I mör­da­rens skug­ga

En kri­mi­nal­ro­man av Samu­el Karls­son

Göteborgs-Posten - - Leva - Fort­sätt­ning föl­jer.

Del 40 av 44.

Jes­si­ca har åkt till öde­hu­set för att gå på fest med det gam­la gäng­et. Men det är ba­ra Ste­fan och hon som är där och stäm­ning­en blir allt­mer hot­full. Plöts­ligt sät­ter Ste­fan en kniv mot Jes­si­cas hals och sä­ger att han ”ord­nat en li­ten över­rask­ning”. På en an­nan del av ön gri­per po­li­sen Jo­nas för mor­den på Kla­ra, Mar­co och Lin­da – men är de rätt ute?

Jo­nas ska­ka­de på hu­vu­det. Han såg först på Mat­hi­as och se­dan Da­ni­el. ”Vad snac­kar ni för skit? Jag har in­te dö­dat nå­gon.” ”Ta det lugnt nu”, sa Da­ni­el. ”Vi ska in­te gö­ra dig il­la.” ”Nej, ni är in­te rik­ti­ga po­li­ser. Rik­ti­ga po­li­ser bry­ter sig in­te in ut­an lov.” In­nan de hann re­a­ge­ra vän­de sig Jo­nas om och sprang mot dör­ren. Han för­svann ner­för trap­pan med snab­ba steg. ”Hel­ve­te!” skrek Mat­hi­as. Han an­ro­pa­de Ör­jan på po­lis­ra­di­on. ”Pass på, han stic­ker”, sa han men fick ing­et svar. De sprang ef­ter ner­för trap­por­na. När de kom ut ge­nom dör­ren fick de syn på Ör­jan som tryck­te ner Jo­nas mot mar­ken sam­ti­digt som han bän­de upp hans ar­mar på ryg­gen och sat­te på ho­nom hand­bo­jor. ”Allt får man gö­ra själv”, sa han. ”Tur att man har ett för­flu­tet som brot­ta­re.” ”Ja, det var tur att du var va­ken den här gång­en”, sa Mat­hi­as och skrat­ta­de. De lyf­te upp Jo­nas från mar­ken. För­de ho­nom till­ba­ka till lä­gen­he­ten och sat­te ho­nom på en pinn­stol i var­dags­rum­met. ”Var­för gör ni så här mot mig?” frå­ga­de han. ”Var­för? Jag har in­te dö­dat nå­gon. Det var in­te jag.” ”Jag ska va­ra helt upp­rik­tig”, sa Mat­hi­as. ”Det ser ing­et vi­da­re ut för dig.” ”Men det var in­te jag. Jag gjor­de ba­ra som han sa. Han tving­a­de mig.” ”Vad snac­kar du om nu?” suc­ka­de Mat­hi­as. ”Tro in­te att du kan lju­ga dig ur det här.” ”Nej, jag lju­ger in­te. Han tving­a­de mig.” ”Vem då? Mol­gan? Slu­ta med det där skit­snac­ket. Du sit­ter i ski­ten. Om du ska lju­ga får du för­sö­ka bätt­re än så där.” Jo­nas bet ihop kä­kar­na. ”Jag sä­ger ing­et mer”, sa han. ”Ni tror att jag lju­ger men han kom­mer dö­da hen­ne. Då får vi se om ni tror mig.”

KAPITEL 48

Det knar­ra­de om trapp­ste­gen när Jes­si­ca gick upp mot över­vå­ning­en. Svet­ten rann ner­för hen­nes rygg­rad. Ste­fan kom ste­get ef­ter. Re­do att hug­ga med kni­ven vid mins­ta fel­steg. Vi­ta gar­di­ner rör­de sig i vin­den. Råt­tor rass­la­de iväg över golv­plan­kor­na och det knäpp­te från de gam­la väg­gar­na. Ing­en ha­de bott i hu­set se­dan man­nen i den olycks­för­följ­da fa­mil­jen häng­de sig i barn­kam­ma­ren. Ti­dens tand ha­de satt si­na spår men ska­let stod kvar som ett gro­teskt mo­nu­ment över tra­ge­din som in­träf­fat på går­den. He­la plat­sen osa­de av nå­got mörkt och hot­fullt. En ode­fi­ni­e­rad onds­ka som kun­de för­vri­da hu­vu­det på den mest san­sa­de män­ni­ska. Halv­vägs upp till över­vå­ning­en kän­de Jes­si­ca en di­stinkt stank som hon kän­de igen allt för väl. Det luk­ta­de lik. Var det nå­got ska­dat djur som ta­git sig in i hu­set och lagt sig i nå­got hörn för att dö? Hon tve­ka­de li­te men Ste­fan stack kniv­spet­sen i ryg­gen på hen­ne. ”Fort­sätt”, sa han. ”Vi har in­te he­la da­gen på oss.” Hon gick vi­da­re upp­för trap­pan men vid sista trapp­ste­get blev hon stå­en­de som pa­ra­ly­se­rad. En gam­mal kvin­na satt fram­för hen­ne i en sli­ten öron­lapps­få­tölj. Stir­ra­de med tom­ma ögon­hålor. Klädd i en tunn vit klän­ning och hå­ret i en trass­lig tor­va häng­an­de ner från hu­vu­det. Kvin­nan ha­de va­rit död länge. Mör­ka lik­fläc­kar syn­tes i an­sik­tet och på ar­mar­na. ”Stan­na in­te”, sa Ste­fan otå­ligt. ”Det är ba­ra mam­sen. Häl­sa på mam­sen. Hon mås­te ju ock­så få va­ra med. Som hon har tja­tat om det här. Gå nu.” Han stack kni­ven i ryg­gen på Jes­si­ca och hon fort­sat­te fram till den dö­da kvin­nan. ”Mam­sen är li­te ri­sig”, sa Ste­fan ur­säk­tan­de. ”Jag har haft hen­ne i frys­box­en se­dan i vå­ras. Jag bru­ka­de tit­ta på hen­ne ibland och då luk­ta­de hon in­te alls. Det mås­te va­ra vär­men.” ”Men var­för har du slä­pat med hen­ne hit? Hon är ju för hel­ve­te död!” Jes­si­ca kun­de in­te be­härs­ka sig läng­re. Det fick fin­nas nå­gon måt­ta på ga­len­ska­pen. ”Ja, jag vet men jag vil­le in­te att hon skul­le mis­sa det här. Mam­sen tyck­te så myc­ket om dig. Hon sa all­tid att jag bor­de gif­ta mig med dig. Jag lo­va­de det. Jag sa att en dag skul­le vi gif­ta oss. Mam­sen blev så glad.” Kal­la kå­rar rann ner­för rygg­ra­den på Jes­si­ca. Hon för­sök­te spe­la med för att kö­pa sig tid. Vil­le in­te re­ta upp ho­nom i onö­dan. ”Ja, det var ju trå­kigt att hon in­te kun­de va­ra med”, sa hon och sval­de för att in­te krä­kas. ”Hur dog hon?” Ste­fan blev mörk i ögo­nen. Ska­ka­de på hu­vu­det. ”Mam­sen blev elak”, sa han. ”Hon kun­de in­te ta sig upp ur säng­en. Skrek dum­ma sa­ker till mig. Sa att hon skul­le be­rät­ta för po­li­sen om det där med So­fia. Och så sket hon på sig. Var­je dag. Ba­ra sket och sket. Jag fick tor­ka hen­nes ars­le. Och så slet hon av sig blö­jan. Pis­sa­de i säng­en och skrek att jag var vär­de­lös som in­te kun­de få ett frun­tim­mer men jag gjor­de så hon blev tyst. Tog kud­den och tryck­te mot an­sik­tet. Mam­sen var stark. Hen­nes fing­rar som klor. Men se­dan blev allt tyst. Jag la­de hen­ne i frys­box­en.” Jes­si­ca viss­te in­te vad hon skul­le sä­ga. Det var ba­ra för myc­ket för att hon skul­le kun­na spe­la med. Hon vil­le kas­ta sig ner för trap­pan. Springa ut på äng­en och bort ge­nom sko­gen. Långt bort från hu­set och Ste­fan. Men hon ba­ra stod där oför­mögen att rö­ra sig. ”Det var trå­kigt att hö­ra”, sa hon. Tung­an kän­des torr och otymp­lig. Or­den snubb­la­de ut ur mun­nen på hen­ne. Han log och nic­ka­de. ”Myc­ket trå­kigt men jag fick en idé. När mam­sen var död kun­de hon in­te hind­ra mig läng­re. Al­la frun­tim­mer som va­rit ela­ka mot mig för­tjä­na­de att dö. Al­la mås­te straf­fas. Kla­ra och Lin­da var äck­li­ga ho­ror som knul­la­de runt. Men jag viss­te allt. Jag spa­na­de och gjor­de an­teck­ning­ar i min bok. Först Kla­ra och se­dan Lin­da. De fick vad de för­tjä­na­de. Mar­co sköt jag ba­ra för att det var ro­ligt. Och nu är det ba­ra Jes­si­ca kvar. Men vi ska in­te pra­ta om trå­kig­he­ter. Jag har ord­nat så fint. Gå till barn­kam­ma­ren.” Han vif­ta­de med kni­ven. Jes­si­ca bör­ja­de gå. Mam­mans död ha­de va­rit den ut­lö­san­de fak­torn som sat­te igång he­la hän­del­se­för­lop­pet. Gnis­tan som ut­löst bran­den i Stefans hjär­na. Vad ha­de han hit­tat på mer för ga­len­skap? Mitt på gol­vet i den gam­la barn­kam­ma­ren stod en ställ­ning i trä. Den såg ut som ett hand­bolls­mål. En sna­ra, till­ver­kad av ett kraf­tigt bunt­band, häng­de ner från rib­ban. Som en gal­ge på en av­rätt­nings­plats. Jes­si­ca kän­de pa­ni­ken kom­ma över sig. Hon mås­te fly. Hon mås­te bort från hu­set in­nan det var för sent. Hon spän­de krop­pen för att gö­ra ett ut­fall men in­nan hon fick en chans att gå till at­tack träf­fa­des hon av ett kraf­tigt slag i bak­hu­vu­det. Det flim­ra­de till för ögo­nen. Allt blev svart.

KAPITEL 49

Jo­nas bet på nag­lar­na. Han väg­ra­de pra­ta som ett tju­rigt li­tet barn. Mat­hi­as sköt­te ut­fråg­ning­en men Ör­jan fanns med vid hans si­da un­der för­hö­ret. ”Di­na fin­gerav­tryck fanns på mord­vap­net”, sa Mat­hi­as. ”Du kom­mer att få livs­tid. Hur känns det? Res­ten av li­vet med gal­ning­ar­na på Kum­la­bun­kern. Var­för gjor­de du det? Var­för dö­da­de du Kla­ra, Mar­co och Lin­da?” ”Jag har in­te dö­dat nå­gon”, sa Jo­nas. ”Jag är oskyl­dig.” ”Nej, men kol­la du kan ju pra­ta. Det gjor­de väl in­te ont? Om du nu är oskyl­dig kanske du kan för­kla­ra hur di­na fin­gerav­tryck ham­na­de på mord­vap­net.” ”Jag blev lu­rad. Han påstod att han ba­ra skul­le lå­na ge­vä­ret för att sko­ja med Son­ny.” ”Vem snac­kar du om? Det är du som är gär­nings­man­nen.” ”Nej, men om jag ta­lar om vem det är mås­te ni lo­va att skyd­da min mam­ma.” ”Vad har din mam­ma med sa­ken att gö­ra?” ”Han sa att han skul­le dö­da hen­ne om jag skvall­ra­de.” ”Vem? Vem skul­le dö­da din mam­ma?” Jo­nas bet på si­na nag­lar. ”Ni tror att jag är dum. Al­la tror att jag är så lätt­lu­rad. Men jag fat­tar mer än vad folk tror. Jag är oskyl­dig och era be­vis be­ty­der ingen­ting.” Mat­hi­as suc­ka­de. ”Okej, men var­för be­rät­tar du i så fall in­te vem som är den skyl­di­ge? Var­för tror du att det ska hän­da nå­got med din mam­ma?” ”Där­för att han dö­da­de sin egen mam­ma och stop­pa­de hen­ne i frys­box­en. Jag har sett det med eg­na ögon.” ”I frys­box­en?” Mat­hi­as ska­ka­de på hu­vu­det. ”Vem för­sö­ker du lu­ra?” ”Det är sant.” Det blev en pa­us. Mat­hi­as såg på Ör­jan som nic­ka­de näs­tan omärk­bart. De kör­de good cop bad cop och tan­ken var att Ör­jan skul­le ha en li­te mju­ka­re fram­to­ning. Det var dags att by­ta från den on­de till den go­de. Även om det var ett sli­tet knep bru­ka­de det fun­ka på per­so­ner som var ovana vid att ut­sät­tas för po­lis­för­hör. ”Är det sant att du är oskyl­dig?” frå­ga­de Ör­jan. Jo­nas bet på nag­lar­na och nic­ka­de. ”Du har ba­ra hjälpt nå­gon att lå­na bös­san och se­dan har du ställt till­ba­ka den i va­pen­skå­pet igen?” Han fick än­nu en nick till svar. ”Och nu vå­gar du in­te be­rät­ta nå­got ef­tersom gär­nings­man­nen ho­tar att ska­da din mam­ma.” ”Han kom­mer dö­da hen­ne”, sa Jo­nas. ”In­te ska­da. Han kom­mer dö­da hen­ne och stop­pa hen­ne i frys­box­en.” ”Okej, visst. Men om du be­rät­tar vad du vet så lo­var jag att åka di­rekt hem till din mam­ma och va­ra där tills vi gri­pit gär­nings­man­nen.” Jo­nas tänk­te ef­ter, se­dan ska­ka­de han på hu­vu­det. ”Hur ska jag kun­na li­ta på er?” sa han. ”Ni tror att ni kan lu­ra mig. Men jag är in­te dum. Al­la tror att jag är dum i hu­vu­det.” ”Nej, jag tror in­te att du är dum. Men om du in­te sam­ar­be­tar kan vi in­te hjäl­pa dig. Al­la be­vis pe­kar på att du är den skyl­di­ge.” ”Det var in­te jag.” ”Okej, vem var det då?” ”Jag kan in­te be­rät­ta har jag ju sagt.” ”Okej, vi gör så här istäl­let. Be­rät­ta hur det gick till när du häm­ta­de ge­vä­ret.” Jo­nas tänk­te ef­ter. ”Det var i ons­dags. Jag höll på och fix­a­de med bad­rum­met hos Son­ny och Lin­da men be­höv­de åka och häm­ta en ka­kel­skä­ra­re. På vägen hem stan­na­de jag till vid piz­ze­ri­an för att äta lunch och då var han där. Han frå­ga­de vad jag job­ba­de med. Jag be­rät­ta­de att jag re­no­ve­ra­de Son­ny och Lin­das bad­rum. Han tog tag i min arm och drog ut mig så ing­en an­nan kun­de hö­ra. Han sa att vi skul­le sko­ja med Son­ny. Bad mig ploc­ka ut vap­net ur va­pen­skå­pet. Han ha­de fått nys om att jag viss­te var nyc­keln fanns. Det var jag som sat­te in det i gar­de­ro­ben. Jag ha­de ing­en lust att gö­ra det men han var så jäk­la en­vis.” ”När ställ­de du till­ba­ka vap­net?” ”Da­gen ef­ter att Lin­da ha­de för­svun­nit.” ”Miss­tänk­te du ing­et?” ”Nej, in­te di­rekt. Det var först ef­teråt.” ”Hjälp­te du ho­nom med att sät­ta ut de där pin­nar­na på bad­plat­ser­na ock­så?” ”Nej, det gjor­de jag in­te.” ”Star­ta­de du skogs­bran­den?” Jo­nas såg ner på si­na hän­der. ”Han sa att jag var tvung­en. Han ho­ta­de att dö­da min mam­ma.” ”Så det var du som tän­de på?” Han lyf­te blic­ken och såg Ör­jan rakt i ögo­nen. ”Ja, det var jag, men jag ha­de ing­et val.” ”Allt det här lå­ter in­tres­sant men jag fat­tar in­te var­för du in­te ta­lar om vem den rik­ti­ge gär­nings­man­nen är. El­ler hit­tar du på all­ting?” ”Nej, det är sant. Jag är oskyl­dig. Ni mås­te tro mig. Han tving­a­de mig.” ”Bru­kar du hö­ra rös­ter som upp­ma­nar dig att gö­ra sa­ker?” frå­ga­de Mat­hi­as. Jo­nas skrat­ta­de till och ska­ka­de upp­gi­vet på hu­vu­det. ”Nej, det är in­te på det sät­tet”, sa han. ”Jag är in­te knäpp. Han finns på rik­tigt. Jag är oskyl­dig.” ”Visst, du har sagt det. Men är­ligt ta­lat så lig­ger du jäv­ligt ri­sigt till. Och har du ing­et mer att kom­ma med så får du föl­ja med till sta­tio­nen i Väs­ter­vik.” Mat­hi­as res­te sig upp från sto­len och Ör­jan gjor­de det ock­så. De bör­ja­de gå mot dör­ren. ”Vän­ta li­te”, sa Jo­nas. ”Lo­var ni att skyd­da min mam­ma?” ”Ja, vi lo­var”, sa Mat­hi­as. Jo­nas bet på nag­lar­na. Han tve­ka­de, se­dan vän­de han sig till Ör­jan. ”Om nå­got hän­der min mam­ma kom­mer jag ald­rig för­lå­ta er”, sa han. ”Han he­ter Ste­fan Mag­nus­son. Det är han som är mör­da­ren. Jag tror att han är ute ef­ter Jes­si­ca.”

Det knar­ra­de om trapp­ste­gen när Jes­si­ca gick upp mot över­vå­ning­en. Svet­ten rann ner­för hen­nes rygg­rad. Ste­fan kom ste­get ef­ter. Re­do att hug­ga med kni­ven vid mins­ta fel­steg.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.