Ett dramatiskt årtionde i politiken
Det började med en muthärva och slutade med ett S-bråk inför öppen ridå. Och mellan det, ett stort antal mer eller mindre lyckade och spektakulära stadsutvecklingsprojekt samt en järnvägstunnel. Här är 2010-talets största lokalpolitiska händelser.
Nyheter: Under 2010-talet har tre personer suttit vid det politiska rodret i Göteborg. Anneli Hulthén (S), Ann-Sofie Hermansson (S) och
Axel Josefson (M) har alla varit kommunstyrelsens ordförande under det gångna årtiondet – och har fått tampas med några riktigt heta frågor. En omskriven muthärva, en infekterad debatt om Västlänken och en dramatisk maktstrid inom Socialdemokraterna är bara tre av de stora frågor som engagerat politiker och medborgare. ”På tio år har den lokala politiken förändrats i grunden – och det intressanta är att det så tydligt går att peka på anledningarna”, skriver GP:s Arne Larsson i en analys.
Muthärvan skakade om stadens socialdemokrati i grunden. Trängselskatten gav oss två nya politiska partier. Det svårt att säga annat än att det varit tio händelserika år i lokalpolitiken. GP har listat de största händelserna, år för år. Så här ser det ut.
2010
”Den 28 april 2010 sände SVT:s Uppdrag granskning ett reportage som skulle komma att bli inledningen till ett nytt kapitel i Göteborgs samtidshistoria. I TV-programmet målade man upp bilden av en korrupt stad där tjänstemän fifflade.”
Så inleds Tillitens gränser, den 200 sidor långa granskningsrapport från 2013 som skulle gick till botten med vad som ledde fram till det som kommit att kallas muthärvan i Göteborg – och hur staden skulle gå vidare efter skandalerna.
Muthärvan gav inte bara Göteborg ett vanrykte som varit svårt att tvätta bort, det ledde också till att en annan politisk kultur infördes, där ansvaret spreds på fler händer i kommunledningen.
Händelserna fick också allvarliga följ
”
När man inte hittade något bra sätt bestämde man sig för att strunta i folkviljan
2012
Den 3 oktober berättade GP att Stena Line gått med på en kompromiss som gav staden tillgång till de 100 meter av kajen som ligger närmast Rosenlundskanalens mynning. Några år senare är planerna för området minst sagt storstilade: där det tidigare stod Stenamärkta hus med platta tak ska en 18 000 kvadratmeter stor halvö snart sträcka sig ut i älven. På sikt ska Masthuggskajen rymma 1 300 nya bostäder och 6 000 nya arbetsplatser.
Sett i retrospektiv markerar artikeln ett skifte mellan då och nu.
Före den hade tomma platser varit ett återkommande tema i tidningen. Efter den har det varit planer, planer och åter planer. Inte minst för området närmast älven – Frihamnen, Skeppsbron, Lindholmen, Masthuggskajen.
Dessvärre har bakslag och skenande kostnader varit ett lika återkommande tema. Vilket i sin tur blottat brister i kommunens organisation, där de olika förvaltningarna jobbar på var sin kant och samordningen saknas.
När vi går in i ett nytt årtionde har bygget på Masthuggskajen precis startat. För Frihamnen har arbetet försenats kraftigt och nu startat om från början. Vad gäller Skeppsbron har ökade kostnader lett till beslutsvånda: ärendet har varit uppe och vänt ett tiotal gånger hos stadens högsta politiska ledning, utan att beslut fattats.
2013
Onsdagen den 2 januari 2013 klockan 06.00 började kamerorna för första gången registrera bilister som körde in och ut ur Göteborg. Trängselskatten var ett faktum.
Den politiska diskussionen hade då varit igång i närmare tio år.
Inför valet 2006 skrev MP centralt in trängselskatt i Göteborg som en del i sitt valmanifest. Det fick S i staden att kräva en folkomröstning, för att förhindra att man blev överkörda uppifrån. Även om det aldrig blev en folkomröstning i samband med valet 2006 var signalen till väljarna tydlig: Socialdemokraterna i Göteborg tänker inte införa trängselskatt utan att väljarna fått säga sitt.
Ett par år senare dök möjligheten att få till det som kommit att kallas det västsvenska paketet, infrastruktursatsningen där Marieholmstunneln och Västlänken är de enskilt största delarna. Förhandlingarna gick snabbt när paketet skulle sys ihop och i hastigheten glömde Socialdemokraterna bort löftet om att förankra frågan hos väljarna.
Det ledde till en svekdebatt som knappt lagt sig än.
2014
Det blev en folkomröstning ändå till sist, i samband med valet 2014, när trängselskatten varit ett faktum i mer än ett och ett halv år. Men det var inte på grund av att politikerna tänkt om, istället var det resultatet av en namninsamling i kvällstidningen GT.
Att det över huvud taget blev en folkomröstning satt långt inne: det var med en rösts marginal och först efter det att Moderaterna svängt som kommunfullmäktige släppte fram folkinitiativet.
Politikernas kampanj blev något valhänt. De stora partierna lade mest krut på att försöka vinna det vanliga valet och M-väljarna fick dessutom något dubbla signaler efter det att partiets profilerade trafikpolitiker Martin Wannholt kort före valet, i en debattartikel i GP, förklarade att han var emot Västlänken.
Det tydliga nej-resultatet skapade stora problem för politikerna. En utredning tillsattes för att ge svar på frågan om det fanns något annat sätt att delfinansiera det västsvenska paketet som dessutom kunde ge lika stora miljövinster som man hoppades få ut av trängselskatten.
När man inte hittade något bestämde man sig för att strunta i folkviljan. Och ta ännu en svekdebatt istället.
2015
Föregående sommar hade dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) uppmanat svenskarna att öppna sina hjärtan. Men under våren och sommaren 2015 var flyktingkrisen ännu inte ett ord på svenskarnas läppar, även artiklarna om räddningsaktioner på Medelhavet och nyanländas skolgång blev något fler. Så kom hösten.
Kaotiska scener vid gränserna i Centraleuropa.
Bilden av treårige Alan Kurdi, död på en strand i turkiska Bodrum.
På Medborgarplatsen i Stockholm stod statsminister Stefan Löfven (S) och sa att ”mitt Europa bygger inte murar”. Ett par dagar senare fylldes Götaplatsen med tusentals människor under parollen ”Refugees welcome för asylmottagande”.
I Göteborg lades mycket annat åt sidan för att ta hand om flyktingarna. Kommunalråd stod vid Centralstationen och
”
Demokraterna bjöds in till samtal, men reste sig och gick innan alliansen hunnit sätta sig
hälsade välkomna, Vänsterpartiets kansli användes tillfälligt som boende, precis som utrymda skolor och i stort sett alla andra lokaler som fanns att tillgå. Viljan att vara med och hjälpa var enorm.
Sedan ändrades allt. Den 12 november infördes tillfälliga gränskontroller. I stället för att hjälpa handlade det nu om att stoppa.
2016
Den 28 januari kallade Göteborgs stad till presskonferens. Magnus Sigfusson, som då var fastighetsdirektör, berättade att man planerade att bygga ungefär 1 000 temporära bostäder för nyanlända på tolv olika platser runt om i Göteborg. På en karta pekades tomter i bland annat Krokslätt, Utby och vid Stora Amundön ut.
– De ligger på kommunal mark, är plana och förhållandevis lätta att bygga på. Det är en bra början tycker vi, sa fastighetsdirektören.
Under veckorna som följde hölls informationsmöten med allmänheten i de berörda områdena. Det blev stormiga historier, som ledde till att kommunen JO-anmäldes, politiker och tjänstemän hotades – och att plats efter plats föll bort från listan.
Till sist blev det bara 57 bostäder intill Askimsbadet.
Den 1 januari 2016 infördes bosättningslagen som gjorde att alla kommuner blev skyldiga att ta emot ett visst antal nyanlända. Göteborg började planera för temporära bostäder för att möta det ökade behovet man visste skulle komma.
Utan de temporära bostäderna ökade i stället trycket på att få fram bostäder till den gruppen från det ordinarie beståndet.
”Oppositionens ledning uppfattas av väljarna som ett passivt stöd till det sittande styret. Därav sex raka valförluster.”
2017
På GP:s debattsida den 4 maj skrev Martin Wannholt, som då var kommunalråd och politisk vilde, tillsammans med bland andra Ulf Boström och Per-Anders Örtendahl att de bildade ett nytt parti: Demokraterna.
Partiet uppstod förstås ur missnöjet med Västlänken och trängselskatten – och som en följd av att Martin Wannholt uteslutits ur Moderaterna – men debattartikeln innehåller också andra formuleringar om vad det nya partiet ska vara. Formuleringar som vid det här laget känns igen: politiken ska bygga på kunskap, kostsamma experiment med skattebetalarnas pengar ska bort.
Den dåvarande Moderatledningen gjorde allt för att blunda för det nya partiet och hävdade länge att det inte ens var mätbart i de lokala opinionsmätningar partiet beställt.
2018
Valet drygt ett år senare visade en annan bild: i Hovås södra tappade Moderaterna varannan röst och stannade på 30 procent. Över 44 procent röstade på Demokraterna.
”Tuffa samtal väntar.” Så löd huvudrubriken dagen efter valet. Väljarna hade gett Göteborg ett resultat ingen visste vad de skulle göra av.
De första dagarna blev händelseintensiva. Jonas Ransgård petades som gruppledare för Moderaterna. Axel Josefson tog över. Demokraterna bjöds in till samtal, men reste sig och gick innan värdarna från alliansen hunnit sätta sig. MP:s toppnamn Ulf Kamne tackade för sig och lämnade över till Karin Pleijel.
Sedan sjönk tempot. Socialdemokraternas Ann-Sofie Hermansson höll de rödgröna på halster och hoppades på ett blocköverskridande samtal, men tog inga egna initiativ. Dagarna gick. Veckorna gick.
Två månader efter valet föll bitarna på plats. Alliansen hade sett att sprickan på vänstersidan inte gick att reparera och väntade ut alla andra. Eftersom alla andra partier eller samarbetsgrupper var mindre kunde de – trots att de inte hade mer än 29 procent av rösterna bakom sig – säkra ett historiskt maktskifte.
Och Socialdemokraterna, stadens största parti, fick inte bara lämna ifrån sig styret efter 24 år. De hamnade dessutom utanför alla presidieposter.
2019
”Hej! Ann-Sofie Hermansson (S), bjuder in till pressträff idag 11/2.”
Strax före halv tio på måndagsförmiddagen landade ett kortfattat mejl från Socialdemokraternas dåvarande gruppledares pressekreterare. Det blev början på en historia som skulle dominera nyhetsflödet under de kommande veckorna.
Socialdemokraterna brukar hålla sina interna strider interna, men nu flöt allt upp till ytan: under en lång tid hade det funnits ett missnöje med att Ann-Sofie Hermansson inte involverade övriga kommunalråd eller partistyrelsen tillräckligt mycket och efter de komplett misslyckade förhandlingarna efter valet slog det ut i full blom.
Nu uppmanade styrelsen Hermansson att avgå som gruppledare. Hon vägrade.
Fullmäktigegruppen uppmanade henne att gå och valde en ny gruppledare. Hon fortsatte vägra och överklagade beslutet till partiets ledning.
Allt fler detaljer nådde offentlighetens ljus. Den socialdemokratiska hederskodexen att i alla lägen värna partiet upphörde att gälla.
Båda sidor positionerade sig. Ann-Sofie Hermansson mötte partimedlemmar på öppna möten. Styrelseledamöter uppvaktade lokala S-föreningar.
Efter tre veckors strid inför öppen ridå avsatte en extra distriktskongress Ann-Sofie Hermansson som gruppledare.