Sluta hacka och ta ansvar
Har vi äldre svenskar fortfarande rätt att vara stolta över vårt fosterland?
Fler och fler ”käftsmällar” delas ut mot den svenska äldre befolkningen, 80 år och uppåt.
Är det vårt fel att sjukvården kostar, att personalen ”går på knäna” eller slutar och att äldreboenden saknas?
Efter krigsslutet vågade folket skaffa fler barn. Denna befolkningsökning borde ju vara uppenbar för samtliga politiker då som nu.
Vi som är födda under 30och 40-talen har förvisso mycket att vara tacksamma för, men ”mjölk och honung” flödade ingalunda under vår barndom. Vi kände tacksamhet över att vara födda i ett neutralt land, men krigshotet låg över oss alla.
Pappa fick stänga smedjan för att under merparten de sex krigsåren vara inkallad för att försvara landet. Det var inte många kronor om dagen som skulle räcka till familjens nödtorft. De flesta av våra mammor fick börja arbeta på textilfabrikerna.
Trots oro och försakelse kan jag inte erinra mig att jag var olycklig, tvärtom. Vi var stolta när våra pappor kom hem i uniform och våra mammor ”trollade” med ransoneringskorten så att maten räckte till oss alla.
Efter kriget började ovannämnda kvinnor i stor utsträckning att arbeta heleller deltid. Många gjorde ovärderliga insatser när de som dagmammor tog hand om barn vars mamma arbetade. Flertalet av dessa kvinnor är i dagens Sverige fattigpensionärer i det land, som ni politiker så stolt kallar för en ”humanitär stormakt”.
Alltså: Magdalena Andersson (S) med flera: Sluta hacka på oss gamla och ta ansvar för det elände ni försatt ert folk i. Mona