Nervös väntan för evakuerade i Australien
I delar av Australien råder katastroftillstånd på grund av okontrollerade skogsbränder. Tiotusentals har tvingats lämna sina hem. På evakueringscentret i Bomaderry söker boende såväl som husdjur skydd undan lågorna.
– Det är väldigt nervöst, säger fyrabarnsmamman Cora Reece.
Himlen som fyllts med brandrök skiftar i orange och rosa ovanför bowlingklubben i Bomaderry, omkring 12 mil söder om Sydney i delstaten New South Wales. Här har lokala myndigheter öppnat ett center för folk från närliggande orter som lämnat sina hem.
– Vi har ingen annanstans att ta vägen, säger Esther Barger som kommit hit tillsammans med sin make från Kangaroo Valley, ett par mil inåt landet.
Paret har tagit med sig foton, viktiga papper och en jultårta. De är beredda på att huset kan vara borta när de återvänder.
– Det vore tråkigt men det är bara materiella ting. Man kan ersätta materiella ting, men inte liv, säger Esther Barger.
Efter långa perioder av torka och omgångar med höga sommartemperaturer upplever Australien vad som kan bli den värsta brandsäsongen någonsin. Katastrofläget innebär att myndigheter snabbt kan beordra evakuering av områden eller stänga av vägar, beroende på hur okontrollerade bränder förflyttar sig. Genom brandförsvarets app får invånare notiser och sms om deras område ligger i riskzonen. Väljer man att stanna kvar kan man inte räkna med att resurserna räcker för att man ska få hjälp.
– Vi fick en katastrofvarning och åkte hit. Vi är för gamla för att stanna och försvara huset, säger Esther Barger.
Att ta beslutet att lämna huset var inte svårt.
– Vi har försäkring och äger fortfarande marken där huset står. Om det brinner ner kanske vi kan bygga ett nytt, eller så får vi kanske köpa husvagn och bo på camping.
Inne i centret tar sjukvårdare hand om gamla och sjuka, och frivilliga från kyrkan och Röda Korset hjälper till med verksamheten. Ibland kommer donationer i form av mat, kläder eller värdecheckar. Beroende på brandläget kan center snabbt behöva öppna eller stänga. Centren drivs av olika lokala myndigheter eller organisationer och rutiner kan behöva skapas under verksamhetens gång.
– Vi var här på nyårsafton också. Då visste de först inte om vi kunde sova här, trots att vi hade med oss tältsängar. Det var stressande, säger Esther Barger.
Tjutande brandbilar kör förbi bowlingklubben dit en strid ström av evakuerade anländer. Barn bär på gosedjur, en pojke har tagit med sitt akvarium och andra har med sig tidningar och tv-skärmar för att ha något att göra. På en stor skärm kan man följa de senaste nyheterna om skogsbränderna.
Många hundägare har tagit med sig sina husdjur. Jesse Huxly från närliggande Nowra är här med mamma, styvpappa, syster och hundarna Milo och Sox.
– De är ängsliga men okej. De sitter i samma bur nu så de har i alla fall varandra.
Trots att stämningen är lugn säger alla som TT talar med att de är oroliga. De berättar om oro för att bränder ska slås samman och bli än mer massiva, oro för att rökmoln ska skapa oförutsägbart väder, oro för nära och kära och för Australiens framtid.
– Det är nervöst att inte veta vad som händer hemma. Glödande kol kan komma flygande flera kilometer från fronten. Man vet inte om det sätter eld på ens hus, säger Jesse Huxley.
– Östkusten har Australiens bördigaste landskap. Var ska vi odla grödor i framtiden? Varifrån ska vi få mjölk och kött om marken förstörs av bränder, frågar sig Esther Barger.
Cora Reece från Worragee är chef för en av restaurangerna på bowlingklubben. Den skiftande brandsituationen gör att anställda ibland inte kan komma till jobbet, antingen för att de måste lämna sina hem eller för att vägarna stängs av. Då händer det att hon får jobba extra för att täcka upp. I dag är hennes man hemma med parets fyra barn.
– Bara en kilometer från huset finns det markbränder. Men vi är redo att ta barnen och hunden och åka om vi behöver, säger hon.
Bränder i sig är inget ovanligt i Australien och Cora Reece minns att skolor i området behövt evakueras tidigare.
– Men inget som detta. Men det finns inget att göra åt det, vi kan bara låta det ha sin gång, säger hon innan hon återgår till sitt tolvtimmarsskift.