Kulturkriget handlar om klass
Det sägs att det just nu pågår ett enormt kulturkrig här i västvärlden. Vid första anblicken verkar det helt självklart att detta krig verkligen existerar; ser vi inte runt omkring oss hur traditionalister och nationalister bråkar och slåss mot progressiva, mot miljövänner, mot queerteoretiker och genusvetare?
Marx ska ha sagt att om allt i världen verkligen var så som det såg ut vid första anblicken så skulle vetenskapen vara helt överflödig. På samma vis tror jag det finns goda skäl att ifrågasätta denna självklara sanning om kulturkriget i väst. Det är dessutom intressant att just vänstern – som enligt utsago ska vurma för materialistiska förklaringar – köpt detta narrativ med hull och hår.
När Labour nyligen råkade ut för sin historiska förlust i det brittiska valet skrev exempelvis Aftonbladet att britterna ”valde kulturkriget framför klasskriget”, givet att valet kom att handla till så stor del om Brexit.
Låt mig påpeka något som borde vara självklart: EU är inte en kulturell institution. EU är inte ett knippe värderingar. Det är en överstatlig organisation med föredrag och tvingande regler, som dessutom begränsar enskilda nationers möjlighet att bestämma över sig själva fullt ut.
Vi behöver inte tycka bra eller illa om EU för att konstatera att det antingen är djupt ohederligt eller tecken på ofantlig intellektuell svaghet att prata om EU-medlemskap i termer av kulturkamp, när klassfrågan verkligen ligger helt i öppen dager.
Det var inte så länge sedan den helt okontroversiella positionen inom vänstern var att EU var just ett klassprojekt – jag kommer själv ihåg hur diskussionerna gick i mitten av 2010-talet, särskilt i samband med Greklandskrisen. Nu är detta som bortblåst, och detta samtidigt som vänstern och socialdemokratin blöder just arbetarklassväljare i rasande takt.
I Sverige är Vänsterpartiet som störst i välmående områden såsom Midsommarkransen och Majorna. En enkel fråga: är detta bara en slump? En fråga om värderingar, lösryckta från alla materiella intressen? Är det möjligen ett rent sammanträffande att områden med högre utbildning och inkomst än genomsnittet verkar inta vissa positioner i ”kulturkriget”? Knappast.
Runtom i Europa håller socialdemokrater och vänsterpartier på att byta ut en väljargrupp mot en annan. Det som började med Tony Blair fullbordades – ironiskt nog, måste man ändå säga – med Jeremy Corbyn.
Snarare än att prata ärligt om varför detta enorma skifte i klassbaser sker flyr chefsideologerna in i plattityder om kultur och inskränkthet, de beklagar sig över hur ”dumma” folk i allmogenär. Hur” lurade” de blivit av filter bubblor, s w is h journalister, ryska trollfabriker och annat osunt. Allt detta framstår mer och mer som bortförklaringar och verklighetsflykt snarare än analys.
Låt mig komma med en gissning om framtiden. Under 2020-talet kommer det bara bli tydligare och tydligare att kulturkriget faktiskt aldrig ersatte klasskriget. Ett nytt klasskrig började ta skepnad på riktigt under 2010-talet, och det kommer inom loppet av ett par år att vara omöjligt att förneka. Snart kommer vi alla behöva välja sida i det.
I Sverige är Vänsterpartiet som störst i välmående områden