Teater: Adel Darwish tänker fortsätta jobba med känslorna
Redan som nioåring visste han vad han ville bli. Skådespelaren Adel Darwish gör succé i allt han medverkar i. Men aldrig har han gråtit så mycket som på teaterskolan i Sverige.
Vi sitter i ett litet rum på andra våningen på Backateatern, möblerat med bokhylla, soffa, skrivbord och en strimma utsikt mot en gråmulen himmel. Sedan, när vi går, ska Adel Darwish sitta där och jobba med sin C-uppsats för högskolan för scen och musik: en podcast på temat prestation.
Redan när han var nio år upptäckte han kraften i att kunna förställa sig:
– Jag har en tvillingsyster, och vi brukade alltid leka och spela olika roller. ”Nu är jag grannen som måste ta hand om dig, för dina föräldrar är inte hemma, och jag är elak” kunde hon säga, och så gick vi in i våra roller. Jag började gråta. Det var bara på lek, men jag kände att jag aldrig förut hade haft så mycket kontakt med så många känslor på samma gång, säger Adel Darwish med förundran i rösten vid minnet.
Det var då han bestämde sig:
– Jag ville fortsätta att undersöka känslor i olika sådana situationer.
På varje släktkalas ställde han till med show och härmade kändisar. Pappa var engelsklärare och mamma lärare i arabiska, i Aleppo. Familjen var inte förtjust i hans teaterdrömmar, och tvingade honom att i stället utbilda sig till ingenjör för att gå i storebrors fotspår. Efter långa dagar på tekniska högskolan gick Adel Darwish ändå teaterutbildning på kvällstid.
– Min första roll var som funktionsnedsatt, jag spelade att jag var förlamad i kroppen och bara kunde säga några få ord. Även om det var amatörteater var det spännande att få spela någon med helt andra förutsättningar.
Teaterdrömmarna förde honom senare via Tyskland till Sverige, där han hoppades få kontakt med en vän till sin lärare från teaterskolan i Aleppo.
– Men när jag kom hit fick jag reda på att han just gått bort i cancer.
I stället hamnade han ensam i Hjo, där han skrev sin första pjäs: ”Three questionmarks”. Han hade lyckan att träffa musikläraren Gunnar Temar och hans fru Kristina Bernholm, som hjälpte honom att iscensätta föreställningen med ljud och ljus.
– Jag fick bo hemma hos dem och vi blev jättenära, säger Adel Darwish som även lärde känna dansaren Eva-Britt Andersson som tipsade om att det fanns något som hette Skara skolscen.
– Då kunde jag knappt någon svenska, hade bara bott här i fem månader. Men jag fick göra praktik i Skara och alla var jättetrevliga och hjälpsamma.
Han åkte på en liten turné med ”Three questionmarks” och spelade föreställningen i Hjo, Skövde, och på Frölunda kulturhus.
– Det var helt och hållet fysisk teater, jag utgick från fyra teman: frihet, ambition, drömmar och krig, och förmedlade alla mina tankar via kroppen, förklarar Adel Darwish.
I hemlandet Syrien är teatern över lag mer fysisk till sitt uttryck.
– Här i Sverige är det raka motsatsen. Här är det mest själen som ska spela, säger han och knackar glatt med knogen i pannan.
– Här räknas det som överspel om du tar i mycket fysiskt. Jag har fått jobba mer med känslor här, och med mina svagheter. Har gråtit jättemycket och tänkt att jag är en dålig skådis, det är därför jag ska undersöka det här med prestation nu i min C-uppsats.
Ändå har han hyllats av kritikerna för sina insatser både i Mattias Anderssons ”Vi som fick leva om våra liv” och i egna pjäsen ”Hierarchy of needs” på Backateatern. Allt redan innan han tagit examen.
– Att jag kom in på scenskolan är det bästa som hänt i mitt liv. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli bortvald, hade ju bara varit i Sverige i drygt ett år. Men så gjorde jag scenprov och gick vidare till andra, tredje ... och fjärde omgången. Sen kom jag in!
Hans absoluta favoritskådespelare är Roberto Benigni, känd från mästerliga filmer som ”Livet är underbart” och ”Down by law”.
Själv kommer Adel Darwish snart också att medverka i sin första långfilm: ”Ghabe”. Dramat är regisserat av Markus Johnson Castro. Filmfotograf är Carl Rasmussen från Göteborg, som varit kameraassistent åt den internationellt hyllade filmfotografen Hoyte van Hoytema med filmer som ”Dunkirk” på sitt cv.
– Titeln ”Ghabe” är arabiska för skog, och jag spelar huvudrollen som Monir, en flykting som utforskar de svenska urskogarna där han förälskar sig i den mystiska Moa. Han tvingas dessutom konfronteras både med traumatiska minnen av kriget och med den svenska smygrasismen i väntan på uppehållstillstånd, berättar Adel Darwish.
Filmen har redan vunnit flera internationella priser, men valdes inte ut att visas på Göteborgs filmfestival.
Vad händer 2020 för dig?
– Vi kommer att spela ”Vi som fick leva om våra liv” på Dramaten. Jag är också med i en dokumentär på SVT, K-special av Sara Sommerfeld, som sänds i februari. Den handlar om mitt liv och om arbetet med pjäsen ”Hierarchy of needs”, som ska gästspela i Belgien. Jag är också väldigt stolt över filmen ”Ghabe” som jag hoppas ska få svensk biopremiär. I övrigt har jag kontrakt på Backateatern till 2021.