyl­len­ham­mars ro­man ”Säng­kam­mar­tju­ven”.

Det åter­giv­na må va­ra hur ba­nalt som helst, el­ler rent av hyl­lan­de. När nå­gon ta­git sig mak­ten att klip­pa ut just det­ta ur en si­tu­a­tion som ald­rig va­rit äm­nad åt of­fent­lig­he­ten (el­ler ska­pa en si­tu­a­tion som ald­rig va­rit men fram­stäl­la den som sann) blir det än­då en på­min­nel­se om vad som ock­så ha­de kun­nat stå där.

För­fat­ta­ren, nå­gon man va­rit myc­ket nä­ra el­ler nå­gon man ba­ra rå­kat de­la en kon­fe­rens med, el­ler nå­gon som man ald­rig träf­fat men som kän­ner nå­gon som man själv kän­ner, har ta­git sig rät­ten att be­stäm­ma var grän­sen mel­lan frontstage och back­stage ska gå i mitt liv.

I ef­terskal­ven till de­bat­ten om den nors­ka för­fat­ta­ren Vig­dis Hjort­hs ro­man ”Arv och mil­jö”, som av många läs­tes som en an­kla­gel­se­akt rik­tad mot för­fat­ta­rens far, sa Vig­dis Hjorth att vi al­la all­tid bor­de upp­fö­ra oss på ett sätt som tål att bli om­skri­vet i en ro­man. Vär­de­ring­en av ett så­dant på­stå­en­de är omöj­ligt att gö­ra ut­an kon­text.

Om det be­ty­der att vi ald­rig bor­de be­gå över­grepp mot and­ra män­ni­skor, är det lätt att hål­la med. Om det be­ty­der att vi i var­je stund, in­te minst i um­gäng­et med en för­fat­ta­re och ock­så i det mest pri­va­ta, bor­de upp­trä­da som om vi sam­ti­digt vo­re på en helt an­nan scen, blir det be­tyd­ligt mer kom­pli­ce­rat.

Då mås­te den som ris­ke­rar att i lit­te­ra­tu­rens namn stäl­las på den där sce­nen till­sam­mans med för­fat­ta­rens al­ter ego, egent­li­gen stän­digt hands­kas med den oba­lans och ali­e­na­tion som det­ta per de­fi­ni­tion ska­par i re­la­tio­nen, och, i frå­ga om det som en dag even­tu­ellt skrivs, läg­ga sin tillit till för­läg­ga­rens och för­la­gets om­dö­me.

Det finns in­te, som jag ser det, nå­gon an­nan väg, och det hand­lar in­te främst om att ro­ma­ner­na ur för­la­gets syn­vin­kel ska kla­ra en ju­ri­disk pröv­ning ut­an en este­tisk och etisk. Kanske ock­så, som i ex­em­pel­vis 1970-ta­lets så kal­la­de be­kän­nel­se­lit­te­ra­tur (helt for­man­de för mitt eget liv), en po­li­tisk.

För­fat­ta­ren Mär­ta Tik­ka­nen har i oli­ka sam­man­hang ut­tryckt att pro­ble­met in­te är att skön­lit­te­rärt an­vän­da sig själv och si­na eg­na er­fa­ren­he­ter, det är sna­ra­re ofrån­kom­ligt, pro­ble­met upp­står först när det blir då­lig lit­te­ra­tur – el­ler, för att ut­tryc­ka sig ju­ri­diskt, när det sak­nas konst­när­lig verks­höjd. Det är, tän­ker jag, knap­past så en­kelt, men det är kanske in­te hel­ler möj­ligt att dra skar­pa­re grän­ser än de som skil­jer bra från då­ligt och rätt från fel.

Åren runt mil­len­ni­e­skif­tet öka­de gans­ka ovän­tat (kanske var det en re­ak­tion på 1980-ta­lets text­cen­tre­ring och ut­rop om för­fat­ta­rens död?), ut­giv­ning­en av lit­te­rärt un­der­må­li­ga ”be­rät­tel­ser ba­se­ra­de på san­na histo­ri­er”, gär­na om psy­ko­lo­ger som räd­da­de miss­hand­la­de barn el­ler för­äld­rar som stal med sig barn ut­om­lands. De för­bi­gicks i det lit­te­ra­turkri­tis­ka sam­ta­let of­ta med tyst­nad.

Men kanske ba­na­de de än­då vägen, el­ler ut­gjor­de en sorts för­a­ning, om det som se­dan skul­le föl­ja: hög­kva­li­ta­tiv true cri­me, dra­ma­ti­se­ra­de brott i tv-se­ri­e­for­mat och fan­tas­tiskt be­rät­ta­de ra­dio­do­ku­men­tä­rer men ock­så en snår­skog på in­ter­net där okon­trol­le­ra­de och många gång­er all­de­les om­dö­mes­lö­sa ”in­flu­encers” an­vän­der si­na youtu­be­ka­na­ler för att ska­pa sig själ­va och kros­sa and­ra. (Lyss­na på Me­di­er­na i P1 19/10 för att när­ma er vid­den).

Mot den re­li­e­fen är nog in­te au­to­fik­tiv, för­lagd skön­lit­te­ra­tur, den sto­ra frå­gan för den som vill häv­da män­ni­skors rätt till si­na eg­na histo­ri­er el­ler skydd för pri­vat­li­vets helgd. Men det be­ty­der in­te att dis­kus­sio­nen om bra och då­ligt, rätt och fel, är omo­ti­ve­rad. Tvärtom.

För­fat­ta­ren har ett fort­satt an­svar in­te ba­ra, som det ibland häv­das i

And­ra an­vän­der in­te ba­ra sin hall, ut­an ock­så sin part­ner, si­na barn, ar­bets­kam­ra­ter, vän­ner och he­la sitt hem som det stoff de vä­ver sin konst av

de mest hög­stäm­da ton­lä­ge­na, mot lit­te­ra­tu­ren, ut­an ock­så mot den och de som öp­pet, hjälp­ligt ka­mou­fle­rat el­ler helt omärk­bart, lå­nat konst­nä­ren sin ge­stalt. Och där du­ger det in­te alls, att som Anna Ax­fors i Syd­svens­kan (23/10) häv­da att för­fat­ta­re själ­va säl­lan vet var grän­ser­na går mel­lan verk­ligt, re­a­lis­tiskt och fik­tivt. Det vo­re att omyn­dig­för­kla­ra för­fat­ta­ren och gö­ra den­na bå­de an­svars­lös och im­be­cill.

För någ­ra år se­dan (GP 26/1 2016) be­skrev Mikael van Reis i en läsvärd es­sä hur han hit­ta­de sig själv med en se­ka­tör i bak­fic­kan på Eni­ros adress­tjänsts fo­to av hans hus. Han kon­sta­te­ra­de att hur myc­ket han än kan upp­skat­ta au­to­fik­tiv lit­te­ra­tur med dess buk­tan­de speg­lar mot pri­vat­li­vet och ga­tu­fo­to­gra­fins ”be­fri­an­de lik­vär­dig­het”, så häv­dar han rät­ten att sä­ga ja till att sä­ga nej, i be­ty­del­sen att be­hål­la rät­ten att själv väl­ja när han är of­fent­lig el­ler privat. Jag in­stäm­mer.

Långt ef­ter att hem­met upp­lösts, fanns på Eni­ro en of­fent­ligt kon­ser­ve­rad bild av en adress som in­te läng­re var min. Mo­ti­ven var in­te på nå­got sätt kom­pro­met­te­ran­de men än­då på nå­got sätt om­ska­kan­de. Den se­dan länge dö­da hun­den som vi­la­de på den var­ma trap­pan. Den hem­ma­s­löj­da­de flag­gan på fa­sa­den. Små barn­cyk­lar.

Det är på många sätt där vi ham­nat. I en ut­ochinvräng­d bak­si­da. Vi står el­ler ställs på sce­nen ock­så när vi gått av den. Och det gör nå­got med oss, va­re sig det sker i hög­kva­li­ta­ti­va au­to­fik­ti­va verk el­ler i rik­tigt sun­ki­ga verk­lig­hets­för­vräng­ning­ar som ald­rig bor­de hit­tat ut i of­fent­lig­he­ten.

Bil­der: Pet­ter Trens

”Långt ef­ter att hem­met upp­lösts, fanns på Eni­ro en of­fent­ligt kon­ser­ve­rad bild av en adress som in­te läng­re var min. Mo­ti­ven var in­te på nå­got sätt kom­pro­met­te­ran­de men än­då på nå­got sätt om­ska­kan­de”, skri­ver Ingrid Bos­sel­dal i sin es­sä om au­to­fik­tion och att ham­na på den and­ra si­dan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.