Alliansens död blir komisk begravning i Falkenbergsrevyn
Falkenbergsrevyn går med fin form in i det som förhoppningsvis blir det nya glada 20-talet. Uppsättningarna är numera på en så hög nivå att målet är nått om publiken tycker att det var ”lika bra som vanligt”.
Men för det krävs hårt arbete och en ständig uppdatering med nya inslag. Den ambitionen har revygänget och i år får publiken bland annat en improviserad låt, i samma stil som när Galenskaparna & After Shave kallar sig Spånez.
Det blir oväntat inspirerat och imponerade ännu mer än Håkan Runevads påhitt i stunden 2015, i Lindeman-anda. På publikrepen görs en discodänga och en sång om Ringhals, på söndagens urpremiär en bossa nova om ishala vägar och på kvällens galapremiär en lyckad reggae om vinterkräksjukan (efter förslag från revyns tidigare regissör Björn Holmgren).
En annan fin överraskning är att andra numret är en instrumental, nyskriven låt i James Bond-anda, av kapellmästaren och basisten Bernt Bengtsson. Den heter ”Electronic voi voi” och visst blir det visuellt med elscootrar på scen, men samtidigt saknas en knorr.
En positiv nyhet är att den mångsidiga musikalartisten Anna Moraeus (som har gjort krogshow på Harrys i Falkenberg) med kort varsel ersätter skadade Lena Petersson med den äran. Anna har ensemblens klaraste röst, förvandlar sig till både Greta Thunberg och Miriam Bryant, och fixar de humoristiska insatserna utan problem. Visst är det läge att behålla henne även när Lena kommer tillbaka?
Helt ny i ensemblen är även Karin Hildingsson, som i första hand är pianist, men även syns som dansare i bland annat den jazziga sången om det bråkiga, brittiska underhuset och hörs i den bästa egenskrivna sketchen, om en telefonsupport. Högt tempo och strålande tajming gör ”Supporten” till numret som Falkenbergsrevyn bör välja ut till sketchkategorin i Revy-SM.
En annan anledning är att de två sketcherna med ännu smartare grundidéer är inköpta.
”Scen ur ett äktenskap”, om att det finns likheter mellan att vara otrogen och att titta på avsnitt av en tv-serie i smyg utan sin partner, gick till SM-final 2016 med Mölndalsrevyn och ”Din mamma jobbar inte här”, om att det blir okej att diskriminera om man bara mobbar en person och inte en grupp, är från Osbyrevyn.
Karin Hildingsson avlastar Andreas Sköld, som inte spelar piano, men gör sitt första år som regissör. Det ska han fortsätta med tycker jag, även om den tunga uppgiften gör att han inte dominerar lika mycket som när han kom in som den unga generationens nya stjärna.
Sköld får ändå locka till skratt som omoralisk närspelsföreträdare, när han gör entré i klänning och när han i akutens väntrum gnider sig mot väggar och golv. I den sista sketchen glänser veteranen Bengt Ivarsson, samtidigt som manuset håller ihop fram till ett fyndigt slut.
Lite spretigare är sketchen om de tre paren med olika dialekter, som skryter och överdriver om hur mycket de tänker på exempelvis klimatkrisen.
Av årets mindre nummer fastnar jag för ”Lyrikstunden”, där en smart idé förvaltas väl – att läsa upp enkla popsångtexter (från Halland) som om de vore poesi av en nobelpristagare. Kul att även trumslagaren Beppe Wackelin får visa prov på komisk tajming.
Håkan Runevads två återkommande figurer, Fågelskådaren och Lasse (ihop med Bengt Ivarssons Arne) är inte lika minnesvärda i år.
Mest i år sticker Anna Carlsson ut. Hon är en komplett artist med imitationer som bonus. I år får hon göra
Annika Andersson, Lena Philipsson och Ulla Skoog i en monolog där hon är mer pricksäker än manuset.
Bäst blir Lotta Engberg-parodin som övergår i ett av tre potpurrier där många melodier avlöser varandra. Några av dem är så bra att de hade kunnat vara ett eget toppnummer i andra revyer.
Här märker man också hur mycket Caroline Erikssons kostymer och Tiina Bengtssons peruker gör för helheten. Nya koreografen Gustaf Jönsson satsar på effektiva rörelser och steg, som inte stjäl fokus från budskapet.
”Svensktoppen” inleds med Linnéa Lexfors som en nyvaken och nödig Molly Sandén i flanell innan den 64-årige multiinstrumentalisten Bertil Schough rockar loss som den 65-årige Magnus Uggla.
I ”Foodstocksfestivalen” skojas det om Falkenbergs Matdagar när kända melodier görs om så att de i stället handlar om frukt, grönsaker och veganmat. Även det ett imponerande hantverk med många små guldkorn.
I den alltid lika underhållande ”Årskavalkaden” nämns både aktuella händelser som Notre Dame-branden, diskussionen om Arbetsförmedlingens existens och Skanskas fester, och personer som har skapat rubriker: Liberalernas nya partiledare Nyamko Sabuni, diskusvärldsmästaren Daniel Ståhl och centerpartisten Eskil Erlandsson (friad för sexuella ofredanden).
Men den innehåller även en stillsam hyllning till bortgångna profiler som Marie Fredriksson (i hennes ”Ännu doftar kärlek”) Arne Weise, Sara Danius och revyns tidigare ljustekniker med mera Erland Andersson.Fint med en värdig tillbakablick mitt i all humor.