I rörelse
Det ligger ett grovt plaströr längs vår lilla väg, ända ifrån den tvära svängen i backen upp från bron till långt förbi krönet. Det är säkert femtio meter långt och kanske femton centimeter i diameter. Det är markägaren eller kanske hans pappa som släpat upp och lagt det där. I somras skulle ängen, där det en gång fogades samman och blev liggande, slås och de fick därför flytta på det och lade det i vägkanten.
Det är Telias rör. De har betalat för det.
En gång i tiden, innan vi fick fiber, hängde vår telekommunikation på en skör tråd. Det var när Trafikverket för några år sedan byggde de två förbifartsspåren i Stenkullen som röret under järnvägen med vår gamla kopparkabel i skadades.
Att röret var defekt upptäcktes av en förtjänstfull underentreprenör till Telia. Om det rann in vatten i det kunde kopparkablarna kortslutas och vi skulle inte ha någon telefon, dator eller teve mer. Telekommunikationen till kanske några tiotal fastigheter var hotad.
Snillrikt nog kom han på att spruta in kolsyra i röret för att hålla det torrt. Han bytte gastuber med jämna mellanrum, men lagret med stora tuber som han hade stående vid bron kastade traktens företagsamma ungdomar i ån. Han bytte taktik och lånade ström av markägaren för att driva en kompressor som pumpade in tryckluft i röret. Det fungerade också.
Men vår telekommunikation hängde fortfarande på en skör tråd.
Telias idérike underentreprenör hade sett att Trafikverket dragit flera nya rör genom banvallen på just den här sträckan när de byggde förbifartsspåren. Några hade de använt, flera var tomma.
Han informerade Telia om detta, och de kontaktade Trafikverket om att få använda ett av deras tomrör.
Men se, det fick de inte, Trafikverket behövde dem i reserv.
Ställda inför denna njugghet bad Telia att få dra ett eget rör under järnvägen.
Nej, sa Trafikverket, det är vår banvall, i den skall icke dras främmande rör.
Men hur skall vi då bära oss åt, frågade Telia.
Ni får ta en annan väg, sa Trafikverket. Ni har rör lite varstans på andra ställen genom vår banvall, använd dem.
Men det blir en stor omväg, sa Telia.
Än sen då, sa Trafikverket.
Kanske överklagade Telia beslutet i någon hierarki, ty nu hände ingenting. Kompressorn gick och tiden.
Så, en vacker kväll förra sommaren när jag körde förbi, stod det ett tält på ängen där intill järnvägen. I det höll två man på att svetsa ihop det långa plaströret som nu ligger i diket längs vår lilla väg. Jag stannade och gick och frågade vad de höll på med. Vi svetsar ihop ett långt rör, sa de. Jo, sa jag, varför då? Telia skall borra igenom banvallen i morgon och de behöver ett rör, sa de. Jaha, så bra, sa jag och tänkte: nu säkras vår telekommunikation.
Och så blev det nästa dag, precis som det brukar. Men inga försök gjordes att borra igenom banvallen: inga maskiner, inga gubbar, ingenting. Bara hussvalorna som seglade över bron, bara forsärlan som satt på den och vippade med stjärten. Bara hägern som stod stel i andra änden på dammen.
Och dagarna gick, som de brukar, och ingenting mer hände.
Kanske hade detta hänt: en dag hade någon telian trott sig hitta ett hål i lagstiftningen genom vilket ett främmande rör kunde skjutas in i Trafikverkets banvall i Stenkullen. Men i svinottan hade det ringt en eller annan generaldirektör, generaljurist eller vanlig general från Det Statliga Verket och väst: Ge fan i vår banvall, annars! Och så räknades alla de pålagor som kunde bli följden upp.
Och det var bara att lyda. Fram till 1993 var också Telia ett statligt verk. Det är intressant att spekulera i hur maktkampen slutat om Telia fortfarande varit det.
Och sedan, en regnig höstdag, fick vi vår fiberanslutning. Visserligen ett och ett halvt år försenad, men ändå. Nu hängde vår telekommunikation inte på skör tråd längre.
Men inte heller fibern fick dras genom banvallen. Nej, den anslöts någonstans uppe vid Skallsjö ängar, en kilometerlång omväg. I stället för att dra fiberkabeln 50 meter från järnvägen till bron fick Telia gräva ner nya rör genom Forsells marker och genom Rörkärrshåla, som ängen nedanför oss heter. Men till slut nådde de fram och installerade fibern och kopplade bort oss från vår gamla kopparkabel.
Vi drog en suck av lättnad.
Hur det gick för dem som inte anslöt sig till fibern vet jag inte. Kanske lever de ännu i bävan för en kortslutning i banvallen. Kanske går ännu kompressorn.
Telia får gärna komma och hämta sitt rör, de har ju betalt för det. Och även om det inte direkt ligger i vägen, så ligger det vid sidan av och där ligger det lite i vägen.
Hur det gick för dem som inte anslöt sig till fibern vet jag inte. Kanske lever de ännu i bävan för en kortslutning i banvallen.